Avslutning

Detta är mitt sista inlägg i serien om ensamhet i Bibeln. Jag hoppas det har gett dig som läsare något, kanske tröst, hopp eller en förklaring.

Serien har försökt visa att det finns en ensamhetens teologi. Vad som har framkommit är att en sådan bibelteologin inte är enkel att förstå, utan lika komplicerad som livet själv. Min tolkning av olika bibelsammanhang har försökt visa att det i Bibeln finns olika sorters människor, och dessa människor skaffade sig olika erfarenheter genom livet. Ensamhet är en av dessa erfarenheter, vilket illusterar att Bibelns budskap till människan inte är så stereotypt som vissa tror eller föreställer sig. Bara för att det finns stereotypa religioner, behöver inte Bibeln vara på det viset.

Människan är alltså en komplex varelse, vilket gör att också ensamheten är svår att förstå. Därför är inte Bibelns undervisning om ensamhetens kval och välsignelser svart-vit. Det finns olika former och orsaker till ensamhet, och det beror inte enbart på om man har en rätt eller fel relation med Gud. Bibeln undervisar också att den ensamma människan har en uppgift i livet, trots känslor av övergivenhet och isolering, att hon egentligen inte är ensam eftersom Gud har speciell omsorg om henne.

Det är viktigt att se att ensamhet inte behöver bero på någon speciell synd (=något fel man har gjort sig skyldig till). Ibland är ensamhet en konsekvens av synd, men det är också en del av verkligheten som inte ens Jesus skonades från.