”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Två andra exempel på gensvar på Guds närvaro i Gt vill jag presentera, som skiljer sig åt men ändå inte i slutändan.

Jesajas kallelse till profet – Jes 6

Jesaja befann sig på tempelområdet i Jerusalem när Guds närvaro uppenbarade sig mäktigt för honom. Antagligen ägnade han sig åt bön, kanske med en självrättfärdig attityd, när han plötsligt såg Herren på sin tron och hörde serafer ropa till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” Ropet skakade templet och det fylldes med rök. Då sa Jesaja i vers 5: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar…”.

Han hade sett Herren och insåg sin orättfärdighet, att han inte var bättre än andra människor. Han blev också i det ögonblick medveten om orättfärdigheten i sin omgivning. Jesaja berättare vidare att i nästa stund tog en av seraferna ett glödande kol från altaret med en tång och vidrörde hans läppar, och eftersom han hade bekänt sin skuld blev han i den stunden sonad sin synd.

I Jes 6 återberättar Jesaja hur Gud kallade honom till profet (talesman för Gud). Hans respons på hela situationen var villkorslös. Herren frågade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Jag, sänd mig!”. I profeten Jesajas svar existerade ingen konsekvensanalys. Han var förkrossad över sin egen och sitt folks synd och kalkylerade därför aldrig konsekvenserna av sitt svar: ”Jag, sänd mig!”.

Istället är det Herren som förklarar vad han har att vänta sig: Jesaja kommer att ha en svår tid framför sig. Frågan som följer från Jesaja behöver inte uppfattas som att han redan började ångra sig: ”Hur länge, Herre?” Han ville veta om det fanns hopp, och det fanns det.

Jeremias kallelse till profet – Jer 1

Profeten Jeremias första reaktion på Herrens närvaro är annorlunda än Jesajas: ”Herrens ord kom till mig:… Men jag svarade: ’Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!’ (v 4 och 6). Herrens svar är intressant: ”Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren” (v 7–8). Ingen mer protest från Jeremia, och Herren fortsätter med arbetsbeskrivningen i vers 9–10. Det finns även ett tydligt hopp kopplad till Jeremias uppgift.

Men Jeremias respons på Guds närvaro är inte utan klagan: i kap 15 önskar han att han aldrig föddes (v 10). Han säger vidare: ”aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner” (v 17). Herren svarar att om han återvänder i tjänst skall han inte besegras (v 19-21). I kap 20 klagar profeten igen (v 7 och 9), men konstaterar att Herren ändå står på hans sida och ger inte upp.

Jeremia är onekligen en intressant profet att studera. Han är annorlunda än Jesaja. Men de har gemsamt att de villkorlöst följer Herren varje gång han manifesterar sin närvaro.

Exemplen är många fler i Gamla testamentet. Dessa texter är en ovärderlig rikedom av konstraster, olika människors och gruppers respons på Guds närvaro, och hur Herren uppenbarar sin närvaro på ett lika varierande sätt beroende på vem det handlar om.

Och, Guds tålamod med oss verkar oändlig, hans barmhärtighet alltid där när vi misslyckas i våra intentioner att helhjärtat följa honom.