”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)

I en värld präglad av stress, oro och bristande relationer pekar aposteln Paulus på en väg till frid som inte handlar om förnekelse, utan om tacksamhet. I Filipperbrevet 4 visar han hur Guds frid kan få fäste i våra liv – mitt i det svåra – när vi väljer att tacka, be och förtrösta. Friden vi längtar efter är inte långt borta, utan nära för den som tar emot den i Kristus.

Att uppnå sinnesfrid är något som många människor strävar efter – särskilt i en stressig och uppjagad värld. I Filipperbrevet 4:7 talar aposteln Paulus om Guds frid – men vad är det egentligen? I de föregående verserna (vv. 4–6) lyfter Paulus fram tacksamhet som grunden för en tro på Kristus fri från oro. Först uppmanar han de troende att glädja sig i Herren (v. 4) – en uppmaning han upprepar för att understryka hur centralt en sådan glädje är. Därefter manar han till fördragsamhet (v. 5) och till att inte bekymra sig, utan i stället vända sig till Gud i bön och åkallan – med tacksamhet (v. 6). Denna tacksamhet är inte ett uttryck för blind tillit, utan en medveten hållning som blir nyckeln till ett liv där Guds frid får råda (v. 7) – en frid som bevarar hjärtat och sinnet i Kristus Jesus.

Att uppleva Guds frid ställs i Filipperbrevet 4:4–7 i konstrast till att vara styrd av ofördragsamhet och oro – och beskrivs inte som ett flyktigt tillstånd, utan som en frukt av tacksamhet. Utifrån dessa verser kan man också förstå Guds frid som en helande kraft, medan det motsatta – oro och splittring – snarare kan ses som symptom på ett liv skadat av syndens inflytande. Därför säger Paulus att Guds frid är ”mera värd än allt” vi kan tänka oss. I en värld av ökad otrygghet på olika existensiella plan, ger Guds frid det skydd vi behöver för vårt inre – inte bara mot vardagens bekymmer, utan också mot allt som synden vill infektera oss med. I Kristus Jesus får vi en frid som bevarar hela vårt väsen.

Paulus menar också att Guds frid skyddar våra relationer – det vill säga vår hjärtats attityd gentemot andra och våra tankar om vår nästa. Det är just denna frid som gör det möjligt för oss att ha fördragsamhet med varandra, att visa tålamod och inte låta irritation eller behovet av vedergällning få fäste. Som Jesus uttrycker det i Bergspredikan: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt 5:9). När Paulus uppmanar till fördragsamhet, lägger han genast till: ”Herren är nära” (v. 5b). Det är som om han säger: Just därför – just eftersom Herren är nära – kan vi bemöta varandra med tålamod och mildhet. Djupast sätt är Guds frid i relationer eskatologisk – att Jesus är både närvarande i nuet med friden, men också med det han vill återupprätta med sin framtida återkomst. Det är den dubbla verkligheten i den kristna tron: att Gud redan är här med sin frid, men ännu inte fullt ut, då den väntar på sin fullbordan med Jesu återkomst.

Vad Paulus säger om Guds frid i Filipperbrevet bygger på en teologi med rötter i Gamla testamentet. Redan i skapelseberättelsens inledning (1 Moseboken 1) ingår frid, eller shalom, som en del av Guds avsikt med sin skapelse, i form av vila. I 1 Mos 1:2–5 börjar Gud med bringa ljus i mörker och ordning i kaos. Skapelseverket fullbordas sedan på sjunde dagen, då vilan kommer till. Med vilan färdigställs skapelsen (2:1–3) och kröns av att Gud välsignar och helgar just den dagen. Det var så Gud ville ha det: en värld präglad harmoni, balans och relationsmässig frid – mellan människan, skapelsen och Gud själv. Men enligt berättelsen bröts denna frid när människan valde sin egen väg och bröt förbundet med Gud. Därigenom gick förståelsen för den ursprungliga friden förlorad. Ändå ger Gud inte upp när det gäller vilan. Enligt biblisk tro vill Gud återställa friden i sin skapelse – och för kristna sker det genom Jesus Kristus.

Den sjunde dagen i skapelseberättelsen markerar den frid och harmoni som rådde i Guds fullbordade skapelse. Senare instiftades sabbatsbudet i den judiska lagen som en påminnelse om denna vila – men också om Guds befrielse. När Gud blev människa i Jesus Kristus och uppstod från de döda, fick sabbaten ett ännu djupare perspektiv (jfr. Heb 4:9–11). Liksom vilodagen i 1 Mos 2:3 var en välsignad och helgad dag, vill Gud att vilan – hans frid – ska ha en central plats i den som har tagit emot frälsningen genom Kristus. Det är detta Paulus vill påminna de troende i Filippi om: att i Kristus får människan en ny möjlighet att återupptäcka och leva i Guds frid. De är nya skapelser i Kristus (jfr 2 Kor 5:17) och kan därför ta emot Guds frid som något verkligt och tillgängligt – redan här och nu.

Menar då Paulus, utifrån det han skriver i Fil 4:7, att kristna ska förneka att problem finns – för att kunna leva i Guds frid? Nej, som redan nämnts är tacksamheten som grund för Guds frid inte uttryck för en blind tro på att bekymmer automatiskt försvinner. Men att välja tacksamhet, även mitt i svåra omständigheter – som Paulus själv gjorde när han skrev brevet från fängelset i väntan på rättegång för sin tros skull – öppnar, enligt detta sätt att tänka, vägen för Guds frid. Det är en frid som inte bygger på att alla problem är lösta, utan fungerar som ett motgift mot oro, konflikt och förstörda relationer. Det handlar om vad man väljer att göra med sitt hjärta, som psalmisten i Gamla Testamentet uttrycker det, även han i en svår situation: ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.” (Ps 62:6). Det är denna ro – Guds frid – som, enligt Paulus, redan är nära för den som väljer att tar emot den i tacksamhet.