HOS Green

Hem » högtider (Sida 3)

Kategoriarkiv: högtider

Judendomen i ljuset av dess högtider (3)

3. Sabbaten

Inom Judendomen är sabbaten veckans sjunde dag. Den firas i hem och synagoga och börjar vid solens nedgång på fredagskvällen och slutar på lördagskvällen ”när man ser tre stjärnor på himlen.” I Bibeln förutsågs den av Gud vid skapelsen (1 Mos 2:2-3) och infördes för Israel när Lagen gavs på Sinai (2 Mos 20:8-11). (sid 53)

3.1. Sabbatens historiska ursprung (sid 53–56)
Illmans ställer frågan om det finns ett samband mellan den främreorientaliska fullmånedagen (Mesopotamien och Ugarit) och Bibelns sabbat. Illmans summering av bibelforskarnas försök att härleda sabbaten är att ”räknar med att den uppkommit som resultat av utvecklingen inom Israel… genom en sammanslagning av två ursprungliga självständiga dagar: sabbaten (urspr fullmånedag) och den var sjunde återkommande vilodagen.” Illman betonar dock ”Detta är fortfarande en hypotes.”

Till sabbatsbudet har fogats motiveringar: 1. Religiös motivering (2 Mos 20:11; jfr 1 Mos 2:2-3), 2. Social motivering (5 Mos 5:15).

3.2 Sabbatens förbjudna arbete(n) (sid 56–58)
Illmans betonar att om man vill förstå arbetsförbudet måste judarnas uppfattning om Gud, människan och arbetets roll beaktas. För att efterlikna Gud skall människan arbeta, och syftet regleringen på sjunde dagen var att göra sabbatsvilan möjlig (jfr Mark 2:27; bJoma 85b). Illman menar därför att sabbaten är mer än bara att låta bli att arbeta: ”På sabbaten upphör människan att kämpa för sitt uppehälle, arbeta för sin biologiska överlevnad. På sabbaten föregriper hon den messianska tiden och får vara enbart människa. Då skall hon vara fri från produktion och utökande av sin egendom och sitt kapital som annars lätt får en absolut makt över henne. I stället skall hon låta religiösa och moraliska värden sitta i högsätet. På detta sätt bryter hon den absoluta makt som arbetet och allt som följer därav hotar att få över henne [I.Greenberg 137-144]. För att nå fram till detta måste hon helt enkelt upphöra att arbeta.”

3.3. Sabbatskvällen i hem och synagoga (sid 58–66)
I denna del redogör Illman för hur judarna firar sabbatskväll, från förberedelsen i vardagarnas morgongudstjänst (se 2. Den dagliga morgonbönen) till bönerna efter måltiden. Illman berättar också att ”En traditionell ’programpunkt’ har varit att äkta makar skulle ha samlag på sabbatskvällen.” Illmans fortsätter: ”Kabbalisterna lärde nämligen, att på sabbatskvällen äger en helig förening rum mellan Shekhina, Guds närvaro, en kvinnlig aspekt av gudomen, och den manliga aspekten. Guds mänskliga avbilder på jorden skulle därför utföra motsvarande handlingar under sabbatsaftonen. Härtill kan man lägga andra omständigheter, som den stämning av avslappning och närhet som annars uppstår under sabbaten [I. Greenberg 173].”

3.4. Sabbatsmorgon i hem och synagoga (sid 66–78)
Illmans redogör i denna del för firandet av sabbatsmorgonen från morgongudstjänsten till havdala, den tredje föreskrivna sabbatsmåltiden. Beroende på om man är ortodox, reformärt eller konservativ jude, skiljer sig bönerna ibland från varandra, vilket speciellt gäller återinförandet av djuroffer.

Illmans slutreflexioner om sabbaten är intressanta: ”Sabbatens betydelse ligger kanske främst däri att den ger människan en möjlighet att en dag i veckan upphöra med sitt arbete och istället söka harmoni med sin närmaste omgivning, familj. Eftersom sabbatsfirandet är ett föregripande av den messianska tiden, uttrycker den också det som en jude sätter allra högst. Traditionellt har det varit guds­tjänsten, tora studiet och gemenskapen i hemmet som har stått i centrum. Även där formerna för sabbatsfirandet har ändrats, brukar man erkänna dessa värdens betydelse.”*1*

*1* Illman, 1994, 78.

Judendomen i ljuset av dess högtider (2)

2. Den dagliga morgonbönen

En tradtionell jude ber tre gånger om dagen (morgon, eftermiddag, kväll).*1* I detta kapitel går Illman igenom innehållet i morgonbönen, som finns i siddurerna (”ordningarna”) och i Judiska texter I översatt av Nils Martola. Morgonbönen inleds med en rad ”preliminära böner” (Inledande böner: JT 38-42, MS 10-15, SS 10-25*2*), som följs av två ”privata” avdelningar (Birkot ha-shachar, ”böner i gryningen”: JT 42-51, MS 16-29, SS 14-22; Pesuqe’ dezimra, ”sångavsnitt”: JT 52-70, MS 30-49, SS 26-42), innan själva morgonbönen med tre huvuddelar: Shema (JT 71-77, MS 50-59, SS 42-49), Adertonbönen (JT 78-93, MS 60-76, SS 49-54, Osten-Sacken 193-227) och toraläsningen (JT 93-110, MS 80-99, SS 66-69). De enskilda bönerna har fått sina namn efter sina hebreiska inledningsord.*3*

Under punkt 2.1 till 2.6 (sid. 26–52) diskuterar Illman vad som sker kring morgonbönen, dess symboler och ritu­aler och inte minst de specifika bönernas författarskap, tillkomst och innehåll. I Illmans beskrivning av de olika bönerna blir det tydligt att bibelciterandet har en central plats i den judiska morgonbönen. Det citeras inte bara friskt från Toran, utan också från Psaltaren och Profeterna, alltså från hela hebreiska Bibeln. Att man ser i bönerna vad juden tror på och bekänner sig till är också tyd­ligt. En annan sak som står ut i Illmans beskrivning är den positiva underton i bönerna, ex den avslutande ”De sörjandes qaddish”, som är en lovprisning utan ett enda ord av klagan eller sorg!

Illman konstaterar slutligen att ”I många mindre församlingar har morgonbönen i synagogan helt fallit bort. För att den skall vara officiell krävs en minjan, dvs minst tio män över tretton år. I annat fall kan den dock hållas privat, men då utan toraläsning och qaddish-böner”.*4*

*1* Illman förklarar att ”De tre bönetiderna svarar mot de två dagliga offren vid templet plus en aftonbön som förekommit tidigare… Alla tre bönestunderna är uppbyggda kring en central bön, den s.k. Adertonbönen” (shemonœ ‘œsre). ”Under morgon- och aftonbönen är vidare bekännelsen shema‘ jisra’el (”Hör Israel”) ett centralt inslag. I morgonbönen på måndag och torsdag förekommer dessutom läsning ur tora. Kring dessa beståndsdelar grupperar sig benediktioner och psaltarpsalmer.” (Illman, 1994, 25)
*2* Malmösidduren (Siddur Avaudas Habaure) – MS; Reformerade sidduren (Sidor S’fat Emet) – SS; Judiska texter – JT.
*3* Illman, 1994, 25-26 (-52).
*4* Illman, 1994, 52.

Judendomen i ljuset av dess högtider (1)

Sedan våren 2008 har jag från och till läst Karl-Johan Illmans fascinerande bok Judendomen i ljuset av dess högtider. Under min läsning har jag fortlöpande summerat innehållet och inleder här en serie där varje del är ett kapitel ur boken.

En summering innebär att många detaljer försvinner, därför uppmuntrar jag ett inköp av boken om ämnet intresserar dig.

Bibliografi
Illman, Karl-Johan. Judendomen i ljuset av dess högtider. 2nd ed. Religionsvetenskapliga skrifter nr 24, Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994.

Presentation av författare
Karl-Johan Illman var professor i gammaltestamentlig exegetik med judaistik vid Åbo Akademi.

Presentation av boken
Karl-Johan Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider inleds med ett förord, där han för­klarar: ”Denna bok baserar sig på föreläsningar som jag under en följd år hållit vid Åbo Akademi. Den är tänkt som en översiktsbok närmast för sådana som studerar judendomen inom teologi eller religionshistoria. Anledningen till att jag publicerar den är det på svenska inte tycks finnas någon motsvarande.” Förordet följs av förord till andra upplagan och innehållsförteckning. Bokens består av elva kapitel, inklusive inledning och avslutning. Bokens två sista delar är litterturlista och index.

Summering av boken
1. Inledning
1.1. Hur beskriva judendomen? (sid 7-15)
Illman svar på denna fråga är också hans ”approach” och syfte med denna bok, att beskriva judendomen: ”För att besvara den frågan måste vi söka en modell för sampelet mellan religiösa idéer och den sociala grupp som hyser dessa idéer [Neusner 1983, vii].” Vidare, enligt Neusner har vi inte att göra med ”en ’judendom’ utan med en rad olika ’judaisms’” (formativa, klassiska, reform). Dessa ”system” eller ”versioner av judendomen” kan beskrivas var för sig eller utifrån en gemensam ”fältteori”. Illman förklarar att enligt Neusner omfattar ett ”religionssystem” av: 1. En världsåskådning, 2. Ett sätt att leva, och 3. En speciell social grupp.*1* Därför säger Illman: ”Ett judiskt system, eller helt enkelt en judendom, omfattar sålunda en världsåskådning, ett sätt att leva, samt en grupp som omfattar världsåskådning och praktiserar detta sätt att leva.”

Det finns tre alternativ för att beskriva judendomen: 1. Judendomens historiska utvecklingen, 2. Systematisk beskrivning av judendomen, 3. Beskrivning av judendomens festkalender, rituella året och de centrala högtiderna (med utrymmer för förändringar under tidernas lopp). Illman presenterar dessa tre alternativ med dess fördelar och nackdelar, och väljer det tredje alternativet för sin metod att beskriva judendomens väsen. Han har två huvudskäl för detta val: 1. Den religiösa kalendern är gemensamt för judarna allt sedan biblisk tid till våra dagar. Trots vissa förändringar i de judiska riterna genom tiderna, har de stora bärande högtiderna förblivit desamma både till form och innehåll: ”…vi här har något som är gemensamt och konstitutivt för judendomen och gäller för skilda tider och platser.” 2. Det rituella handlandet är mer gripbart än t.ex läror: ”Iakttagandet av sabbaterna och högtiderna visar mera vad judarna har gjort och vad de gör än vad det tror och tänker.”*2* Men detta förbiser inte åskådningar eller läror, då ”varje fest gestaltar åtminstone en huvudtanke… Varje högtid gestaltar på något sätt en erfarenhet, som sedemera har antagit formen av en lära.”*3*

Illman menar att de flesta högtiderna har tre sidor: en natursida, en mystisk-historisk sida och en personlig innebörd för den enskilde juden (Påsken, Veckofesten, Lövhyddehögtiden). Två högtider har individuell karaktär (Nyåret, Försoningsdagen) och en högtid har allomfattande karaktär (Shemini ‘Atsœrœt). Dessa fester bör enligt Illman kompletteras med andra högtider (Hanukka, Purim, fastedagar och sabbaterna) för att bilden skall bli komplett. Således innesluter det judiska året i form av gudstjänstbruk och riter följande dimensioner: naturens kretsgång (årstiderna), den mystiska historiens faser (uttåget-förbund-ökenvandring-den messianska tiden), de viktigaste faserna i judens liv (befrielse, förpliktelse, rannsakning, dom, frikännande).

Illmans slutsats: 1. I boken talar han om judendom i betydelsen den traditionella judendomen enligt de klassiska källorna och i den liturgiska praxis med vissa variationer som den fortlever än idag; 2. Presentationen av högtiderna ger utrymme för de historiska förändringarna; 3 Det finns en skillnad mellan ideal och verklighet.

1.2. Den judiska tideräkningen (sid 15–20)
Tiden uppfattades inte på Bibelns tid som enbart lineärt, utan man tänkte sig istället ett människoliv som en följd av tider (Ps 31:16; jfr Hes 12:27 och Job 24:1). Tiderna var fyllda med ett innehåll och rytmiskt återkommande (ex. en människas åldrar, årets högtider; festtider och tider utan fest, med sina speciella innehåll, såsom sådd och skörd). Illman menar att de stora judiska högtiderna anknöt till en början till den kananeiska jordbrukskalendern. Det Israel införde var att historisera högtiderna (gav dem ett frälsningshistoriskt innehåll utöver kopplingen till årstider och jordbruk). Detta nya historiska perspektiv på Guds frälsningsgärningar ledde till ett reflekterande över livet i landet, dess tillkomsthistoria, och en framtid som inte längre var cykliskt som året, utan lineärt.*4* Men parallellt med denna tidsuppfattning fanns den upplevelsemässiga som gestaltas i liturgin.

Illman förklarar att ”Det judiska året är lunisolärt, dvs månaderna räknas i enlighet med månen och året i enlighet med solen. Den tideräkning som följs inom den judiska kalendern baserar sig på stadganden om högtiderna i Tora.” Av de två olika tideräkningar som åtminstone fanns under gammaltestamentlig tid (Egypten [solår på 365 dygn] och babyloniska) blev det babyloniska året (lunar på 12 månader och 354 dygn som började på våren med månaden nisanu) som mest påverkade den israelitiska tideräkningen (de Vaux 178-179).

Efter denna översikt av den judiska tideräkningen, fortsätter Illman att mer i detalj diskutera hur judarna räknade dygnet (från solnedgång till solnedgång, se skapelseveckan), veckan (månfaserna och sjutalets symboliska värde och sabbaten som gav veckan dess struktur), månaden (från nymånen till följande nymåne) och året (vars början och antal dygn förändrades och fixerades). En översikt av de judiska kalendern i form av en tabell summerar 1.2.

1.3 Från tempel till synagoga (sid 21-23)
Den judiska gudstjänsten hade under antiken sitt centrum i Jerusalems tempel. Stommen i tempelgudstjänsten var offren. Psalmer sjöngs morgon och kväll vid gudstjänsterna, och den fromme juden bad tre gånger om dagen. Men Illman förklarar: ”…det finns inga vittnesbörd om gudstjänster för allmänheten i templet.” Vidare säger Illman att ”Man anser att Esra och Nehemja på 400-talet införde en del av de centrala elementen i tempelgudstjänsten” (Esra 8:1; 5:13; Neh 9:3-5; 13:1).

Det är svårt att säga något om synagogans uppkomst, men antagandet är att den uppkom under den babyloniska exilen, då det inte fanns något tempel. En annan teori säger Egypten, och en tredje teori säger Palestina. Eftersom de äldsta fynden av synagogor i Israels har gjorts i Galiléen, verkade det enligt Illman att synagogan som hus uppkom utanför Israel/Palestina (Reif 71-76).

Inslag och föremål i gudstjänsten har sitt ursprung i tempelkulten: texter i den judiska böneboken, den heliga arken.

Illman avslutar sin kompakta och deltaljrika inledning med att redogöra för bokens fortsatta disposition.*5*

*1* Illman, 1994, 7.
*2* ”Man har sagt att mera än vad judarna hållit sabbaten har sabbaten ’hållit’, dvs bevarat, judarna (Achad Ha‘Am)”. (Illman, 1994, 13)
*3* Illmans referar här till Irving Greenbergs The Jewish Way: Living the Holidays (1988), men även till Strassfeld 1985 och Waskow 1982. (Illman, 1994, 13)
*4* Att Guds frälsningsgärningar blev utgångspunkten för Israels historietänkande var enligt både Martin Noth och Gerhard von Raden en uppfattning som började redan under domartiden, 1100-talet f.v.t. (von Rad 1960, 113-120). (Illman, 1994, 16)
*5* Illman, 1994, 23–24.