Onsdagen den 12/11 deltog jag i ett intressant högre seminarium på Örebro Teologiska Högskola. Temat var ”Utbildning och församlingen”, och vi som var där representerade fyra utbildningar: Örebro Teologiska Högskola (ÖTH), SALT, Kortebo och Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium (PTS).

Roland Spjuth (som är lärare på Hyllie Park fhs, ÖTH och PTS) inledde med en föreläsning utifrån en artikeln han skrev i Tro och Liv redan 97 (nr 4) med titeln: “Teologi som reflekterande praktik – på väg mot en församlingsbaserad teologi.” Summariskt kan man säga att Spjuth inte är nöjd med teologin i Sverige, då även massiv sekularisering har skett på teologins område. Denna sekularisering har gjort vår teologi och vårt församlingsarbete rationellt, dvs Gud tänks inte in i det.

Spjuth förklarade tydligt i sin föreläsning att en ledares primära uppgift är att låta medlemmarnas liv med Gud växa. Därför är det oerhört viktigt med teologi. Det krävs teologisk utbildning för att få fram sådana ledare. Men det är förödande för teologin när en distinktion görs mellan teori och praxis: att först lära sig något teoretiskt och sedan gå ut och praktisera den. Detta menar Spjuth är förödande för våra utbildningar (med hänvisning till oss som var där).

Istället för att skilja på teori och praxis måste våra utbildningar vara integrerade, menar Spjuth, så att utbildning fortsätter bortom seminarier och högskolor. Spjuth ställer sedan frågan: Hur blir utbildning livslång? Vi lever nu i en kontext och miljö där vi kan tänka mer kring församlingsbaseradutbildning. Men avståndet mellan teori och praktik är fortfarande långt. Fortfarande finns det mycket att göra på detta område.

Problemet som Spjuth skissar för oss är att på skolorna finns fortfarande “experterna”, och att församlingarna fortfarande är enbart praktikplatser. Integrationen mellan skola och församling är fortfarande inte vad de borde vara (trots utbildningar som PTS och SALT, som är församlingsbaserade). Spjuth ger ett exempel: vi startar exempel med ecklesiologi i teorin och inte i praktiken, istället för att kontextualisera ecklesiologi (här hänvisar Spjuth till dekanus på Teologiska Fakulteten vid Uppsala universitet, Sven-Erik Brodd, som har förslaget ecklesiologi i skolan och ecklesialitet i praktiken).

Spjuth fortsätter med att påpeka att vi lever i ett samhälle som är mycket präglat av individualism: att gå en utbildning för att sedan gå ut och förverkliga sin karriär. Studenterna behöver inte tänka så, men vi bedriver våra utbildningar på det sättet. Spjuths dröm är därför att koppla ihop närmare våra utbildningar med församlingarna: att församlingarna sänder sina medlemmar till skolan, så att vi får rätt personer till våra utbildningar, och att församlingarna känner att de deltar i utbildningen.

Spjuth pratade också om fragmenteringen i våra utbildningar. Det är inget fel med expertkunskap, men av tradition nöjer sig lärare med att vara experter. När studenten kommer ut i verkliga livet förutsätts integrering (att väva ihop det hela, det svåraste i hela utbildningen), men ofta får studenten själv sköta det. Spjuth menar att detta är ett dåligt sätt att utbilda; då har vi inte lärt dem teologi värt att veta. Spjuth menar istället att skolorna och seminarierna kan inte lämna detta åt församlingen, utan istället måste vi mötas (skola och församling). Lärarna själva måste också gestalta.

Avslutningsvis menar Spjuth att vi inte får låta universitetssystemet bestämma vår identitet. Det är lätt att göra sig beroende av systemet, så att det skadar vår identitet. Frågan är då hur lärarna träder mer in i mentorsuppgiften? Hur bejakas olika kompetenser och vad betyder det konkret i en kurs? Problembaserad utbildning? Vi behöver bra kurser men vi behöver också kurser som är integrativa. Djupa ämneskunskaper behövs i särskilda kurser, men ingången är viktig – att det blir tydligt från början att det hänger ihop.

Efter Spjuths utmanande, prövande och tankeväckande föreläsning, fick närvarande representanterna för de olika skolorna beskriva sina utbildningar, vilket följde upp av samtal där vi utvärderade varandra och kom med råd och tips. Ulrik Josefson summerade läget på våra skolor på följande sätt:

SALT: samspel, ledarkurser; ÖTH: yrkeskurs, församlingsbesök, tjänsteförberedande samtal; PTS: praxismoment (VFU), mentorn som lärare; Kortebo: skolans inre liv, praktikår (Teologilinjen), konfident/handledare (Själavårdslinjen).

Intressant med SALT: terminskontrakt, tänker på studentens kallelse/inriktning, ledarkurserna (kontextualisering? – praxis), genomtänkt koncept (saker och ting hakar samman med varandra)

Intressant med ÖTH: terminskontrakt, journalsanteckningar, församlingsbesöken (1 ggn/termin för varje student), kvartfarten, basgrupper/lärarna är basgruppledare, andrum och nattvardsgudstjänsterna.

Intressant med PTS: mentorn som lärare, integrering i kurserna har blivit bättre med “verksamhetsförlagd utbildning” (VFU) och loggbok, spänning mellan akademi/församlingspraxis, studentens och mentorns loggbok, många mentorer/mentorskursen.

Intressant med Kortebo: TL – utslussning till tjänst, fasta utbildningsförsamlingar, praktik reflektion med handledning, skolmiljö som formativ; SL – kontinuerlig uppföljning/handledning

Summan av denna genomgång av våra utbildningar är att vi har kommit en bit på vägen när det gäller integrering av teori och praxis, men att en del arbete återstår. Det mest positiva är att alla fyra skolorna är medvetna om problematiken och jobbar målmedvetet på olika sätt för att överbrygga teori och praxis. Det är framför allt en förtroendefråga både gentemot studenter och församlingar.

Vägen framåt? Vi var alla överens om att församlingsbaserad utbildning är framtidens melodi. Allt det som vi pratade om på detta högre seminarium måste synas i våra utbildningar: praktiken mer integrerad i utbildningen, mentorsutbildningar, och forskning som på ett strukturerat sätt för utvecklingen framåt.