HOS Green

Hem » Gamla testamentet (Sida 2)

Kategoriarkiv: Gamla testamentet

Gensvar på Guds närvaro – 5

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Avslutning

De texter jag har diskuterat i denna serie om ”Gensvar på Guds närvaro”, har gemensamt att en respons på Guds närvaro för med sig en stark vilja att hålla Guds ord och följa Guds vilja istället för att omedelbart kalkylera konsekvenserna av vad ett sådant beslut kan föra med sig.

Hur Gud ger sig till känna med sin närvaro är inte huvudpoängen i denna predikan. Här finns inte fasta normer eller bestämda mönster, förutom att det är genom Jesus Kristus som vi lär känna Gud. Det jag vill betona är frågan, vad blir ditt, mitt och vårt gensvar på Guds närvaro? – som Gud önskar det, eller på något annat sätt?

En respons och beslut att följa Jesus utesluter inte kamp och tvivel, eller till och med avfall. Men Guds barmhärtighet och tålamod är oändlig i varje enskilt fall, som exempelvis när israeliska folket avföll i öknen, eller när Jeremia klagade på Gud. I Jeremias fall framgår det att Gud tål klagan och tar en ärlig människas frustration på allvar, men att när Gud manifesterade sin närvaro böjde sig ändå profeten för Guds vilja och kämpade vidare.

Budskapet riktar sig till dig som bekänner dig till en tro på Jesus Kristus, men också till dig som inte har tagit det steget ännu. Vad vill du med ditt liv? Om du förnimmar Guds närvaro, vad blir ditt gensvar?

Gensvar på Guds närvaro – 4

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Gensvar på Guds närvaro i Nt

Även Nya testamentet innehåller många exempel på gensvar hos människor som erfar Guds närvaro. Här är ett par exempel.

När Jesus kallar sina lärjungar genom att uppmana dem ”Följ mig!”. Varje sådan uppenbarelse av Guds närvaro som Jesus representerade, och kallelsen han riktade till människor, var unik. Men de han kallade började följa honom utan en djupare konsekvensanalys av vad det kunde innebära. Naturligtvis uppstod både frågor och tvivel på vägen, och i slutet lämnade många Jesus, men av de 12 lärjungarna var 11 kvar när den uppståndne Kristus visade sig för dem.

Se även tullindrivaren Sackaios (Luk 19:1–10). Efter ett möte med Jesus gav han hälften av vad han ägde till de fattiga och erbjöd sig betala tillbaka fyrdubbelt till de han hade pressat ut pengar från. Hur hans personliga ekonomi skulle klara det var det inget han funderade över. Han vill bara följa Jesus och leva enligt Guds ord.

Gensvar på Guds närvaro – 3

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Två andra exempel på gensvar på Guds närvaro i Gt vill jag presentera, som skiljer sig åt men ändå inte i slutändan.

Jesajas kallelse till profet – Jes 6

Jesaja befann sig på tempelområdet i Jerusalem när Guds närvaro uppenbarade sig mäktigt för honom. Antagligen ägnade han sig åt bön, kanske med en självrättfärdig attityd, när han plötsligt såg Herren på sin tron och hörde serafer ropa till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” Ropet skakade templet och det fylldes med rök. Då sa Jesaja i vers 5: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar…”.

Han hade sett Herren och insåg sin orättfärdighet, att han inte var bättre än andra människor. Han blev också i det ögonblick medveten om orättfärdigheten i sin omgivning. Jesaja berättare vidare att i nästa stund tog en av seraferna ett glödande kol från altaret med en tång och vidrörde hans läppar, och eftersom han hade bekänt sin skuld blev han i den stunden sonad sin synd.

I Jes 6 återberättar Jesaja hur Gud kallade honom till profet (talesman för Gud). Hans respons på hela situationen var villkorslös. Herren frågade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Jag, sänd mig!”. I profeten Jesajas svar existerade ingen konsekvensanalys. Han var förkrossad över sin egen och sitt folks synd och kalkylerade därför aldrig konsekvenserna av sitt svar: ”Jag, sänd mig!”.

Istället är det Herren som förklarar vad han har att vänta sig: Jesaja kommer att ha en svår tid framför sig. Frågan som följer från Jesaja behöver inte uppfattas som att han redan började ångra sig: ”Hur länge, Herre?” Han ville veta om det fanns hopp, och det fanns det.

Jeremias kallelse till profet – Jer 1

Profeten Jeremias första reaktion på Herrens närvaro är annorlunda än Jesajas: ”Herrens ord kom till mig:… Men jag svarade: ’Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!’ (v 4 och 6). Herrens svar är intressant: ”Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren” (v 7–8). Ingen mer protest från Jeremia, och Herren fortsätter med arbetsbeskrivningen i vers 9–10. Det finns även ett tydligt hopp kopplad till Jeremias uppgift.

Men Jeremias respons på Guds närvaro är inte utan klagan: i kap 15 önskar han att han aldrig föddes (v 10). Han säger vidare: ”aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner” (v 17). Herren svarar att om han återvänder i tjänst skall han inte besegras (v 19-21). I kap 20 klagar profeten igen (v 7 och 9), men konstaterar att Herren ändå står på hans sida och ger inte upp.

Jeremia är onekligen en intressant profet att studera. Han är annorlunda än Jesaja. Men de har gemsamt att de villkorlöst följer Herren varje gång han manifesterar sin närvaro.

Exemplen är många fler i Gamla testamentet. Dessa texter är en ovärderlig rikedom av konstraster, olika människors och gruppers respons på Guds närvaro, och hur Herren uppenbarar sin närvaro på ett lika varierande sätt beroende på vem det handlar om.

Och, Guds tålamod med oss verkar oändlig, hans barmhärtighet alltid där när vi misslyckas i våra intentioner att helhjärtat följa honom.

Gensvar på Guds närvaro – 1

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Herrens närvaro är ett huvudtema från och med 2 Mos. 19, efter israeliska folkets befrielsen från Egypten (kap 3–15:21) och ökenvandringen (15:22–18:27). I kap 19 hade folket kommit till Sinaiöknen och slog läger framför ett berg. Ett förbund skulle slutas mellan Gud och folket och Mose var först uppe på berget för att möta Gud. Det står att på morgonen den tredje dagen manifesterade Gud sig för folket (19:16). Hela scenen var dramatisk: åska och blixtrar, ett tungt moln, något som uppfattades som hornstötar. Det blev ett snabbt uppvaknande för folket, och när de hade samlats framför berget steg Herren ner i rök och eld.

I 2 Mos 24 bekräftas förbundet mellan Gud och folket med lämpliga ritualer och Mose läste upp förbundsakten för dem, vilket var de 10 budorden. Dessa förbundsord eller livsprinciper var grundvillkoren för relationen. När Mose hade läst upp förbundstexten i 2 Mos 24 lät inte gensvaret från folket på Guds närvaro vänta på sig: ”Vi vill gör allt vad Herren har sagt och lyda honom” (v 7). Delar av detta löfte hade redan deklarerats sedan kap 19, men nu var det defintivt sagt.

Men detta ideala slut på befrielse från Egypten blir inte det verkliga slutet. I kap 32 avfaller folket och i kap 34 sluts förbundet på nytt. Vi har alltså två avslut i 2 Mos på hur det gick med relation mellan Gud  och Israel: ett hur Gud hade tänkt att det skulle bli (kap 24) och ett hur det egentligen blev (kap 32-34). Frågan blir: Hur skall mitt och ditt gensvar på Guds närvaro summeras – som Gud önskar det, eller på något annat sätt?

Enligt 2 Mos 24 innebär ett gensvar på Guds närvaro flera saker, men jag skulle vilja lyfta fram en enda sak. Jag utgår från två verb som används i texten jag just läst, 2 Mos 24:7 – ”göra” och ”lyda”. Denna enda sak är: Gensvaret på Guds närvaro innebär att vilja hålla Guds ord istället för att omedelbart kalkylera konsekvenserna vad ett sådant beslut kan föra med sig.

Vad karaktäriserar Gt:s historia? – 1

1. Gt:s historia domineras starkt av berättarformen
Allt från början till slut (lagen, profetiska texterna) finns i en berättande kontext – känslan att allt tillhör en enda Berättelse. Det är inte lika lätt att placera in Psaltaren och Vishetslitteraturen i berättar­kontexten, men många av psalmernas titlar och vishetslitteraturens rubriker tyder på en medvetenheten hos författarna om en historisk berättarkontext.

2. Gt:s historia är biografisk
Berättat från Guds synvinkel, men oftast inte om Gud – Han har huvudrollen, men berättar sin berättelse genom sitt folk. Läsaren lär sig om Gud genom sitt folks liv och läppar.

Exempel på att Gt:s historia är biografisk: Abraham, Isak, Jakob, Josef, Juda och Israels kungar, profeterna (ex. Elia och Elisa – 14 kap. utav 47 kap i Kung.).

3. Gt:s historia är oneutral
Alla historiker är partiska – ser på historia genom sina egna ”glas­ögon”, färgade av utbildning, erfarenhet, antaganden, fördomar. Det finns ingen objektiv, neutral historiebeskrivning.

Gt. är en tolkning av historia inte ett vetenskapligt försök att rekonstruera his­toria. Teologiska angelägenheter har vägt tyngre än historiska, men inte så att historiska sanningar i texten har förvrängts. Skillnaden mellan händelse och dess innebörd är frågan om synpunkt, betoning, betydelse.

4. Gt:s historia är teocentrisk
En konfessionell syn på Bibelns historia är direkt baserad på bekännelsen att den är Guds Ord, inte människans ord. Därför har den sin utgångs­punkt, sin tematiska enhet, och slutliga uppfyllelse i Honom. Gt är ett utgjutande av Guds hjärta, som genom historia har tagit åt sig uppgiften att återupprätta hela skapelsen under hans styre. Trots människan och skapelsen är det Gud som är berättelsens center.

5. Gt:s historia är selektiv
Den bibliska berättelsen är Guds berättelse. Om nyheter i antika Mellanöstern inte tillförde något viktigt till det centrala teologiska budskapet i Guds berättelse så ignorerades de.

Hela århundraden kan passeras förbi utan knappt någon kommentar (335 åren mellan Jakobs död och Mose födelse) samtidigt som många kap kan ägnas år relativa korta perioder (40 åren i 2 Mos. 12 – 5 Mos., 125 kap.). Samtidigt nämns inget om räddningen från Egypten i samtida utombibliska texter, vilket tyder på att även de var selektiva. Misslyckanden dokumenterades aldrig av kungar, utan bara framgångar som hyllade dem.

Ingen historieredogörelse nämner Abraham och hans hushåll (finns inga arkeologiska fynd som tyder på att Abraham har existerat som historisk person), men det beror på att när Abraham levde var han en obetydlig person som ingen brydde sig om att nämna. Det vi har i Bibeln är bevarad familjehistoria om en man som skulle bli en av de mest betydelsefulla personerna i världs­historien, näst efter Jesus själv. Men det visste ingen då.

Det finns händelser som är omvittnad i både Gt och antika Mellanöstern texter. Det ger tillfälle att jämföra kompletterande berättelser men också motsägande ide­ologier (ex. Sanheribs belägring av Jerusalem, 2 Kung. 18:13-19:37).

6. Gt:s historia är historiografisk
Historia beskriver betydelsefulla händelser i det förgångna. Historiografi är en tolkande redogörelse av betydelsefulla händelser i det förgångna. Det går att karaktärisera historiografi som ett verbal konstverk, eller mer exakt som en porträttmålning (Long, DOTTE, 87). Historiografi försöker alltså att måla en bild som ger en sann representation och tolkning av sitt historiska ämne.

Är det historiografiska kompatibelt med det transcendenta (översinnliga) – kan Guds existens och hans övernaturliga ingripanden i människors liv kvali­ficera sig som historiskt material? De flesta historiker menar att historisk redogörelse kan betraktas som tillförlitlig om det stämmer med verkligheten (upprepbar). Men det är skillnad på historicitet i modern bemärkelse och de litterära former som Bibelns historia skrevs i. Det kan inte existera några tvivel om vad Bibelns författare ville att Bibelns redogörelse skulle vara, och de skriver om dem i enlighet med accepterade litterära normer för historicitet på den tiden.

7. Gt:s historia är kontextuell
Biblisk teologi som disciplin är knuten till historiska rörelser och ut­vecklingar. Det förutsätter en historia som överensstämmer med egna data och som hör hemma i sin del av den större världen. Gt:s för­fattare röjer ett djupt intresse för sitt eget förgångna och en ständig medveten­heten om sin omedelbara och avlägsna omgivning.

Författaren som återberättar byggandet av Salomons tempel daterar det till Salomons fjärde år och 480 år efter exodus (1 Kung. 6:1) – på det viset skapar han teologiska kopplingar mellan mosaiska och davidiska perioden och visar en känsla för historisk kontinuitet.

Uttåget skedde 430 år efter det att Jakob med familj utvandrade till Egypten (2 Mos. 12:41) – etablerar uttåget som en händelse i reell tid och en koppling mellan patriarkerna och löftet (se 1 Mos. 15:13-14). Byggandet av Hebron sju år före Soan i Egypten (4 Mos. 13:23). Soan = Tanis, som byggdes ca 1730 f. Kr. Ger ganska exakt datum för byggandet av Hebron.

Gt:s historia är mycket intresserad av platser och händelser som var kända i antika Mellanöstern (fakta som kan verifieras) och att innesluta händelserna i miljön som den var en del av (se 931 f. Kr. till 722 f. Kr. och speciellt efter 586 f. Kr. Jfr 2 Kung. 25:27; Jer. 32:1; Hag. 1:1). Israels historia från början till slut är karaktäriserad av kontextualiserad historicitet som var framforskad.

8. Gt:s historia är förklarande
I texterna finns det sådant som tyder på att författarna ger tolkning­ar/för­­klaringar till vad som har hänt eller vad som har sagts. Mycket av det mosaiska materialet är präglat av detta, speciellt 5 Mos. Med dess ständiga uppmaningar att leva i förbundsrelationen.

Historiska böckerna är fulla av kommentarer beträffande historiska personer och händelser som har dokumenterats (se 1 Sam. 9:9; 13:19-22; 2 Kung. 17:6-7, 7-23, en reflekterande predikan som försöker dra lärdom från vad som reflekteras).

Källa: Eugene H. Merrill, NIDOTTE, vol. 1, 71-75; V. Philips Long, NIDOTTE, vol. 1, 87

Childs, Introduction to the Old Testamentet – 8



Chapter 16 – The Latter Prophets[1]

In the beginning of the fourth part of the introduction Childs summarizes the traditional interpretation and the historical critical approach to the Latter Prophets. He concludes, especially regarding the critical approaches, that not much interest has been directed toward the final form of the prophetic books. However, recently a new interest in the canonical shape of the prophetic books has appeared.

Childs makes the following observations regarding the particular ordering of the books in the Latter Prophets in the present Hebrew canon: 1) It is often presupposed that the canonization of the latter prophets are secondary to the former prophets, but it has to be established that the historical factors at work in the collecting and ordering of the prophetic books remain very obscure. One is dependent upon what can be drawn from internal evidence of growth; 2) The order of the Latter Prophets varies considerably within Jewish lists, and the Greek and Latin orders vary extensively from the Hebrew. The only major implications is that the Hebrew canon assigned an important role to its tripartite division which set it apart from the Greek, and that the order of books within the Latter Prophets has no great canonical significance (in contrast to the Pentateuch); 3) The effect of the canonical process is found in the shaping of the individual prophetic books, and the production of a prophetic collection as a unified block over against the Torah.

[1]. Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 306-10.

**************

Som ett exempel på punkt 3 (”The effect of the canonical process is found in the shaping of the individual prophetic books”) kommer jag i mitt nästa inlägg i serien om Childs Introduction och hans metod ”A Canonical Approach” summera hans syn på Jesaja som en kanonisk bok i Gamla testamentet. Eftersom Jes 65-66 är huvudtexten för mitt eget forskningsprojekt som doktorand vid Åbo Akademi, är det intressant för mig att studera hur Childs tillämpar sin metod på Jesajas bok.

Gamla testamentet på ett knappnålshuvud…!!

Nu är det tid för mig att bryta tystnaden på denna blogg efter jul och nyår. Det har varit lediga dagar även om snö saknas, speciellt för barnens skull. Ännu ingen skidåkning eller pulkaåkning, men faktiskt lite skridskoråkning. Idag har det snöat i Örebro, så kanske…

Under jul och mellandagarna har det faktiskt hänt en del med anknytning till exegetik och bibelteologi. Jag får väl redogöra för dem successivt framöver, och startar därför lite lätt det nya bloggåret med en av dessa rafflande nyheter.

Forskare har lyckats skriva hela hebreiska Bibeln (308 428 hebreiska ord), dvs hela Gamla testamentet, på ett 0,5 mm kvadratstort mikrochip. Se bilden ovan och det svarta ”smutskornet” på fingret (!!). Storleken kan jämföras med ett knappnålshuvud. Ni känner väl till den klassiska frågan: ”hur många änglar får plats på ett knappnålshuvud?” Nu vet vi att hela den hebreiska texten i Gamla testamentet kan rymmas på en sådan yta. Undrar hur Gutenberg hade reagerat om hade vetat vad som idag är möjligt inom tryckkonsten.

Underverket har fått namnet Nano-Bible, men man kan fråga sig vad som är nyttan med en sådan bedrift. Förutom att det säkert platsar i Guinness rekordbok, menar forskarna vid Technion, Israel’s Institute of Technology att det också öppnar upp för lagring av information på ett sätt som tidigare inte var möjligt (ex lagra enorma mängder DNA data … vad skall man tycka etiskt om det?)

Vill du läsa mer om detta med häftiga bilder klicka då vidare på länkarna nedan:
Arutz Sheva: And out of Zion Will Come the World’s First Nano-Torah
The Age: Israel Boffins put Bible on microchip
msnbc: Scientists inscribe entire Bible on head of a pin
Popsci: Nanoteck Squeezes Bible onto a Pinhead

Tack till Davila – PaleoJudaica.com, Stephen Cook – Biblische Ausbildung och Stephen (aka Q) – Emerging from Babel för informationen och länkarna.

Childs, Introduction to the Old Testament – 7



Chapter 11 – The Former Prophets

The second division in the Hebrew Bible, “The Prophets”, is at least as early as the Hellenistic period. The terminology that further divided the Prophets into “former” (historical: Jos, Judg, Sam, Kings) and “later” (Prophetic: Isa, Jer, Eze, Twelve) first emerged in the Middle Ages.[1] Modern historical criticism has rejected this traditional division as “artificial”.

Instead two major critical theories tries to explain the composition of the historical books: 1) The documentary – sources similar to those found in the Pentateuch continue through at least part of the historical books (e.g. Hexateuch); 2) Fragment hypothesis – envisions an independent historical work including book of Deuteronomy and the four historian, edited during the exilic period by a Deuteronomistic historian (e.g. Tetrateuch). Major critics have pointed out difficulties in both two theories, and that an effect of these theories has been the speculative nature of the exegesis on the historical books. The analysis based on either one of the theories has been of a hypothetical character. Therefore Childs calls for reexamination of the canonical shape of the Former Prophets.[2]

The first problem regarding the canonical shape of the Former Prophets two folded: the close connection with the Pentateuch and at the same time the distinct separation from it. Joshuas canonical shape explains both these elements: discontinuity (sharply separated from the Pentateuch, the written form of the law) and continuity (dependence on the “Book of the Law”, and introducing the Former Prophets). The second problem is the relationship to the other historical books. Noth’s theory of a Dtr. historical work is the base for a solution: the Former Prophets are arranged in a literary pattern of prophecy and fulfillment: the books offer a theological interpretation of Israel’s history in the light of the working out of the Book of the Law.

However, there are no evidences in the present canonical form that the material was transformed to make only one major “Deuteronomic point”. Rather, the material is diverse and independent, and the earlier stages of development is not flatten or seriously altered. The reason for this could be that the material already exerted such an “official” force that the Dtr. editor was unable or unwilling to attempt a change. Thus the shaping of the Former Prophets reflects a long process within the community of Israel.[3]

According to Childs, the theological and hermeneutical implications of the Former Prophets are: 1. The object of the four historical books in the division of the Prophets is not to record history per se, but to bear testimony to the working out of the prophetic word in the life of the nation (indication of this is: a. incorporation of historical material within the books of the prophets; b. A similar theological purpose of both sets of writings in the division of the Prophets, thus the historical books has canonically a particular theological function); 2. Striking features are the nature of the material is highly selective and the manner in which the history was presented; 3. Modern critical scholarship disagrees on the overall purpose of the Deuteronomic shaping of the Former Prophets.

In Childs opinion both divine judgement and forgivness are built into Deuteronomy (to offer the nation under judgement the promise of forgivness). The purpose of the book is then to function as scripture for the new generation of Israel who are instructed from the past for the sake of the future (see Deut. 29:29).[4]

[1] However, Childs points out that the two references in Zechariah to the “former prophets” (1:4; 7:7) “offer a certain biblical warrant for the later terminology” (Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 230).
[2] Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 230–32.
[3] Ibid., 232–36.
[4] Ibid., 236–38.

Childs, Introduction to the Old Testament – 6



Chapter 5 – Introduction to the Pentateuch

Childs begins his introduction to the Pentateuch with the history of the modern critical study of the Pentateuch, with the motivation that such history is indispensable for methodology and crucial for evaluating the continuing debate. He goes through the literary critical method, the form-critical method, archaeological method and finish with a postscript to the history of pentateuchal criticism. In tracing the history Childs observes that in the early part of the 20th century the opposition to biblical criticism from the established church and synagogue was almost universal, but by the middle of the century biblical criticism had been widely accepted, with opposition only from conservative groups in the periphery. Childs presents several reflections on this change of opinion, but concludes that the rise and fall of the Biblical Theology movement of the 50s and 60s has again raised the question whether the church’s relation to biblical criticism is settled, and whether “the reigning scholarly consensus” has only covered over many basic theological problems.[1]

The critical debate concerning the scope of the literary unit of Pentateuch is a continuum, whether the term Hexateuch (Gen-Jos) should replace that of Pentateuch (Wellhausen, Kuenen, Smend, Eissfeldt, von Rad), or if Deuteronomy should be separated from the first four books, forming a Tetrateuch (Noth). There is also a minority of scholars (Höscher, Schulte, Freedman) who have tried to expand the unity to include the historical books. Finally an increasing number of scholars (Fohrer, Rendtorff) favor a return to the terminology of a Pentateuch. In the debate of source criticism uncertainty regarding the criteria for determining literary strands is growing. The uncertainty becomes clear when individual sources of the Pentateuch (the Yahvist, the Elohist, and the Priestly) are discussed. Childs conclusion is that scholars have not reach an agreement regarding the classical source division, and efforts should instead be invested in establishing “a fresh consensus around a new proposal.” The last topic Childs mentions concerning the present state of the critical debate is form criticism and traditio-criticism, whose present debate (1979) regarding the Pentateuch is characterized by the dissolution of the older consensus and a search for new questions and answers (e.g. Alt, von Rad, Noth, Bright, Cross).[2]

The canonical approach to the study of the Pentateuch is described by Childs as a post-critical alternative.[3] Childs does not deny that historical critical method is useable at times, but maintains that to study the history of Hebrew literature is a different undertaking then studying the Pentateuch as canonical scriptures. The first issue that Childs establishes regarding the Pentateuch as canon is clear editorial evidence for a five divisions in the Pentateuchal material. He also sees a close inner relationship of the three middle books (Ex-Num). Regarding Genesis, the book was conceived by the final redactor as the introduction to the story of Israel, beginning with Exodus. The role of Deuteronomy is difficult to determined, but the final editor of the Pentateuch seems to have understood its role as a commentary to the preceding law. Childs’ conclusion is that Pentateuch is a purposeful whole, that established Israel’s understanding of its faith as Torah. These first five books constituted the grounds of Israel’s life under God and how the Mosaic tradition should be understood. Childs adds to this that also the promises of the land are forming the different parts of the Pentateuch into one continuous story. In sum, Childs says, “a theological force which reflects a knowledge of the whole Pentateuch has given it a final order.”[4]

Critical scholarship is virtually unanimous in denying the Mosaic authorship while conservative scholarship defends it. Childs argues however that the question of authorship has not been correctly formulated by either side because the issue has been treated apart from its canonical function. In the Pentateuch Moses’ writing activity is closely tied to the receiving the divine law of Sinai, and throughout the rest of the Old Testament the identification of the divine law with Moses’ writing is continued. There is no clear reference in the Old Testament which connects Genesis to Moses, but in Jewish tradition he became the author when the unity of the entire Pentateuch was assumed. Old Testament canon clearly assigns an important role to Moses, but still much material in the canonical Pentateuch is later than the age of Moses. The Old Testament does not explain this directly, but for Childs it seems clear that the authorship of Moses functioned from a very early period as a norm by which to test the tradition’s authority. Childs says: “The claim of Mosaic authorship therefore functioned theologically within the community to establish the continuity of the faith of successive generations with that which had once been delivered to Moses at Sinai.”[5]

[1] Childs., 112–19.
[2] Ibid., 119–27.
[3] The canonical approach as a post-critical alternative seeks to do two things: 1) To take seriously both the successes and failures in the history of scholarship, and 2) to mount a case for a very different approach to the study of the Pentateuch.
[4] Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 127–32.

[5] Ibid., 132–35.

Childs, Introduction to the Old Testament – 5



Chapter 4: Text and Cano
n

In chapter four Childs deals with “Text and Canon”. He does so by discussing: 1) The nature of the problem, 2) History of the discipline, 3) The goals of Old Testament textual criticism, 4) Canon och text, 5) Goal and method of a canonical approach to text criticism, 6) Masoretic text and canonical text, 7) The pre-stabilization period in Old testament textual history, 8) The text-critical task. Childs purpose with this chapter is to discuss the problem of text criticism in relation to canon. The discipline of Old Testament criticism raises a whole list of issues in relation to the canonical approach, e.g.: What are the similarities and differences between the literary and textual development of a canonical writing? What are the goals of textual criticism? Is it possible to speak of a canonical Old Testament text in the light of the multiplicity of textual traditions? Why should the Christian church be committed in any way to the authority of the Masoretic text?

Childs reviews the history of modern Old Testament text criticism up to the publication of his Introduktion in 1979. Studies of textual problems extend far back into the ancient period, and include the rabbis and Masoretes, the church fathers and various interpretations in various translations. But these early activity with the text were of different sort and concern than the modern discipline of text criticism. Different textual traditions co-exist and the debate regarding the history of the Old Testament text is ongoing, but Childs points out that in some major areas a consensus have emerged. About the authoritative role of the masoretic text (MT) he says: 1) Behind the apparently monolithic structure of the MT lay a long history of textual development in which the state of the text was in great fluidity; 2) The authoritative role of the proto-Masoretic tradition derived from a variety of historical factors many of which remain unknown; 3) Long after the process of stabilization had begun, a considerable amount of textual fluidity continued to be tolerated within Jewish communities.[1]

What then is the goal of Old Testament textual criticism? Childs explains that this question illustrates the problematic dimension of modern Old Testament text criticism: “The basic issue at stake is a methodological one. On what level is the Old Testament text to be reconstructed? The following approaches answers the question in different ways: 1) The traditional goal (Klein, Bentzen, Harrison): Textual criticism is the discipline that tries to recover the original copy (autograph) of a piece of literature by comparing its available copies, all of which contains mistakes; 2) The comparative philological method (Driver, Winton Thomas, Dahood): The original text is generally assumed to be the goal, but the method only attempts to reconstruct the most likely original text as intended by its author; 3) Reconstruction of the earliest forms of the text which can be determined by critical analysis of existing textual evidence (Barthélemy, Thompson, Sanders); 4) The method that trusts the Masoretic tradition of the Hebrew text from the tenth century AD.[2]

The history of the Old Testament Canon and the text-critical enterprise are according to Childs closely related. He means that a concern for the text emerged first when the formation of the literature reached a final stage of development within the canonical process. The main process of canonization preceded, but still the two processes overlapped (e.g. Qumran, LXX). This relationship has important exegetical implications. Childs admits that to establish a critical text before one begins the task of interpretation has some pragmatic advantages, but points out that such a exegetical method reverses the historical sequence in the canonical formation of the literature. Instead the literary development shaped the major lines of interpretation which textual development sought to preserve. Thus, there is a danger of misunderstanding when one attempts to establish a text without first understanding its canonical function as a whole. Many decisions in the textual development reflect a type of midrashic exegetical activity within the Bible itself.[3]

The goal of a canonical approach to text criticism is the recovery and understanding of the canonical text. The concern is to describe the literature in relationship to the historic Jewish community, and the goal is not the reconstruction of the most original literary form of the book and textual tradition. Childs proposes that the MT is the vehicle both for recovering and for understanding the canonical text of the Old Testament. He justifies this position in the following way: 1) The Hebrew text was clearly a derivative of a fixed canon. Moreover, it was only the Hebrew text that was stabilized; 2) The masoretic community has continued through history as the living vehicle of the whole canon of Hebrew scripture, and various other Jewish communities began to establish their identity on the basis of the Masoretic text; 3) Only the historic Jewish community whose authoritative text was the Masoretic was the tradent of the oral tradition of the vocalization of the Hebrew Bible; 4) From the Jewish perspective the Greek Bible never had an independent integrity which could contest the Hebrew. The Greek was continually brought into conformity with the Hebrew and never the reverse; 5) The early Christian community of the New Testament never developed a doctrine of scripture apart from the Jewish. The church’s use of the Greek and Latin translations of the Old Testament was valid in its historical context, but theologically provides no grounds for calling into question the ultimate authority of the Hebrew text for church and synagogue.[4]

The canonical text is that Hebrew text of the Jewish community which had become stable in the first century AD. This means there was a pre-stabilization period (a wider toleration of different text type) and a post-stabilization period (only minor variations of the one official text). Childs emphasizes here that the MT is not identical with the canonical text, but is only a vehicle for its recovery. There is no extant canonical text and the canonical text of first-century Judaism is now contained within a post-canonical tradition. Since the first century changes has occurred and a distinction between the MT and the canonical text is therefore necessary. To illustrate this Childs mentions that there is not just one MT, but a variety of different Hebrew texts within the Masoretic tradition. There is also a diversity regarding vocalization and accentuation of the MT. The task then is to text critically recover the stabilized canonical text of the first century through the vehicle of the Masoretic traditions. Childs means that this task of recovering a text close to the 1st century MT is attainable with the support by proto-Masoretic texts from Qumran.[5]

To achive the goal of text criticism according to the canonical model one must study two things: the text before its canonical stabilization and the historical dimension of its development. Childs points out that it is of “crucial importance to recognize” the difference between the pre- and poststabilization phases of the text. During the poststabilzation period the differences in the text tradition are minor, while the pre-stabilization period is characterized by the multiplicity of textual traditions. Because of this complexity of diversity and cause it can be misleading to talk about an original text. The selection of MT in the 1st century as the dominant tradition was the culmination of a long recensional history and the grounds for the selection appear to involve the use of texts in religious groups for liturgical and didactic purposes. Childs concludes that MT did not necessarily get its status for being the best or most original Hebrew text, but the choice was “determined often by broad sociological factors and internal religious conflicts, and not by scholarly textual judgments”.[6]

The attempt by text critic to recover the earliest and best text (Urtext), confronts the problem how to determine the superiority of a text. The historical criterion is often, the best text is the earliest and closest to the original. But Childs means that this assumption fails to take seriously the peculiar features of the canonical biblical literature. The textual history shares in the canonical process, which means that the canonical approach does not attempt to establish a “better” text than the MT, but remains with the canonical text. The approach is however “vitally interested” in all the evidence from the pre-stabilization period, with the aim to understand the canonical text better (e.g. intentional changes). Also, an important part of canonical text criticism is to evaluate the effect of the Hebrew text on its reader within the context of the biblical tradition. Childs argues that the methods of Old Testament text crticism fail in many respects to understand the nature of Hebrew scripture. But he also says that they can serve important roles within the canonical approach, if correctly applied. The methodological issue regarding text and canon is hermeneutical and of great importance for determined how to go by the entire exegetical task.[7]

[1] Childs, 89–92.
[2] Ibid., 92–94.
[3] Ibid., 94–96.
[4]
Ibid., 96–99.
[5]
Ibid., 100–01.
[6]
Ibid., 101–03.
[7]
Ibid., 103–06.