Hem » Artiklar publicerade av Stefan Green (Sida 7)
Författararkiv: Stefan Green
Påskmåltiden (1) – uppdaterad
Påskhögtiden har en central plats i både judendomen och kristendomen. Denna gamla tradition, som är den allra viktigaste judiska högtiden och kallas för Pesach (”hoppa, förbigående, skydda, förskoning”), är inte enbart ett ihågkommande, en berättelse om det förflutna (hur Gud befriade dem från det egyptiska slaveriet). Det är också enligt påskhaggadan en identifikation, då varje jude är skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten (Illman, 213). I Nya testamentet får den judiska påsken en ytterligare dimension, en tillämpning som är orsaken till varför kristna fira nattvard idag.
Påskhögtiden instiftas
I Bibelns andra bok, 2 Moseboken, kan vi läsa att efter mer än 400 år i Egypten befriade Herren Israels folk från det egyptiska slaveriet. Berättelsen är mer eller mindre välkänd för oss flesta. Efter en rad olika händelser blev Mose kallad av Gud att leda detta folk ut ur Egypten. Det krävdes en rad under och tecken för att en omedgörlig Farao skulle släppa Guds folk. Det som gjorde det var den ”tionde plågan”, då allt förstfött i landet dog, utom det som tillhörde hebréerna.
Det var blodet från lammet som räddade hebréerna från att förlora sitt förstfödda, och Farao släppte dem fria. Man kan säga att ett folk blev född på nytt den natten, till en nation. För judarna är pesach och exodushändelsen (uttåget ut ur Egypten) starten som ett folk. Räddningen skedde i den judiska månaden Nisan, och liksom den kristna kalendern är baserad på Kristi födelse (markerad med f Kr och e Kr), blev Nisan den första månaden i den religiösa judiska kalendern.
Exodusberättelsens tema är räddning, en gudshandling utav nåd mot ett folk hopplöst fast i slaveri. Men när vi kommer in i Nya testamentet har händelsen fått en profetiskt innebörd om försoning. Vad som skedde den avgörande natten i 2 Moseboken kan du läsa om i kapitel 12. Där återberättas den första påsken i Bibeln, hur lammets blod skonade det hebreiska folket. Den räddningen blev roten till det kristna påskfirandet idag. Enligt 2 Mos 12:2, 14 kommenderade Gud det hebreiska folket att hädanefter upprepa denna kväll, och således blev det en bild på Guds frälsande kraft. I Nya testamentet växte dess frälsningsbudskap till att omfatta mer än det judiska folket. Den kom omsluta alla folkslag på jordens yta.
Vill vi förstå hur Jesus tillämpade den judiska påskmåltiden på sig själv och hur de första kristna uppfattade befallningen att fira Herrens måltid i åminnelse av Kristi död och uppståndelse, måste vi urskilja sanningen i 2 Mos 12.
Uppdatering: Jag upptäckte ett sakfel i texten ovan om judisk tideräkning. Judiska tideräkningen börjar med begynnelsen i 1 Mos 1. Men exodushändelsen betraktas av judarna som begynnelsen som ett folk/nation. Be om ursäkt för förvirringen, men det är nu rättat.
Judendomen i ljuset av dess högtider (12)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994) finner du här.
Analys av boken
Illman visar i sin bok Judendomen i ljuset av dess högtider att flera av de judiska högtiderna i Gamla testamentet har fått delar av sin form antagligen från en icke-hebreisk bakgrund. De agrara karaktärsdragen kan med en viss säkerhet spåras till firande bland antika Israels grannfolk, som fanns i Kanaan innan Israels förfäder kom dit.
Teorier av detta slag förbli emellertid hypoteser när de blir alltför detaljerade. Men det är inte osannolikt att folk med en gemensam språkkultur (semiterna) också delade i generell bemärkelse formerna för firandet av högtider. Liksom språket inte är en uppbarelse i sig, utan en kanal för uppenbarelse, behöver inte heller högtiderna i Gt vara helt och hållit till sin form en uppenbarelse, utan en kanal för uppenbarelse.
Är det så här Gud har verkat i historien, och till sist genom Jesus Kristus? Gud kom för att bo (tabernakla) ibland oss i mänsklig form, en mänsklig form liksom språket och högtiderna är mänskliga. Men människan Jesus var mer än form, han var också en slutlig kanal för uppenbarelse om vem Gud var och vad som är Guds vilja.
Även om de judiska högtiderna har paralleller i samtida kulturer, fyllde Guds frälsningshistoria dem med ett innehåll som förmedlar unik uppenbarelse. När vi kommer in i Nya testamentet och uppenbarelsen genom Jesus Kristus, får de judiska högtiderna sin uppfyllelse. Typologiska sanningar i firandet får nytt och djupare ljus i och med frälsningshistoriens upplösning. Påsken (pæsach) är kanske det bästa exemplet på det.
Judendomen i ljuset av dess högtider (11)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
11. Avslutning (sid 213–217)
I detta sista kapitel i Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider lyfter författaren fram några karakteristiska drag för judisk gudstjänst och religion:
- Enligt påskhaggadan är en jude skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten. Nyckelord är: berätta, ihågkommande och identifikation.
- I anslutning till högtiderna (exempelvis sabbaten) används ofta, förutom verbet ”berätta” (higgid), imperativet ”kom ihåg” (zakor), med följsatsen ”så att du helgar den”. Alltså ihågkommande följs av handling som får konsekvenser.
- Judendomen är en historiereligion, som hela tiden anknyter till folkets historia. Mer exakt är det frågan om en frälsningshistoria (Guds handlande med Israels folk genom tiderna), med en bevarad naturanknytning (landet Israel och dess natur).
- Det historiska perspektivet innehåller ett lineärt betraktelsesätt: från världens skapelse, via Sinai, de båda templen till den messianska fullbordan. Men i gudstjänstfirandet finns även en cyklisk dimension.
- Man har infört nya högtider vars motiv hämtats ur vår egen tid: holocaustdagen och Israels självständighetsdag.
- Judendomen är mer än en religion. Även ickereligiösa judar har ett förhållande till sin tradition. En jude, både religiösa och ickereligiösa, ser sig själv tillhöra ett folk genom vilket den judiska traditionen upprätthålls.
- Sionism – upprättandet av ett nationalhem i Palestina och ingen annanstans. Historien, landet och naturen hålls samman i fest och i vardag, av religiösa och ickereligiösa.
- Judendomen är en nationell religion, men är ytterst sätt universalistisk. Den messianska tiden skall bli en lyckotid både för det judiska folket och för alla folk.
Avslutningsvis säger Illman följande om judiska folkets syn på sig själv: ”För att såväl Israels som hela världens lycka skall uppnås finns det bara en väg: att erkänna att man behöver varandra och att man därför söker försoning och fred mellan nationer och konfessioner. Då – om människorna vill – fullbordas messianismen. Gud har alltid velat det.”
Judendomen i ljuset av dess högtider (10)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
10. Genomgångsriter
I detta kapitel om judendomens högtider ägnar Illman åt hur “de judiska initiationsriterna utgestaltas.” Han börjar med födseln och avslutar med döden. Han begränsar sin översikt genom att utgå från den ortodoxa praxin och endast antyda varierande praxis inom konservativ och liberal judendom.
10.1 Födseln, adoption och konvertering (sid 193–199)
Inom judendomen betraktas det nyfödda barnet som ren, det vill säga utan synd (bBerachot 60b; 5 Mos 28:6). Den nya människan blir inte syndare förrän under livets gång. Föräldrarnas ansvar är då att ge barnet rätt kurs levnadsloppet. Pojkens får sitt namn vid omskärelseriten, flickan sitt vid första sabbaten. Barnet får ett hebreiskt namn som används i sin helhet vid religiösa tillfällen.
Omskärelsen har sitt bibliska ursprung i 1 Mos 17:10–-12 (jfr 3 Mos 12:1–2). Illmans går igenom ritens bakgrund och innebörd, och drar slutsatsen: ”Omskärelsen skilde alltså inte israeliternerna från andra semitiska folkgrupper i Kanan – tvärtom ser det ut som om de förra upptagit seden när de kom dit. Skillnaden är, att riten för dem fick en specifik religiös innebörd.” Illmans fortsätter med skissa på omskärelsens utveckling i antika Israel fram till vår tid, och dess riter som berit mila (”omskärelsens förbund”). Inom modern judendom har liberala kretsar försökt motarbeta eller tona ner omskärelsens religiösa innebörd, något som hittills har misslyckats: ”Där omskärelsen inte utförs är detta ett tecken på sekularisering och inte så mycket ett alternativt judiskt val.” Omskärelse är för många judar en identitetsmarkör som förbinder dem med sin historia och med kommande släkten.
Riten ”Inlösandet av den förstfödde” har sin bakgrund i att allt förstfött (växter, djur och människor) enligt toran tillhör Gud (2 Mos 13:1–2; 22:29). Människor ersattes däremot med djuroffer (34:19, 20) för att istället tjänstgöra vid templet ( 4 Mos 8). Men efter synden med guldkalven ersatte Gud det förstfödda med leviterna för prästtjänsten (4 Mos 8:17–18). Det är här som inlösandet av den förstfödde kommer in i bilden: ”Eftersom den förstfödde ursprungligen var avsedd att tjäna i templet, skall man enligt 4 Mos 18 betala lösepenning för honom,…”. Illman fortsätter med att beskriva hur en sådan rit går till även idag.
Inom judendomen förekommer inte adoption då det naturliga föräldrarskapet betraktas som omistligt. Men ett ”andligt föräldrarskap” finns (bMegilla 13a). Illman förklarar vad detta andliga föräldrarskapet innebär i form av ansvar, om barnet är judiskt eller ickejudiskt. Illmans redogör också här för hur konvertering går till och vad proselytdop är för något.
10.2 Bar Mitsva och Bat Mitsva (sid 199–201)
Religiöst myndig inom judendomen blir en pojke när han har fyllt tretton år, och en flicka när hon har fyllt 12. Religiöst myndig innebär att från och med då vara ”underkastade buden”, ”vilket termerna bar/bat mitsva betyder.” För pojken innebär att det han skall utföra en mitsva, det vill säga bli uppkallad till toraläsningen i gudstjänsten. I liberala församlingar får även flickor utföra en liknande mitsva, men inte i de traditionella. Illman förklarar att Bar/bat mitsva är en mycket viktig familjeangelägenhet.
10.3 Vigsel (sid 202–207)
Den judiska vigseln består av fyra moment: 1. Äktenskapskontraktet (ketubba) bevittnas; 2. Brudgummen ordnar brudens slöja; 3. Trolovningen eller ”helgelsen” (’erusin resp qiddushin) varigenom bruden förlovas med brudgummen; 4. Vigseln (nissuin) genom vilken de blir äkta makar. Illman förklarar ritualerna kopplade till vart och ett av dessa fyra moment, men även de sexuella förbindelser och äktenskap som är förbjudna inom judendomen. Frågan om skilsmässa så är den traditionella inställningen både allvarlig och sörjande när det sker. Det är först när alla möjligheter till medling är uttömda som man skrider till skilsmässoproceduren. Efter skilsmässan får inte kvinnan gifta om sig förrän om 92 dagar för att undanröja tvivel om faderskap i fall hon visar sig vara gravid.
10.4 Död och begravning (sid 207–212)
Judendomen har en föreställning om liv efter detta (Mishna Sanhedrin 11:1). Illman förklarar: ”De judiska ritualen kring död och begravning inriktar sig på att [1] upprätthålla den dödes värdighet (kibbud ha-met) och [2] trösta de sörjande (nichum ’avelim).” Illman fortsätter med att redogöra för hur judarna hanterar sina döda och ritualer kring begravningen: ingen öppen kista, balsamering och kremering är förbjudet (1 Mos 3:19). Den döda kroppen måste i regel begravas samma dag (5 Mos 21:23) och obduktion är tillåten om nödvändigt. Judendomen har tre olika sorgeperioder efter dödsfall: 1. Shiv‘a, som observeras av närmaste familjen, som upphör på den sjunde dagens morgon efter morgonbönen; 2. Sheloshim, ”trettio”, börjar vid Shiva‘as slut, räknat trettio dagar från begravningen; 3. ’Avelut, den tredje sorgeperioden efter far och och mor som räcker 12 judiska månader. Illman ger i anknytning till dessa sorgeperioder en ganska detaljerad beskrivning om seder, regler och olika böner.
Proselytdopet och dopet
Var det dop som apostlarna utförde i Apostlagärningarna ett proselytdop i de fall när medveten tro kom före dopet, och att urkyrkans dop i Nya testamentet annars inkluderade spädbarn i troende familjer? Att det kan ha existerat parallella tillvägagångssätt beroende på vilken grupp av människor det gällde är faktiskt en möjlighet.
Om jag väljer att titta på frågan ovan från ett baptistiskt perspektiv, undrar jag: varifrån fick apostlarna sitt dop? Istället för att svaret blir det judiska proselytdopet, kan det i mycket högre grad ha härstammat från johannesdopet, som inte var ett proselytdop, utan ett omvändelsedop för judarna själva (Matt 3:5–11; Mark 1:4–5; Luk 3:3 [notera: ”… syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”], 12; 7:29–30).
Det ligger närmare till att det var johannesdopet som Jesu lärjungar, under överseende av sin Mästare, hade som förebild (Joh 3:22–26), vilket gladde Johannes döparen: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen” (v 27). Var det Jesu dop som apostlarna senare utförde på de som trodde – alltså inte ett proselytdop, utan ursprungligen ett dop för judarna själva som de genomgick efter att ha svarat ja i sitt hjärta på kallelse att omvända sig från sin synd (Luk 3:3).
Lägg också märke till att Johannes antagligen vägrade att döpa fariséerna och de skriftlärda, eftersom de egentligen inte vill omvända sig (Matt 3:7–12). Det var detta dop som Jesus själv lät sig döpas med, som exempel för oss alla, och det var detta dop lärjungarna senare hade som förebild, och då måste det ha varit detta dop som apostlarna utförde på nyomvända från och med pingsten, då startskottet gick för missionsbefallningen. Eller?
Omskärelsen och dopet
Nedan har jag försökt mig på att titta på texter om omskärelse utifrån en baptistisk dopsyn. En noggrannare exegetisk bearbetning av Kol 2:1-11 är egentligen nödvändig, men detta får duga tillsvidare från mig.
Det går inte att förneka att det finns en del likheter mellan omskärelsen och dopet, men de skiljer sig också åt på flera väsentliga punkter. Under det gamla förbundet blev man medlem i förbundsfolket genom ett fysiskt, externt ingrepp. Men omskärelsen var inte begränsad till människor som hade ett sant inre andligt liv, utan det var ett tecken som gavs till alla som hade blivit födda av judiska föräldrar eller som levde tillsammans med Israels folk, slavar som fria (1 Mos 17:10-13, 23; Jos 5:4). Här avviker den nytestamentliga undervisningen (se Paulus ord i Rom 2:29; 9:6), vilket gör att villkoren för medlemskap i Guds församling blir annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.
Gamla testamentet ger exempel på många människor som hade en levande förbundsrelation med Gud (se också Heb 11). Omskärelsen av manskönet var sedan Abraham ett bekräftande tecken på ett förbund mellan Israels folk och Gud (1 Mos 17:11). Detta tecken var nödvändigt och påtvingat varje spädbarnspojke, som en ständig påminnelse att Gud hade utvalt dem till att bli en välsignelse för alla folk – det var Guds sätt att under den gammaltestamentliga perioden påminna folket vem de var och bevara dem från totalt avfall. Det fanns inte heller något som hindrade ”hedningar” att konvertera och leva tillsammans med det israeliska folket, och om det då var frågan om män och pojkar var de tvungna att låta sig omskäras i köttet som ett tecken på tillhörighet till Guds utvalda förbundsfolk.
Under det äldre förbundet sker alltså en fysisk omskärelse. Under nytt förbund gå det inte längre till på det sättet om man vill tillhöra Guds församling. Ett tecken är fortfarande omskärelsen, men inte längre som ett fysiskt ingrepp i spädbarnålder. Paulus säger uttryckligen i Rom 2:29; 9:6 att under nytt förbundet är inte den fysiska omskärelsen en väg in en förbundsrelation, utan det sker genom omskärelse av hjärtat, det vill säga genom tron. En biblisk teologi blir då det mönster som urexemplet Abraham illustrerar (se Rom 4, Gal 3), att tron kom före omskärelsen, inte tvärtom. Det är utifrån denna skillnad som vi också måste tolka Kol 2:1–11, som jag återkommer till nedan.
Det nya förbundet verkar alltså vara annorlunda. Nya testamentet talar inte om att församlingen utgjordes av både troende och icketroende. I den nytestamentliga församlingen är det enda som räknas en frälsande tro på Jesus Kristus, för att man andligt skall inympas i Kristi kropp. Detta sker genom att bli född på nytt på genom tron. Dopet blir då ett förbundstecken, en bekännelse att hjärtat är omskuret, det vill säga en identifiering med Kristus och ett bevis på en medveten tro på Honom. När omskärelse kopplas till den kristna tron i Nya testamentet, är det alltså inte omskärelse av köttet det syftar på utan omskärelse av hjärtat, en personlig tro som antingen erfars på ett radikalt sätt eller växer fram i en persons medvetande oavsett kön.
Paulus använder sig av typologi i Kol 2:1-11 för att beskriva innebörden i dopet. Omskärelsen och dopet har en gemensam förbundsteologi, men omskärelsen är enligt Paulus en förebild av den fullständiga sanningen om dopets innebörd och funktion i Nya testamentet. De fysiska elementen och aktiviteterna under det äldre förbundet var en “skuggan av det som skulle komma” (Kol 2:17) och att den sanna verkligheten finns i den förbundsrelation vi har i Kristus Jesus. Därför, även om pojkspädbarn omskars under det äldre förbundet behöver det inte innebära att spädbarn enligt Paulus skulle döpas, utan istället var dopet enligt Paulus för de som har en genuin tro, eftersom medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet och inte på fysisk tillhörighet. Det kan också tilläggas att om grunden för tillhörighet i Kristi församling är de samma som grunden för tillhörighet i förbundsförsamlingen Israel, bör vi i konsekvensens namn hädanefter enbart döpa pojkar, eftersom flickor i Gamla testamentet var skonade från omskärelsens ingrepp.
I Gamla testamentet finns det berättelser om människor som hade en sann förbundsrelation med Herren (se Heb 11). De tillhörde det som bland annat Paulus beskriver som det sanna Israel, då deras hjärtan var omskuret av gudsfruktan och lydnad. Dessa människor hade både en nationell tillhörighet i köttet, men också en levande förbundsrelation med Herren, som inte var självklar trots omskärelse i köttet. Här kan man resonera att de trofasta var medvetna om att de blev omskurna som spädbarn och räknade in det i sin levande gudstro. Jag hävdar inte att det är omöjligt för Gud att acceptera ett sådant perspektiv när det överförs på dopsynen – i sin nåd är Gud mer tolerant än vad vi kan någonsin förstå. Men var kan vi utläsa ett sådant resonemang i Bibeln? Varje gång gudsfruktan beskrivs, eller där omvändelse sker, nämns inte ett ord om utförd omskärelse i tidig ålder. Det som betonas är vad som sker i hjärtats relation med Gud och de konsekvenser det bar med sig efter avgörandet.
Världens vackraste bibliotek
Strahov Theological Hall - Original Baroque Cabinet
I min barndoms- och tonårstid var jag aldrig speciellt arbetsvillig. Jag läste hellre böcker… och spelade golf. Mina värderingar i vuxenålder har förändrats, men fortfarande finns ett speciellt förhållande kvar till boken som källa till kunskap. Därför kommer en speciell positiv känsla över mig, och ibland nästa på ett svindlande sätt, när jag besöker bibliotek. Så mycket att läsa och aldrig tillräckligt med tid för att hinna med.
Därför fann jag denna hemsida speciellt intressant, eller snarare fascinerande och överväldigande, vars skapare har samlat ihop en hel serie bilder på ”världens vackraste bibliotek”. Vad som är vackert kan vara väldigt subjektivt, men oavsett smak är bilderna som sagt överväldigande. Inte minst läsarkommentarerna vittnar om det, som i denna lässtund är uppe i 805 st! Flera gamla teologiska bibliotek finns representerade i listan, och även ett par svenska bibliotek. Men listan verkar inte ordnad i någon slags rangordning. Varje bibliotek har sin skönhet och historia. Det fantastiska är att de är bevarade.
Jag taggar sidan och hoppas att en dag få besöka några av dessa rum. Tipset på ”världens vackraste bibliotek” fick jag från den oförtröttlige Ben Meyers. Utöver tipset och ett par länkar till, presenterar han också på sin blogg 12 teser om bibliotek. Läsvärt.
Hushållsdopet
En intressant dopdebatt pågått sedan förra veckan på Kolportören, och följts upp bland annat av Jonas Melin på hans blogg Barnabasbloggen. Bland annat nämns hushållsdopen i Nya testamentet som skiljelinje mellan olika dopsyner idag. Nedan följer min titt på de aktuella bibelställena.
Om hushållsdop kan vi läsa om i Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och med tveksamhet i Apg 2:39. De som förespråkar spädbarns dop söker stöd för sin tradition i bland annat dessa bibelställen. Jag kan ha respekt för olika traditioner, väl medveten om att kyrkodogmer är mer komplicerade än att bara avfärdas som obibliska. I bibelställena ovan är det emellertid enligt min mening svårt att finna stöd för någon tydlig position om det kristna dopet, det vill säga om enbart troendedop eller också spädbarnsdop praktiserades av kristna under det första århundradet. Men eftersom bibelställena ovan ändå är en av stöttepelarna i en icke-baptistisk dopsyn, kan inte förespråkare av en baptistisk dopsyn svepa förbi dem.
Eftersom jag har en baptistisk dopsyn, blir min fråga därför om det går att läsa Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och Apg 2:39 till fördel för en dopsyn som jag i andra bibelsammanhang uppfattar vara den praxis som gällde bland de första kristna. Frågan är ställd med respekt för andra tolkningar och att jag inte försöker hävda att att min slutsats är den bibliska. Bibelverserna i fråga säger inte tillräckligt för att stödja en sådan tvärsäkerhet.
Handlingen som leder upp till Apg 10:44–48 börjar i 10:33 då Petrus blir ombedd av Cornelius att predika evangeliet. Lägg märke till vad där står: ”Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.” Hela hushållet var samlat för att höra så att de kunde tro (se Rom 10:14–15). Petrus talade ordet till dem, och de trodde, eftersom det står i vers 44: ”Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde [trodde] hans ord.” Fortsättning följer: ”Vem kan hindra att de [som hörde och trodde] blir döpta med vatten, när de tagit emot den heliga anden alldeles som vi [utav nåd i tro – är det möjligt att eventuella spädbarn också tog emot den helige Anden på samma sätt som de första kristna gjorde på pingstdagen?]” (vers 47).
Låt oss gå vidare till Apg 16:15. Detta är det enda bibelställe om hushållsdop som faktiskt kan stödja en icke-baptistisk dopsyn, om man isolerar den från övrig bibelteologi om dopet. Men texten säger faktiskt inget om det fanns spädbarn eller inte i Lydias hushåll. Visserligen kan man förstå generellt att begreppet “hushåll” på den tiden inkluderade spädbarn, men det behöver inte vara så i specifika fall som i Apg 16:15. Därför ger inte Apg 16:15 stöd för någon specifik dopsyn.
Apg 16:33 säger: ”Sedan döptes han [fångvaktaren] själv med hela sin familj.” Men visst finns troselementet med här, både före och efter vers 33: ”Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus (v 32) … och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud” (v 34). Eftersom medveten bekännande tro finns med i detta sammanhang som ett viktigt element, så är frågan om det är möjligt att spädbarn också döptes i anslutning till denna händelse.
I 1 Kor 1:16 säger Paulus: ”Stefanas och hans familj har jag också döpt.” Men i 16:15 säger han att: ”Stefanas och hans hushåll var Achaias första gåva [NIV, NRSV: ”the first converts”] till Kristus och att de har tagit på sig att tjäna de heliga.” Stefanas familj var alltså inte bara döpta, de var också omvända och betjänade andra troende. Kan det ha inkluderat spädbarn, om det fanns några? Här vill jag också nämna att det i Joh 4:35 och Apg 18:8 beskrivs hur hela hushåll lät omvända sig utan att dopet nämns. I Apg 18:8 nämns faktiskt dopet efter det att Crispus familj omvände sig: ”… och många andra korinthier som hörde Paulus trodde och lät döpa sig.”
Till sist Apg 2:39. Första delen av versen säger: ”Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta…,” men resten av versen säger: ”… som Herren vår Gud vill kalla.” Detta måste sedan också tolkas utifrån vers 41: ”De som tog till sig hans ord lät döpa sig … .” Naturligtvis är det frågan om barn här som medvetet kunde ta åt sig Petrus ord i tro och sedan lät döpa sig.
Frågan kvarstår alltså vilken dopsyn Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och Apg 2:39 stödjer. Visserligen påverkas slutsatsen av vilken utgångspunkt man har, men utläggningen ovan visar ändå att dessa texter inte går att användas emot en baptistisk dopsyn.
Jämlikhet i begynnelsen (1)
Skapelseberättelsen är en viktig grund för den bibliska undervisningen om jämlikhet mellan man och kvinna av följande skäl:
- Skapelseberättelsen kommer först i Bibeln och är den ursprungliga ordningen. Därför börjar mycket bibelteologi med dessa inledande kapitel. 1 Mos 1–3 kan därför fungera som den teologiska utgångspunkten för ett studium om vad Bibeln säger om relationen mellan man och kvinna.
- 1 Mos 1–3 innehåller den första undervisning om mannens och kvinnans natur, och den fallna världens tillstånd. För att få en korrekt syn på hur Gud ser på förhållandet mellan man och kvinna måste därför dessa kapitel studeras för att förstå den bibliska undervisningen om genusfrågor.
- 1 Mos 1–3 är Guds uppenbarade vilja för människan. Så att vi redan nu kan leva i en förbundsrelation med Gud och med varandra.
Dessa tre skäl är orsaken till varför jag söker ett svar i 1 Mos 1–3 på frågan om det finns jämlikhet mellan könen när det gäller möjligheten att tjäna i Guds församling.
Timna
På bloggen Teologiskt forum har jag publicerat en artikel som exempel på sådant som kan komma upp i en introduktionskurs, beroende på vilka frågor studenterna har. ”Templet i Timna” handlar artikeln om, och går visserligen lite djupare än vad normalt en introduktionskurs gör i enskilda frågor, men arkeologi och Bibeln kommer vi att prata om.
Timnaartikeln utgår från att uttåget från Egypten skedde på 1200-talet f Kr, eftersom de arkeologiska bevisen tycks stödja en sådan datering bäst. Men en datering till 1400-talet f Kr verkar passa den bibliska kronologin bättre. Detta är ett problem jag kanske återkommer till, men syftet med artikeln är inte att formulera ett ställningstagande i just den frågan, om uttåget skall förläggas till 1200 eller 1400 f Kr. Syftet är istället att analyserar en arkeologisk upptäckt utifrån den senare dateringen av exodus för att se vad det får för konsekvenser för förståelsen av centrala texter i 2 Moseboken om tabernaklet och guldkalven (2 Mos 32).
Så titta gärna över på Teologiskt Forum och läs om ”Templet i Timna”, något som jag i alla fall tycker är intressant.
Stefan Green 