Hem » bibelteologi (Sida 2)
Kategoriarkiv: bibelteologi
Skapad till Guds avbild (3)
II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.
Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.
Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.
Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.
En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.
Skapad till Guds avbild (2)
I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.
1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.
Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.
Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.
Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.
Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.
Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.
Skapad till Guds avbild (1)
Den 20 september predikande jag i min hemförsamling Elim. Jag lägger nu ut den här i fem delar. Först introduktionen:
Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:
We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)
Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.
Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.
Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).
Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.
Bibelkritik och exegetiska metoder – 1
Under 2009 räknar jag med hinna blogga om bibelkritik och exegetiska metoder, med speciellt fokus på Gamla testamentet. Orsaken till denna bloggidé är mitt avhandlingsarbete, där jag i den processen funderar mycket kring metoder och dess användningsområden.
Jag mjukstartar således här och nu denna serie.
När Bruce K. Waltke beskriver i sitt opus, An Old Testament Theology: An Exegetical, Canonical, and Thematic Approach, en kristen attityd till Bibeln, använder han sig av fem prepositioner för att skilja på olika uppfattning om hur Gud talar genom Bibeln. Han erkänner att en sådan uppställning är en förenkling och är inte tänkt att fungera som en exakt analys av olika uppfattningar.
Även om de fem prepositionerna blir en förenkling av en mycket komplex värld, är det ändå ganska fyndigt. Sedan får vi se om ni håller med. Här är i alla fall Waltkes lista på olika positionerna inom bibelkritiken:
1. Liberal theologians stand above the Bible
2. Neoorthodox theologians stand before the Bible
3. Traditionalists place traditions/confessions alongside the Bible
4. Fundamentalists stand on the Bible
5. Evangelicals stand under the Bible
Old Testament Theology, 73–77.
Själv är Waltke evangelikal reformert…
"Ett land som flödar av mjölk och honung"
Nu finns det arkeologiska bevis för att landet, som Gud lovade det befriade israeliska folket i 2 Moseboken (3:8, 17; jfr 5 Mos 26:9, 15), verkligen var ett land som flödade av mjölk och honung, åtminstone av det senare.
Arkeologer från Hebreiska universitetet upptäckte i somras (2007) det hittills äldsta bikupssamhället i Israel, daterade till ca 900-talet f. Kr. (perioden när kung Solomon regerade i Israel) vid Tel Rehov i Bet She’an dalen. Tel Rehov uppfattas som en av de viktigaste städerna i Israel under den israeliska monarkin.
Rapporten från utgrävningen beskriver upptäckten som de hittills tidigaste bikuporna någonsin i antika Främre Orienten. Det rör sig om tre rader bikupor, sammanlagt 30 bihus, men det beräknas att det totalt kan ha funnits ca 100 bikupor i hela området. Erfarna biodlar som har besökt utgrävningen gissar att så mycket som ett halv ton honung per år kan ha producerats från dessa bikupor.
Professor Mazar beskriver det unika med fyndet:
Prof. Mazar emphasizes the uniqueness of this latest find by pointing out that actual beehives have never been discovered at any site in the Ancient Near East. While fired ceramic vessels that served as beehives are known in the Hellenistic and Roman Periods, none were found in situ and beekeeping on an industrial level as the apiary at Tel Rehov is hitherto unknown in the archaeological record.
Bilder på bikupor från faraos Egypten påminner enligt rapporten från utgrävningen liknar mycket de som nu har upptäckts vid Tel Rehov.
En inskription upptäcktes också i samband med fyndet (!):
A particularly fascinating find is an inscription on a ceramic storage jar found near the beehives that reads “To nmsh”. This name was also found inscribed on another storage jar from a slightly later occupation level at Tel Rehov, dated to the time of the Omride Dynasty in the 9th century BCE. Moreover, this same name was found on a contemporary jar from nearby Tel Amal, situated in the Gan HaShelosha National Park (Sachne). The name “Nimshi” is known in the Bible as the name of the father and in several verses the grandfather of Jehu, the founder of the dynasty that usurped power from the Omrides (II Kings: 9-12). It is possible that the discovery of three inscriptions bearing this name in the same region and dating to the same period indicates that Jehu’s family originated from the Beth Shean Valley and possibly even from the large city located at Tel Rehov. The large apiary discovered at the site might have belonged to this illustrious local clan.
Upptäckten av bikuperna vid Tel Rehov indikerar också enligt rapporten att utvinning av honung var en välutvecklad industri under första tempelperioden i Israel. Det har diskuterats vad honung i Bibeln egentligen syftar på, men nu är det möjligt att koppla denna produkt omnämnd i Bibeln till bihonung.
Du kan läsa hela rapporten här, eftersom ovan redogörelse är en sammanfattning där en del detaljer och slutsatser kring upptäckten har utelämnats. Även Jerusalem Post har skrivit om upptäckten.
Löftet till det israeliska folket om ett land som skall flöda av mjölk och honung är inte bara en beskrivning av löfteslandet, utan blir också i Gamla testamentet en bibelteologisk metafor, som beskriver israeliska folkets förbundsrelation med Gud. Landet, som skall flöda av mjölk och honung, är ett löfte under det mosaiska förbundet (3 Mos 20:24), men hur folket kommer att ha det i land när de kommer dit beror på deras trohet och lydnad mot Gud (3 Mos 20:22-23, 25-26). Mjölk och honung blir alltså en bild på hur Gud ville välsigna sitt folk under det mosaiska förbundet.
HOS Green 