HOS Green

Hem » Dop

Kategoriarkiv: Dop

Proselytdopet och dopet

Var det dop som apostlarna utförde i Apostlagärningarna ett proselytdop i de fall när medveten tro kom före dopet, och att urkyrkans dop i Nya testamentet annars inkluderade spädbarn i troende familjer? Att det kan ha existerat parallella tillvägagångssätt beroende på vilken grupp av människor det gällde är faktiskt en möjlighet.

Om jag väljer att titta på frågan ovan från ett baptistiskt perspektiv, undrar jag: varifrån fick apostlarna sitt dop? Istället för att svaret blir det judiska proselytdopet, kan det i mycket högre grad ha härstammat från johannesdopet, som inte var ett proselytdop, utan ett omvändelsedop för judarna själva (Matt 3:5–11; Mark 1:4–5; Luk 3:3 [notera: ”… syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”], 12; 7:29–30).

Det ligger närmare till att det var johannesdopet som Jesu lärjungar, under överseende av sin Mästare, hade som förebild (Joh 3:22–26), vilket gladde Johannes döparen: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen” (v 27). Var det Jesu dop som apostlarna senare utförde på de som trodde – alltså inte ett proselytdop, utan ursprungligen ett dop för judarna själva som de genomgick efter att ha svarat ja i sitt hjärta på kallelse att omvända sig från sin synd (Luk 3:3).

Lägg också märke till att Johannes antagligen vägrade att döpa fariséerna och de skriftlärda, eftersom de egentligen inte vill omvända sig (Matt 3:7–12). Det var detta dop som Jesus själv lät sig döpas med, som exempel för oss alla, och det var detta dop lärjungarna senare hade som förebild, och då måste det ha varit detta dop som apostlarna utförde på nyomvända från och med pingsten, då startskottet gick för missionsbefallningen. Eller?

Omskärelsen och dopet

Nedan har jag försökt mig på att titta på texter om omskärelse utifrån en baptistisk dopsyn. En noggrannare exegetisk bearbetning av Kol 2:1-11 är egentligen nödvändig, men detta får duga tillsvidare från mig.

Det går inte att förneka att det finns en del likheter mellan omskärelsen och dopet, men de skiljer sig också åt på flera väsentliga punkter. Under det gamla förbundet blev man medlem i förbundsfolket genom ett fysiskt, externt ingrepp. Men omskärelsen var inte begränsad till människor som hade ett sant inre andligt liv, utan det var ett tecken som gavs till alla som hade blivit födda av judiska föräldrar eller som levde tillsammans med Israels folk, slavar som fria (1 Mos 17:10-13, 23; Jos 5:4). Här avviker den nytestamentliga undervisningen (se Paulus ord i Rom 2:29; 9:6), vilket gör att villkoren för medlemskap i Guds församling blir annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.

Gamla testamentet ger exempel på många människor som hade en levande förbundsrelation med Gud (se också Heb 11). Omskärelsen av manskönet var sedan Abraham ett bekräftande tecken på ett förbund mellan Israels folk och Gud (1 Mos 17:11). Detta tecken var nödvändigt och påtvingat varje spädbarnspojke, som en ständig påminnelse att Gud hade utvalt dem till att bli en välsignelse för alla folk – det var Guds sätt att under den gammaltestamentliga perioden påminna folket vem de var och bevara dem från totalt avfall. Det fanns inte heller något som hindrade ”hedningar” att konvertera och leva tillsammans med det israeliska folket, och om det då var frågan om män och pojkar var de tvungna att låta sig omskäras i köttet som ett tecken på tillhörighet till Guds utvalda förbundsfolk.

Under det äldre förbundet sker alltså en fysisk omskärelse. Under nytt förbund gå det inte längre till på det sättet om man vill tillhöra Guds församling. Ett tecken är fortfarande omskärelsen, men inte längre som ett fysiskt ingrepp i spädbarnålder. Paulus säger uttryckligen i Rom 2:29; 9:6 att under nytt förbundet är inte den fysiska omskärelsen en väg in en förbundsrelation, utan det sker genom omskärelse av hjärtat, det vill säga genom tron. En biblisk teologi blir då det mönster som urexemplet Abraham illustrerar (se Rom 4, Gal 3), att tron kom före omskärelsen, inte tvärtom. Det är utifrån denna skillnad som vi också måste tolka Kol 2:1–11, som jag återkommer till nedan.

Det nya förbundet verkar alltså vara annorlunda. Nya testamentet talar inte om att församlingen utgjordes av både troende och icketroende. I den nytestamentliga församlingen är det enda som räknas en frälsande tro på Jesus Kristus, för att man andligt skall inympas i Kristi kropp. Detta sker genom att bli född på nytt på genom tron. Dopet blir då ett förbundstecken, en bekännelse att hjärtat är omskuret, det vill säga en identifiering med Kristus och ett bevis på en medveten tro på Honom. När omskärelse kopplas till den kristna tron i Nya testamentet, är det alltså inte omskärelse av köttet det syftar på utan omskärelse av hjärtat, en personlig tro som antingen erfars på ett radikalt sätt eller växer fram i en persons medvetande oavsett kön.

Paulus använder sig av typologi i Kol 2:1-11 för att beskriva innebörden i dopet. Omskärelsen och dopet har en gemensam förbundsteologi, men omskärelsen är enligt Paulus en förebild av den fullständiga sanningen om dopets innebörd och funktion i Nya testamentet. De fysiska elementen och aktiviteterna under det äldre förbundet var en “skuggan av det som skulle komma” (Kol 2:17) och att den sanna verkligheten finns i den förbundsrelation vi har i Kristus Jesus. Därför, även om pojkspädbarn omskars under det äldre förbundet behöver det inte innebära att spädbarn enligt Paulus skulle döpas, utan istället var dopet enligt Paulus för de som har en genuin tro, eftersom medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet och inte på fysisk tillhörighet. Det kan också tilläggas att om grunden för tillhörighet i Kristi församling är de samma som grunden för tillhörighet i förbundsförsamlingen Israel, bör vi i konsekvensens namn hädanefter enbart döpa pojkar, eftersom flickor i Gamla testamentet var skonade från omskärelsens ingrepp.

I Gamla testamentet finns det berättelser om människor som hade en sann förbundsrelation med Herren (se Heb 11). De tillhörde det som bland annat Paulus beskriver som det sanna Israel, då deras hjärtan var omskuret av gudsfruktan och lydnad. Dessa människor hade både en nationell tillhörighet i köttet, men också en levande förbundsrelation med Herren, som inte var självklar trots omskärelse i köttet. Här kan man resonera att de trofasta var medvetna om att de blev omskurna som spädbarn och räknade in det i sin levande gudstro. Jag hävdar inte att det är omöjligt för Gud att acceptera ett sådant perspektiv när det överförs på dopsynen – i sin nåd är Gud mer tolerant än vad vi kan någonsin förstå. Men var kan vi utläsa ett sådant resonemang i Bibeln? Varje gång gudsfruktan beskrivs, eller där omvändelse sker, nämns inte ett ord om utförd omskärelse i tidig ålder. Det som betonas är vad som sker i hjärtats relation med Gud och de konsekvenser det bar med sig efter avgörandet.

Hushållsdopet

En intressant dopdebatt pågått sedan förra veckan på Kolportören, och följts upp bland annat av Jonas Melin på hans blogg Barnabasbloggen. Bland annat nämns hushållsdopen i Nya testamentet som skiljelinje mellan olika dopsyner idag. Nedan följer min titt på de aktuella bibelställena.

Om hushållsdop kan vi läsa om i Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och med tveksamhet i Apg 2:39. De som förespråkar spädbarns dop söker stöd för sin tradition i bland annat dessa bibelställen. Jag kan ha respekt för olika traditioner, väl medveten om att kyrkodogmer är mer komplicerade än att bara avfärdas som obibliska. I bibelställena ovan är det emellertid enligt min mening svårt att finna stöd för någon tydlig position om det kristna dopet, det vill säga om enbart troendedop eller också spädbarnsdop praktiserades av kristna under det första århundradet. Men eftersom bibelställena ovan ändå är en av stöttepelarna i en icke-baptistisk dopsyn, kan inte förespråkare av en baptistisk dopsyn svepa förbi dem.

Eftersom jag har en baptistisk dopsyn, blir min fråga därför om det går att läsa Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och Apg 2:39 till fördel för en dopsyn som jag i andra bibelsammanhang uppfattar vara den praxis som gällde bland de första kristna. Frågan är ställd med respekt för andra tolkningar och att jag inte försöker hävda att att min slutsats är den bibliska. Bibelverserna i fråga säger inte tillräckligt för att stödja en sådan tvärsäkerhet.

Handlingen som leder upp till Apg 10:44–48 börjar i 10:33 då Petrus blir ombedd av Cornelius att predika evangeliet. Lägg märke till vad där står: ”Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.” Hela hushållet var samlat för att höra så att de kunde tro (se Rom 10:14–15). Petrus talade ordet till dem, och de trodde, eftersom det står i vers 44: ”Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde [trodde] hans ord.” Fortsättning följer: ”Vem kan hindra att de [som hörde och trodde] blir döpta med vatten, när de tagit emot den heliga anden alldeles som vi [utav nåd i tro – är det möjligt att eventuella spädbarn också tog emot den helige Anden på samma sätt som de första kristna gjorde på pingstdagen?]” (vers 47).

Låt oss gå vidare till Apg 16:15. Detta är det enda bibelställe om hushållsdop som faktiskt kan stödja en icke-baptistisk dopsyn, om man isolerar den från övrig bibelteologi om dopet. Men texten säger faktiskt inget om det fanns spädbarn eller inte i Lydias hushåll. Visserligen kan man förstå generellt att begreppet “hushåll” på den tiden inkluderade spädbarn, men det behöver inte vara så i specifika fall som i Apg 16:15. Därför ger inte Apg 16:15 stöd för någon specifik dopsyn.

Apg 16:33 säger: ”Sedan döptes han [fångvaktaren] själv med hela sin familj.” Men visst finns troselementet med här, både före och efter vers 33: ”Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus (v 32) … och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud” (v 34). Eftersom medveten bekännande tro finns med i detta sammanhang som ett viktigt element, så är frågan om det är möjligt att spädbarn också döptes i anslutning till denna händelse.

I 1 Kor 1:16 säger Paulus: ”Stefanas och hans familj har jag också döpt.” Men i 16:15 säger han att: ”Stefanas och hans hushåll var Achaias första gåva [NIV, NRSV: ”the first converts”] till Kristus och att de har tagit på sig att tjäna de heliga.” Stefanas familj var alltså inte bara döpta, de var också omvända och betjänade andra troende. Kan det ha inkluderat spädbarn, om det fanns några? Här vill jag också nämna att det i Joh 4:35 och Apg 18:8 beskrivs hur hela hushåll lät omvända sig utan att dopet nämns. I Apg 18:8 nämns faktiskt dopet efter det att Crispus familj omvände sig: ”… och många andra korinthier som hörde Paulus trodde och lät döpa sig.”

Till sist Apg 2:39. Första delen av versen säger: ”Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta…,” men resten av versen säger: ”… som Herren vår Gud vill kalla.” Detta måste sedan också tolkas utifrån vers 41: ”De som tog till sig hans ord lät döpa sig … .” Naturligtvis är det frågan om barn här som medvetet kunde ta åt sig Petrus ord i tro och sedan lät döpa sig.

Frågan kvarstår alltså vilken dopsyn Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och Apg 2:39 stödjer. Visserligen påverkas slutsatsen av vilken utgångspunkt man har, men utläggningen ovan visar ändå att dessa texter inte går att användas emot en baptistisk dopsyn.