Hem » Artiklar publicerade av Stefan Green (Sida 6)
Författararkiv: Stefan Green
Påskmåltiden (6)
Ordningställandet
Förberedelserna för påskmåltiden i ett judiskt hem kan börja en hel månad före påskhögtiden. Hemmet måste göras rent, speciellt från all surdeg, så att påbudet i 2 Mos 12:19 blev uppfyllt: ”I sju dagar må ingen surdeg finnas i era hus.” Här ingår allt som på något vis har jäst eller har förmågan att jäsa. Om judarna har hednavänner säljer man den syrade maten för en symbolisk summa och köper tillbaka den efter de sju dagarna.
I Luk 22:7–13 läser vi hur Jesus sände iväg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden. Detta omfattade inte enbart förberedelsen av maten utan de skulle även kontrollera att rummet där de skulle samlas var rent från surdeg. Jesus talade om för sina två lärjungar att en man skulle visa dem ”till ett stort rum i övervåningen som står färdigt,” det vill säga, ett rum som var rent från surdeg. När lärjungarna kom till det övre rummet konstaterade de att det var rent och började ordna för påskmåltiden.
Påskmåltiden (5)
Den första påsken
Blodet på dörrkarmarna
Den fjärde sanningen i 2 Mos 12 är ”blodet på dörrkarmarna” (v 7). På sederbordet representeras blodet av fyra vinbägare. Under den judiska påskmåltiden dricker man fyra olika bägare (eller fylls på fyra gånger). Två av dem är omnämnda i Luk 22:17–20. De påminner judarna om påsklammets blod som räddade deras förstfödda. Mishna undervisar att dessa fyra bägare motsvarar fyra verb i 2 Mos 6:6–7 som beskriver Guds frälsning: ”föra (יצא) er ut”, ”rädda (נצל) er från”, ”återlösa (גאל) er, ”ta (לקח) er till mitt folk.”
När Guds dom föll över Egypten strök man blodet från påsklammet på de båda dörrposterna och på övre dörrträet – ett tecken som visar vem som trodde på Gud och lydde honom. Skålen (v 22), som tydligen användes för att samla upp blodet från det slaktade lammet är det hebreiska ordet סף (sap), vars betydelse har diskuterats. Förutom betydelsen ”skål” betyder ordet också ”tröskel”. Diskussionen handlar alltså om blodet samlades upp i en skål, eller i ett hål/dike i anslutning till tröskeln. Texten är inte tydlig hur det exakt gick till, utom att lammet måste ha slaktats utomhus i närheten av dörröppningen och att blodet från sap ströks med en knippa isop på dörrposterna och dörrträet. Blodet lämnades sedan kvar utanför, antagligen vid tröskeln, och dörren stängdes.
Med vad och hur israeliterna exakt samlade upp blodet från det slaktade lammet förblir spekulation. Det viktiga däremot att notera är att man inte strök blod runt hela dörren, utan man beströk enbart en del av dörrposterna och dörrträet. Ordet ”bestryka” är det hebreiska ordet נגע (naga) som betyder att vidröra, att slå, att märka (se även Hes 9:4–6). Israeliterna markerade alltså med blodet på tre ställen, lämnade kvar resten av blodet i skålen/diket utanför dörröppningen, stängde sedan dörren bakom sig och inväntade morgondagen. Ett mönster av ett blodigt kors hade bildats över dörren. Från ett nytestamentligt perspektiv blir med andra ord Mose instruktioner i 2 Mos 12:22 en profetia om ett annat större försoningsoffer.
Dörren var förseglad på alla fyra sidor med lammets blod. Israeliterna var säkra och trygga bakom en dörr förseglad med vad som kan liknas vid ett mönster av ett kors, i väntan på befrielsen och uppbrottet mot löfteslandet. Likaså är varje troende trygg i väntan på den slutliga befrielsen när hon förtröstar på kraften i det Jesus fick genomlida på korset. Man kan säga att hebréerna blev födda på nytt till ett folk i befrielse den kvällen i 2 Mos 12. Pånyttfödelsen skedde på grund av lammets blod på dörrposterna, dörrträet och vid tröskeln. Likaså blir en människan född på nytt och befriad från syndens slavari då hon åberopar Kristi blods beskydd över sitt liv. Påskens budskap är befrielse och sanningen vi kan se i 2 Mos 12 är Kristus själv.
Påskmåltiden (4)
Ett brutet matzo
Det osyrade brödet
Lammet och de bittra örterna är två sanningar i 2 Mos 12. Den tredje sanningen i 2 Mos 12 är ”osyrat bröd” (v 8), eller matzo. På Jesu tid var brödet tunt och runt med en oregelbunden form. Vissa strikta judiska sekter använder fortfarande detta slags bröd. Den moderna matzan är fyrkantig med jämna rader av hål, som färdigbakade ger ett bröd med ett brunt randigt mönster.
I 2 Mos 12 står det att israeliterna åt påsklammet med bittra örter och osyrat bröd, sedan åt de inte något syrat bröd under sju dagar (v 15). Dessa sju dagar kallas för ”Det osyrade brödets högtid”. Eftersom brödet måste ätas tillsammans med lammet och de bittra örterna, finner vi även här utifrån ett nytestamentligt perspektiv en rad tillämpningar.
Surdegen är bland annat en symbol för synd i Bibeln. Det fick inte finnas någon surdeg i det judiska hemmet från den första dagen och sju dagar framåt. Hemmet måste helgas från allt orent innan man tar del av påsklammet. Paulus hade detta i tankarna när han talade om attityder vid nattvardsbordet: ”Den som äter det brödet och dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:27–29).
Det osyrade brödet står för ärlighet och sanning. Matzo betyder nämligen ”sött, utan något surt”. Det symboliserar söthet och helhet, ett liv utan synd (ingen surdeg). I ljuset av Nya testamentet blir det en förebild på det syndfria, perfekta liv som uppfyllde all rättfärdighet, han som kom som Guds påsklamm. Hålen som bildar det randiga mönstret på det osyrade brödet påminner oss om Jes 53:5: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningarnas skull. … och genom hans sår är vi helade.” Även i Sak 12:10 hittar vi en koppling: ”… de ser upp till mig som de har genomborrat.”
Efter templets förstörelse i Jerusalem 70 e Kr fick det osyrade brödet symbolisera påsklammet för judarna, det bröd som också bröts av Jesus tillsammans med lärjungarna under den sista måltiden i det övre rummet, och därmed också det bröd som bryts vid nattvarden i den kristna kyrkan.
Lägg även märke till Paulus ord: ”Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus Jesus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:6–8).
Påskmåltiden (3)
Sederfatet
De bittra örterna
Den andra produkten på det judiska sederfatet som är kopplad till 2 Mos 12 är de ”bittra örterna” (v 8). Israeliterna skulle äta det stekta lammet tillsammans med bittra örter. På sederfatet representeras de av tre örter, av vilket två är bittra till smaken. Det är en hel pepparrot (chazereth), färsk krossad pepparrot (maror) och den tredje kan antingen vara ett salladsblad, persilja eller selleri (karpas).
De bittra örterna är en symbol för vad folket fick utstå under den egyptiska piskan. Men liksom lammet har örterna en djupare andlig innebörd. Bitterhet symboliserar död i Bibeln. De förstfödda ibland Israel fick leva för att påsklammet dog. I den nytestamentliga kontexten byggs denna sanning på med innebörden att troende får nytt liv för att Kristus dog som Guds lamm. Det bittra är alltså lammets död. När vi tar nattvarden så som Jesus visade får vi aldrig glömma det bittra (hans död) när vi delar brödet (hans kropp) och skiftar kalken (hans blod).
Det finns ytterligare två saker på sederfatet med symboliskt värde. De har ingen kopplingen till något specifik vers i 2 Mos 12, utan är ett senare inslag i den judiska påsktraditionen. Det ena är ett hårdkokt ägg med sotat skal (betsá). Många menar att detta ägg symboliserar nytt liv, hopp och seger över döden (uppståndelsen).
Den andra är en söt brunaktig blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin (charoseth), som symboliserar det murbruk som de judiska förfäderna blandade under träldomen i Egypten. Om man frågar en jude varför blandningen är söt, blir svaret: ”När vi visste att vår räddning stundade var det bittraste slavgörat sött.”
Utöver innehållet på sederfatet finns det ytterligare två saker som har viktiga funktioner i ett judiskt påskfirande.
Påskmåltiden (2)
Sedermåltiden med sederfatet centralt placerad på bordet
Vid kvällningen den fjortonde dagen i månaden Nisan är allting redo för högtiden. Den judiska familjen samlas för att minnas och ära Gud. Måltiden har, sedan templets förstörelse 70 e Kr, anpassats till existerande förhållanden. Men ritualen och symboliken har bestått.
Tidpunkten är inne för den ceremoniella delen av högtiden. Husmor har täckt bordsytan med en vit linneduk och tänt ljusen. Men bordet har inte dukats på vanligt sätt. På en framskjuten plats finner vi sederfatet (seden betyder ”ordning”), den centrala punkten i påskfirandet. På fatet finns sex olika matprodukter, var och en med sitt symboliska värde. Fyra av dessa produkter är direkt kopplade till 2 Mos 12.
Den första är lammet (v 3). I ett modernt judiskt påskfirande representerar ett stekt lammben (zeroah=”arm” eller ”axel”) detta lamm eftersom templet är förstört och man kan inte längre offra påsklammet. Den där ödesdigra kvällen 1 2 Mos 12 skulle varje hushåll ta ett lamm och slakta det. I Nya testamentet blir denna handling en påtaglig förebild på Guds slutliga försoningsoffer för mänsklighetens synder.
Påsklammet var utvalt att dö (2 Mos 12:5–6). De första kristna måste tidigt ha kopplat ihop lammets död i 2 Mos 12 med Jes 53:7 som lyder: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt… .” Petrus uppfattade lammet som en bild på Kristus, när han förklarar för oss att vi har blivit friköpta från ett meningslöst liv ”med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse med trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror.” (1 Pet 1:19–20).
I fyra dagar iakttog man påsklammet för att se om det var perfekt. Bara det som är perfekt kan vara ett försoningsoffer (5 Mos 15:21). Jesus Kristus passar även här in på beskrivningen, då han levde med oss under en tid, för att prövas: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15). I Nya testamentet blev blodet från ett lamm utan fel Kristi blod genom vilket mänskligheten köptes fri från ett meningslöst liv utan Gud (1 Pet 1:19).
Man stekte påsklammet på eld (2 Mos 12:8). Elden är bland annat en bild på Guds dom i Bibeln. Återigen blir Jes 53 aktuellt från ett nytestamentligt perspektiv. Där beskrivs en man som blev stekt på eld för folkets skull. Han var föraktad och övergiven, en smärtornas man förtrogen med sjukdom. Man höll honom för intet. Men det var mänsklighetens sjukdom han bar, våra smärtor, sargad och slagen för våra överträdelsers skull. Det står: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5b). Paulus bekräftar när han skriver: ”Han (Jesus) som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21).
Inte ett ben fick brytas på påsklammet (2 Mos 12:46). Detta är en mycket intressant detalj i det stora sammanhanget, eftersom det i Joh 19:31–37 uttryckligen står att de romerska soldaterna inte bröt Jesu ben när han hängde på korset. Påsklammet i 2 Mos 12 var Guds lamm i Nya testamentet på en förvånansvärt detaljerad nivå. Inte undran på att Kristus blev lammet som offrades på Golgata för mänsklighetens synder.
Hela lammet skulle ätas upp (2 Mos 12:46). Lammet skulle ge styrka för morgondagens resa, som ledde ut ur Egypten, bort från slaveriet. Men varför fick inget lämnas kvar? Varför en sådan befallning? Hela det felfria lammet skulle tas emot, då det fick dö för de förstfödda. På samma sätt bör en person som tror på Jesus ta emot Guds lamm i sitt liv – det är med hela vårt hjärta vi bör ta emot allt det som vår Frälsare står för. Att vara i Kristus, som Paulus säger i Ef 1, innebär att ingen del av honom bör uteslutas ur våra liv när vi bekänner oss till honom.
Påskmåltiden (1) – uppdaterad
Påskhögtiden har en central plats i både judendomen och kristendomen. Denna gamla tradition, som är den allra viktigaste judiska högtiden och kallas för Pesach (”hoppa, förbigående, skydda, förskoning”), är inte enbart ett ihågkommande, en berättelse om det förflutna (hur Gud befriade dem från det egyptiska slaveriet). Det är också enligt påskhaggadan en identifikation, då varje jude är skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten (Illman, 213). I Nya testamentet får den judiska påsken en ytterligare dimension, en tillämpning som är orsaken till varför kristna fira nattvard idag.
Påskhögtiden instiftas
I Bibelns andra bok, 2 Moseboken, kan vi läsa att efter mer än 400 år i Egypten befriade Herren Israels folk från det egyptiska slaveriet. Berättelsen är mer eller mindre välkänd för oss flesta. Efter en rad olika händelser blev Mose kallad av Gud att leda detta folk ut ur Egypten. Det krävdes en rad under och tecken för att en omedgörlig Farao skulle släppa Guds folk. Det som gjorde det var den ”tionde plågan”, då allt förstfött i landet dog, utom det som tillhörde hebréerna.
Det var blodet från lammet som räddade hebréerna från att förlora sitt förstfödda, och Farao släppte dem fria. Man kan säga att ett folk blev född på nytt den natten, till en nation. För judarna är pesach och exodushändelsen (uttåget ut ur Egypten) starten som ett folk. Räddningen skedde i den judiska månaden Nisan, och liksom den kristna kalendern är baserad på Kristi födelse (markerad med f Kr och e Kr), blev Nisan den första månaden i den religiösa judiska kalendern.
Exodusberättelsens tema är räddning, en gudshandling utav nåd mot ett folk hopplöst fast i slaveri. Men när vi kommer in i Nya testamentet har händelsen fått en profetiskt innebörd om försoning. Vad som skedde den avgörande natten i 2 Moseboken kan du läsa om i kapitel 12. Där återberättas den första påsken i Bibeln, hur lammets blod skonade det hebreiska folket. Den räddningen blev roten till det kristna påskfirandet idag. Enligt 2 Mos 12:2, 14 kommenderade Gud det hebreiska folket att hädanefter upprepa denna kväll, och således blev det en bild på Guds frälsande kraft. I Nya testamentet växte dess frälsningsbudskap till att omfatta mer än det judiska folket. Den kom omsluta alla folkslag på jordens yta.
Vill vi förstå hur Jesus tillämpade den judiska påskmåltiden på sig själv och hur de första kristna uppfattade befallningen att fira Herrens måltid i åminnelse av Kristi död och uppståndelse, måste vi urskilja sanningen i 2 Mos 12.
Uppdatering: Jag upptäckte ett sakfel i texten ovan om judisk tideräkning. Judiska tideräkningen börjar med begynnelsen i 1 Mos 1. Men exodushändelsen betraktas av judarna som begynnelsen som ett folk/nation. Be om ursäkt för förvirringen, men det är nu rättat.
Judendomen i ljuset av dess högtider (12)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994) finner du här.
Analys av boken
Illman visar i sin bok Judendomen i ljuset av dess högtider att flera av de judiska högtiderna i Gamla testamentet har fått delar av sin form antagligen från en icke-hebreisk bakgrund. De agrara karaktärsdragen kan med en viss säkerhet spåras till firande bland antika Israels grannfolk, som fanns i Kanaan innan Israels förfäder kom dit.
Teorier av detta slag förbli emellertid hypoteser när de blir alltför detaljerade. Men det är inte osannolikt att folk med en gemensam språkkultur (semiterna) också delade i generell bemärkelse formerna för firandet av högtider. Liksom språket inte är en uppbarelse i sig, utan en kanal för uppenbarelse, behöver inte heller högtiderna i Gt vara helt och hållit till sin form en uppenbarelse, utan en kanal för uppenbarelse.
Är det så här Gud har verkat i historien, och till sist genom Jesus Kristus? Gud kom för att bo (tabernakla) ibland oss i mänsklig form, en mänsklig form liksom språket och högtiderna är mänskliga. Men människan Jesus var mer än form, han var också en slutlig kanal för uppenbarelse om vem Gud var och vad som är Guds vilja.
Även om de judiska högtiderna har paralleller i samtida kulturer, fyllde Guds frälsningshistoria dem med ett innehåll som förmedlar unik uppenbarelse. När vi kommer in i Nya testamentet och uppenbarelsen genom Jesus Kristus, får de judiska högtiderna sin uppfyllelse. Typologiska sanningar i firandet får nytt och djupare ljus i och med frälsningshistoriens upplösning. Påsken (pæsach) är kanske det bästa exemplet på det.
Judendomen i ljuset av dess högtider (11)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
11. Avslutning (sid 213–217)
I detta sista kapitel i Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider lyfter författaren fram några karakteristiska drag för judisk gudstjänst och religion:
- Enligt påskhaggadan är en jude skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten. Nyckelord är: berätta, ihågkommande och identifikation.
- I anslutning till högtiderna (exempelvis sabbaten) används ofta, förutom verbet ”berätta” (higgid), imperativet ”kom ihåg” (zakor), med följsatsen ”så att du helgar den”. Alltså ihågkommande följs av handling som får konsekvenser.
- Judendomen är en historiereligion, som hela tiden anknyter till folkets historia. Mer exakt är det frågan om en frälsningshistoria (Guds handlande med Israels folk genom tiderna), med en bevarad naturanknytning (landet Israel och dess natur).
- Det historiska perspektivet innehåller ett lineärt betraktelsesätt: från världens skapelse, via Sinai, de båda templen till den messianska fullbordan. Men i gudstjänstfirandet finns även en cyklisk dimension.
- Man har infört nya högtider vars motiv hämtats ur vår egen tid: holocaustdagen och Israels självständighetsdag.
- Judendomen är mer än en religion. Även ickereligiösa judar har ett förhållande till sin tradition. En jude, både religiösa och ickereligiösa, ser sig själv tillhöra ett folk genom vilket den judiska traditionen upprätthålls.
- Sionism – upprättandet av ett nationalhem i Palestina och ingen annanstans. Historien, landet och naturen hålls samman i fest och i vardag, av religiösa och ickereligiösa.
- Judendomen är en nationell religion, men är ytterst sätt universalistisk. Den messianska tiden skall bli en lyckotid både för det judiska folket och för alla folk.
Avslutningsvis säger Illman följande om judiska folkets syn på sig själv: ”För att såväl Israels som hela världens lycka skall uppnås finns det bara en väg: att erkänna att man behöver varandra och att man därför söker försoning och fred mellan nationer och konfessioner. Då – om människorna vill – fullbordas messianismen. Gud har alltid velat det.”
Judendomen i ljuset av dess högtider (10)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
10. Genomgångsriter
I detta kapitel om judendomens högtider ägnar Illman åt hur “de judiska initiationsriterna utgestaltas.” Han börjar med födseln och avslutar med döden. Han begränsar sin översikt genom att utgå från den ortodoxa praxin och endast antyda varierande praxis inom konservativ och liberal judendom.
10.1 Födseln, adoption och konvertering (sid 193–199)
Inom judendomen betraktas det nyfödda barnet som ren, det vill säga utan synd (bBerachot 60b; 5 Mos 28:6). Den nya människan blir inte syndare förrän under livets gång. Föräldrarnas ansvar är då att ge barnet rätt kurs levnadsloppet. Pojkens får sitt namn vid omskärelseriten, flickan sitt vid första sabbaten. Barnet får ett hebreiskt namn som används i sin helhet vid religiösa tillfällen.
Omskärelsen har sitt bibliska ursprung i 1 Mos 17:10–-12 (jfr 3 Mos 12:1–2). Illmans går igenom ritens bakgrund och innebörd, och drar slutsatsen: ”Omskärelsen skilde alltså inte israeliternerna från andra semitiska folkgrupper i Kanan – tvärtom ser det ut som om de förra upptagit seden när de kom dit. Skillnaden är, att riten för dem fick en specifik religiös innebörd.” Illmans fortsätter med skissa på omskärelsens utveckling i antika Israel fram till vår tid, och dess riter som berit mila (”omskärelsens förbund”). Inom modern judendom har liberala kretsar försökt motarbeta eller tona ner omskärelsens religiösa innebörd, något som hittills har misslyckats: ”Där omskärelsen inte utförs är detta ett tecken på sekularisering och inte så mycket ett alternativt judiskt val.” Omskärelse är för många judar en identitetsmarkör som förbinder dem med sin historia och med kommande släkten.
Riten ”Inlösandet av den förstfödde” har sin bakgrund i att allt förstfött (växter, djur och människor) enligt toran tillhör Gud (2 Mos 13:1–2; 22:29). Människor ersattes däremot med djuroffer (34:19, 20) för att istället tjänstgöra vid templet ( 4 Mos 8). Men efter synden med guldkalven ersatte Gud det förstfödda med leviterna för prästtjänsten (4 Mos 8:17–18). Det är här som inlösandet av den förstfödde kommer in i bilden: ”Eftersom den förstfödde ursprungligen var avsedd att tjäna i templet, skall man enligt 4 Mos 18 betala lösepenning för honom,…”. Illman fortsätter med att beskriva hur en sådan rit går till även idag.
Inom judendomen förekommer inte adoption då det naturliga föräldrarskapet betraktas som omistligt. Men ett ”andligt föräldrarskap” finns (bMegilla 13a). Illman förklarar vad detta andliga föräldrarskapet innebär i form av ansvar, om barnet är judiskt eller ickejudiskt. Illmans redogör också här för hur konvertering går till och vad proselytdop är för något.
10.2 Bar Mitsva och Bat Mitsva (sid 199–201)
Religiöst myndig inom judendomen blir en pojke när han har fyllt tretton år, och en flicka när hon har fyllt 12. Religiöst myndig innebär att från och med då vara ”underkastade buden”, ”vilket termerna bar/bat mitsva betyder.” För pojken innebär att det han skall utföra en mitsva, det vill säga bli uppkallad till toraläsningen i gudstjänsten. I liberala församlingar får även flickor utföra en liknande mitsva, men inte i de traditionella. Illman förklarar att Bar/bat mitsva är en mycket viktig familjeangelägenhet.
10.3 Vigsel (sid 202–207)
Den judiska vigseln består av fyra moment: 1. Äktenskapskontraktet (ketubba) bevittnas; 2. Brudgummen ordnar brudens slöja; 3. Trolovningen eller ”helgelsen” (’erusin resp qiddushin) varigenom bruden förlovas med brudgummen; 4. Vigseln (nissuin) genom vilken de blir äkta makar. Illman förklarar ritualerna kopplade till vart och ett av dessa fyra moment, men även de sexuella förbindelser och äktenskap som är förbjudna inom judendomen. Frågan om skilsmässa så är den traditionella inställningen både allvarlig och sörjande när det sker. Det är först när alla möjligheter till medling är uttömda som man skrider till skilsmässoproceduren. Efter skilsmässan får inte kvinnan gifta om sig förrän om 92 dagar för att undanröja tvivel om faderskap i fall hon visar sig vara gravid.
10.4 Död och begravning (sid 207–212)
Judendomen har en föreställning om liv efter detta (Mishna Sanhedrin 11:1). Illman förklarar: ”De judiska ritualen kring död och begravning inriktar sig på att [1] upprätthålla den dödes värdighet (kibbud ha-met) och [2] trösta de sörjande (nichum ’avelim).” Illman fortsätter med att redogöra för hur judarna hanterar sina döda och ritualer kring begravningen: ingen öppen kista, balsamering och kremering är förbjudet (1 Mos 3:19). Den döda kroppen måste i regel begravas samma dag (5 Mos 21:23) och obduktion är tillåten om nödvändigt. Judendomen har tre olika sorgeperioder efter dödsfall: 1. Shiv‘a, som observeras av närmaste familjen, som upphör på den sjunde dagens morgon efter morgonbönen; 2. Sheloshim, ”trettio”, börjar vid Shiva‘as slut, räknat trettio dagar från begravningen; 3. ’Avelut, den tredje sorgeperioden efter far och och mor som räcker 12 judiska månader. Illman ger i anknytning till dessa sorgeperioder en ganska detaljerad beskrivning om seder, regler och olika böner.
Proselytdopet och dopet
Var det dop som apostlarna utförde i Apostlagärningarna ett proselytdop i de fall när medveten tro kom före dopet, och att urkyrkans dop i Nya testamentet annars inkluderade spädbarn i troende familjer? Att det kan ha existerat parallella tillvägagångssätt beroende på vilken grupp av människor det gällde är faktiskt en möjlighet.
Om jag väljer att titta på frågan ovan från ett baptistiskt perspektiv, undrar jag: varifrån fick apostlarna sitt dop? Istället för att svaret blir det judiska proselytdopet, kan det i mycket högre grad ha härstammat från johannesdopet, som inte var ett proselytdop, utan ett omvändelsedop för judarna själva (Matt 3:5–11; Mark 1:4–5; Luk 3:3 [notera: ”… syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”], 12; 7:29–30).
Det ligger närmare till att det var johannesdopet som Jesu lärjungar, under överseende av sin Mästare, hade som förebild (Joh 3:22–26), vilket gladde Johannes döparen: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen” (v 27). Var det Jesu dop som apostlarna senare utförde på de som trodde – alltså inte ett proselytdop, utan ursprungligen ett dop för judarna själva som de genomgick efter att ha svarat ja i sitt hjärta på kallelse att omvända sig från sin synd (Luk 3:3).
Lägg också märke till att Johannes antagligen vägrade att döpa fariséerna och de skriftlärda, eftersom de egentligen inte vill omvända sig (Matt 3:7–12). Det var detta dop som Jesus själv lät sig döpas med, som exempel för oss alla, och det var detta dop lärjungarna senare hade som förebild, och då måste det ha varit detta dop som apostlarna utförde på nyomvända från och med pingsten, då startskottet gick för missionsbefallningen. Eller?
Stefan Green 