Hem » Matteus
Kategoriarkiv: Matteus
”Jag är med dig” – om Guds närvaro
En del människor menar att hopp och tröst, särskilt det senare, är ett uttryck för svaghet när det kopplas till en gudstro. Men Bibeln säger att vi, förutom det stöd vi kan få från familj, vänner, en församling eller samhället i form av tröst och hopp, också kan få ett stöd som är hållbart för evigt hos den som söker Gud. Den kristna tron menar att vi behöver båda sakerna för att må bra – hopp och tröst från både våra medmänniskor och från Gud, livets Skapare. Det gudomliga stödet som Gud erbjuder oss, och som alldeles för många inte har upptäckt, uttrycks i en återkommande fras i Bibeln: ”jag är med dig” eller ”jag är med er”. Denna artikel vill förklara vad dessa ord kan betyda för dig.
Löftet till Isak
En av de första gångerna i Bibeln som Gud uttalar löftet att han är med en person sker i 1 Moseboken 26. Isak uppmanas att inte dra ner till Egypten som sin far Abraham gjorde, utan istället stanna kvar där han är. Det var hungersnöd i landet, och det klokaste hade tyckts vara att ta sig till en plats där han med sitt hushåll hade bäst chans att överleva. Men Isak valde att lyssna på Guds röst när han sade: ”Jag ska vara med dig och välsigna dig” (v. 3), och han stannade kvar.
Det skulle visa sig vara rätt beslut. Senare i samma berättelse, efter en rad tvister om vattenbrunnar med en fientligt inställd lokalbefolkning, befinner sig Isak på en plats som heter Beer-Sheba. Där fann Isak, enligt Bibeln, en plats för sitt folk att bo i fred, och Gud säger till honom: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig” (v. 24).
Som i fallet med Isak vet vi nog alla att livet inte alltid är enkelt, utan består av både motgångar och framgångar – och ibland kan det kännas som mest motgångar. Men Bibeln är tydlig med att Gud vill vara med oss: löftet återkommer genom hela Bibelns historia i samband med olika, ofta mycket pressade situationer – både för Guds folk som helhet och för enskilda individer. Frasen ”jag är med er” eller ”jag är med dig” tillhör nämligen den rörelse mot försoning som är den röda tråden från Gamla testamentet till Nya testamentet.
Så när Jesus enligt Matteusevangeliet 28:16–20 möter sina lärjungar på ett berg i Galileen efter sin uppståndelse från de döda, säger han just dessa ord till dem i slutet av evangeliet: ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” (v. 20). Hans uppståndelse var och är ett bevis på hans orubbliga och varaktiga närvaro med alla som följer honom. Det gäller även dig som funderar på att tro på Jesus som Frälsare och Herre.
En plats att möta Gud
Lärjungarna kallades av Jesus till just detta berg i Galileen för att möta honom där. Det påminner om något Jesus flera gånger visade sina lärjungar: att dra sig undan för att få tid i lugn och ro tillsammans, för undervisning eller bön. Evangelierna berättar att även Jesus själv drog sig undan ibland, när han behövde det för sin egen skull. Mötet på berget i Matt 28 är förstås framför allt en sändningsscen, där Jesus ger lärjungarna sitt uppdrag – men jag tror att det även säger något om vår vardag. Ibland kan livssituationer vara så stressande att man känner sig ensam och utsatt mitt ibland människor, och då kallar Jesus oss till en plats där han kan vara ensam med oss, där vi kan möta honom som den han verkligen är – den som vill vara med oss. Där kan du finna Gud i ditt liv. Om du redan en gång har upplevt Guds kärlek, kan du på nytt förnya den närvaron genom att prioritera en stund med Jesus.
Lärjungarna trodde att Gud hade övergett dem i och med Jesu död. Men på berget fick de åter bekräftat att Gud i själva verket var med dem hela tiden. På samma sätt: när vi tror att Gud har övergett oss, är det dags att finna Gud i vårt liv igen. Men riktigt så enkelt var det inte för alla på berget: några tvivlade fortfarande (v. 17). Det fanns alltså de som tvekade och undrade om det verkligen var sant att Jesus hade uppstått från de döda. Liksom Tomas i Johannesevangeliet 20 var Jesu efterföljare inte naiva i sin entusiasm – de var frågande tills de övertygades av fakta. Först då kunde även de tillbe honom.
Det var till dessa – både de tillbedjande och de tvivlande – som Jesus sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (v. 18). Att Jesus talar med sådan auktoritet på just ett berg är ingen slump: hos Matteus är berget ofta platsen där Jesus undervisar och handlar med gudomlig auktoritet, som i bergspredikan – ett eko av hur Gud en gång gav Mose sin lag på berget Sinai. Jesus hade redan förlåtit synd och uppenbarat Gud. Nu, som uppstånden, hade han också fått all auktoritet, härlighet och makt på jorden såväl som i himlen. Inför detta faktum ställdes de tvivlande, och sannolikt anslöt sig även de till de redan tillbedjande lärjungarna.
Makt med oss, inte över oss
När Jesus säger ”jag är med er” talar han alltså som den som fått all makt i kosmos genom att ha besegrat döden. Tillbedjan springer inte ur godtrogenhet, utan ur mötet med den uppståndne Herren. Och det är just denne Herre, som nu har all makt i kosmos, som säger: ”Jag är med er alla dagar.”
Värt att notera utifrån Matt 28:20 är att Gud utövar sin makt med oss, inte över oss. Evangelierna berättar hur Gud blev människa för att vara med oss – en Immanuel (Matt 1:20–23). Nu säger den uppståndne Jesus att all den makt han fått inte ska utövas över oss, utan med oss. På samma sätt är inte heller kristna kallade av Gud att utöva makt över någon, utan att vara medvandrare till människor som behöver Jesus.
Jesu uppståndelse från de döda blev ett bevis på detta orubbliga och varaktiga löfte, som miljontals människor sedan dess har fått erfara. Att kristendomen har överlevt både sin egen svaghet och krafter som velat göra den irrelevant, visar att Gud är med sin kyrka.
Om du tvekar inför detta – liksom några gjorde på berget inför mötet med Jesus – och har svårt att släppa kontrollen för att låta Gud vara med dig, så är det förståeligt. Det kan vara ett stort steg att lita på att Gud är med dig. Men din mötesplats, där du får uppleva att Gud verkligen är med dig med sin kärlek, kan vara här och nu, eller någon annanstans. Oavsett var du befinner dig vill Gud vara med dig – redan i dag, eller när du är redo för det.
Kärlekens tredimensionella bud
”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”’Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.’ Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: ‘Du skall älska din nästa som dig själv.’ På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” (Matt 22:36–40)
Relationen är kanske det mest grundläggande skälet till att livet har mening. Utan relationer mister livet sin riktning och djupaste betydelse. Utan kärlek vissnar själva livet. Vi är därför skapade för gemenskap – med Gud och med varandra. Därför står kärleksbudet i centrum av den bibliska berättelsen: att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv.
C.S. Lewis illustrerar i sin bok Kan man vara kristen? (ss. 62–65) betydelsen av goda relationer. Han beskriver människan som ett fartyg på öppet hav, med kursen satt mot en hamn i fjärran. Utmaningen är att hålla rätt riktning – men det blir svårt om vi krockar med andra båtar och riskerar att både skada varandra och tappa kursen. Ibland beror olyckorna på att det råder kaos inne i den egna båten. På samma sätt behöver vi lära oss livets trafikregler i relation till vår nästa, så att alla når sin destination. När vi strävar efter ordning i vårt inre och goda relationer med vår nästa, blir det lättare att hålla kursen med Gud – och hamnen i hans rike.
Tre dimensioner
Bilden ovan lyfter fram tre grundläggande dimensioner i den bibliska synen på relationer: gemenskapen med Gud, med din nästa och med dig själv. Jesus betonade detta flera gånger, bland annat i Matt 22:36–40. Tidigt i sin tjänst uttryckte Paulus samma tanke i Gal 5:14, där han påminner församlingen i Galatien om att hela lagen sammanfattas i detta enda bud: att älska sin nästa som sig själv – för att de ska återfinna kursen i sina relationer. Några år senare återkommer han till samma tema i Rom 13:9–10, med de summerande orden: ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” Även i sitt berömda lovtal till kärleken i 1 Kor 13 anknyter han till kärleksbudet – i ett sammanhang där han påminner de troende om att deras gåvor och förmågor är till för att bygga upp, inte bryta ner.
De tre dimensionerna av kärleksbudet visar också hur djupt sammanflätade våra relationer är. Om du föraktar dig själv, kommer du förr eller senare också att förakta din nästa – och därmed blir även relationen till Gud svår att uppehålla. Tillsammans bildar dessa tre dimensioner en tredimensionell bild av vad en relation enligt biblisk tro består av. Utan någon av dem förlorar kärleksbudet sin fulla volym och mening, så som Jesus, och senare Paulus, förstod det.
Eftersom relationen med Gud nämns först, ligger också nyckeln där: när du låter Jesus Kristus vara din Frälsare och Herre, kan relationen med dig själv helas, och därigenom också relationen till din nästa. Men evangeliets kärlek går ännu djupare. Där vi människor gärna vill dra gränsen – vid våra fiender – sträcker Jesus ut den, och säger: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er, så att ni blir er himmelske Faders barn” (Matt 5:44–45).
Kärlekens räckvidd
När Jesus i Matt 22:36–40 sammanfattar lagen, gör han det genom att förena två bibelställen från Gamla testamentet – 5 Mos 6:5 (”Du skall älska Herren, din Gud, …”) och 3 Mos 19:18 (”Du skall älska din nästa som dig själv”). Orden som uttrycker relationen med Gud hör oupplösligt samman med den judiska trosbekännelsens kärna i 5 Mos 6:4: ”Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en.” Båda buden i Jesu svar kan även spåras tillbaka till de tio budorden i 2 Mos 20:1–17, där det första enligt judisk tradition är Guds nådefulla gärning för sitt folk (v. 2), och resten är folkets gensvar. På samma sätt är Jesu sammanfattning i Matt 22 vårt kärlekssvar på Guds kärlek mot oss, som får sin djupaste form i att han gav sin Son för världen (Joh 3:16).
Vem är då ”din nästa” i dessa bibelsammanhang? I Moseböckerna riktar sig buden till det israeliska folket, så ”din nästa” blir där ”din landsman” eller ”din broder” bland folket. Även profeten Hesekiel använder uttrycket på detta sätt när han kritiserar Jerusalems invånare för att de förtrycker sina egna ”nästa” och har glömt Herren sin Gud (Hes 22:12). I den antika judiska skriften Syraks vishet lyfter författaren vid flera tillfällen fram hur viktigt det är hur ”din nästa” behandlas. Den slutsats vi kan dra är att ”din nästa” i dessa texter först och främst syftar på landsman eller broder inom Israels folk. Främlingen nämns ofta separat, men får i samma lagstiftning ett liknande skydd och omsorg (3 Mos 19:33–34; 5 Mos 10:18–19), vilket gör att kärleksbudets etiska räckvidd stegvis öppnas mot även den andre.
Överfört till den kristna tron ger detta oss först en tankeställare om hur vi kristna bör behandla varandra – med respekt och omsorg, även när vi inte är överens om allt. Samtidigt förlängs budet ”älska din nästa som dig själv” i praktiken också till främlingar, till dem som kommer från andra kulturer och trosuppfattningar än vår egen. Jesus bekräftar detta när han i bergspredikan breddar budet med orden som vi redan sett: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” De som hörde honom hade bland annat den romerska ockupationsmakten framför sig, som varken delade deras tro eller värderingar. Som kristna är vi därför kallade att älska vår nästa oavsett bakgrund, kön eller etnicitet.
När Gud är i centrum
I slutänden, för den kristna tron, börjar allt med relationen till Gud. När vi tar emot hans kärlek i Jesus Kristus får vi en ny blick också på oss själva – vi ser oss som älskade, förlåtna och burna. Ur den kärleken hämtar vi kraft att möta vår nästa med samma barmhärtighet, även när det kostar på. Kärleksbudets tre dimensioner hänger därför oupplösligt samman: när Gud får vara centrum, kan både jag själv och min nästa få sin rätta plats.
Ny kommentar på Matteusevangeliet
På SBL konferensen i juli presenterades bland annat en ny bibelkommentar på Matteusevangeliet av R. T. France i serien New International Commentary on the New Testament (NICNT). Under konferensen fick jag och min resekamrat/kollega Tommy Wasserman också tillfälle och den stora förmånen att spendera onsdageftermiddagen och kvällen tillsammans med Donald A. Hagner med fru. Bland annat lyssnade vi på opera i Hofburgskapellet tillsammans (se tidigare rapport här). I vilket fall, Donald har författat en mycket bra bibelkommentar på Matteusevangeliet i The Word Biblical Commentary serien (två volymer!). När vi på eftermiddagen satt och fika framför Gamla Rådshuset i Wien, passade jag därför på att fråga vad han tyckte om R. T. France nya kommentar, och hans svar var att France kommentar var den bästa på Matteusevangeliet just nu.
Även om jag undervisar och är forskarstuderande i Gamla testamentets exegetik har jag sedan länge haft ett speciellt intresse för Matteusevangeliet, bland annat grund av Jesu bergspredikan i Matt 5-7 (som är den längsta sammanhängande undervisningen av Jesus i evangelierna), men också för sin överbryggande roll mellan de äldre förbunden (Gamla testamentet) och nytt förbund (Nya testamentet). Matteusevangeliet är nog den text av evangelierna som har flest direkta kopplingar och referenser till Gamla testamentet, och Matteus primära målgrupp var med största sannolikhet omvända judar till tron på Jesus Kristus.
Recensioner på R. T. France kommentar börjar nu dyka upp på bloggar och internet, och själv skulle jag vilja se den i min bokhylla. Men det får vänta, då mitt bokkonto är sprängt för en tid framöver. Så jag kan ännu inte personligen recensera boken här. Kanske någon som läser detta inlägg har hunnit stifta bekantskap med arbetet och vill lämna ett omdöme?
Matteusevangeliet, och speciellt Matt 28:19, har diskuterats här på min blogg, och jag räknar med att återkommer till Matteus framöver, även om tiden är knapp för mer avancerad bloggning just nu.
Treenigheten och Matt 28:19
I ett debattinlägg i tidningen Dagen, publicerad 2007-06-07, hävdar Stefan Ketriel Blad följande under rubriken ”Kyrkan har inte monopol på de judiska Skrifterna:
“I slutet av 300-talet ändrade kyrkan hänsynslöst flera bibeltexter för att få dem att passa in i sin nyskapade treenighetslära, bland annat Matt 28:19 och 1 Joh 5:7.”
Jag vill här kort kommenterar påståendet att Matt 28:19 i sin nuvarande formulering skulle vara manipulerad för att passa in i treenighetsläran.
Uppfattningen att orden ”döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (B2000) inte fanns med i Matteus ursprungstext är svårt att bevisa. Det finns inga externa bevis, dvs inga bevarade/existerande Matteus manuskript som innehåller en läsning utan dessa ord. Detta antyder att när en kortare form av vers 19 citeras av Eusebius i sitt förnicenska arbete, ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar i mitt namn”, kan det vara frågan om Eusebius egen förkortning av den mer liturgiska formuleringen i Matt 28:19. Vad beträffar de interna bevisen beskrivs visserligen det kristna dopet på flera ställen i Nya testamentet som att dopet skedde i Jesu namn, men måste enligt min mening ändå betraktas som en förkortning av den längre liturgiska formeln tills tydligare textbevis dyker upp som säger annorlunda. Det sannolika är att nytestamentliga dop skedde i treenighetens namn, eftersom även i Jesu eget dop var Fadern, Sonen och Anden involverade (Matt 3:16-17).
Värt att notera i Matt 28:19 är också att det står inte ”namnen”, utan ”namnet” (bokstavligt ”in i namnet”) i singularis. R. T. France ger en intressant kommentar på detta:
”Jesus thus takes his place along with his Father and the Spirit as the object of worship and of the disciple’s commitment. The expericence of God in these three Persons is the essential basis of discipleship. At the same time the singular noun name (not ‘names’) underlines the unity of the three Persons” (TNTC, Matthew, 414-415).
För den som är intresserad har jag gjort en textutläggning av Matt 28:16-20 i tidsskriften Tro & Liv 2007 Årgång 66 (2’07). Den tar inte upp det specifika problemet i detta inlägg, men ger förhoppningsvis ytterligare insikt i textens teologiska betydelse.
Stefan Green 