Hem » teologi
Kategoriarkiv: teologi
Gud vet och förstår vårt samvete
När minnen, misslyckanden och brutna relationer gör sig påminda kan samvetet bli en hård domare som aldrig tycks tystna. I denna undervisning över 1 Joh 3:19–20 utforskar vi hur Bibelns tal om hjärtat, fruktan och Guds storhet visar att Gud både vet och förstår allt – och hur det kan ge en kristen människa verklig visshet och vila inför honom.
”Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.” (1 Joh 3:19–20)
Vi människor har en förmåga som både kan vara livsviktig och smärtsam: vår inre människas samvete, eller med bibliskt språk, hjärtat. Det gör ont i själen när något har blivit fel i relationen till vår nästa – ja, också i relationen till skapelsen, skulle jag säga. I efterhand kan vi känna skam och fråga oss: ”Hur kunde det bli så?” eller ”Varför gjorde jag så?”. Just den reaktionen kan ändå bli en hjälp till ånger, till att be om förlåtelse och till verklig omvändelse. Om en människa förlorar förmågan att känna ånger, upplever hon inte heller något behov av omvändelse från den synd som bryter ner relationer – inte minst relationen till Gud.
Vårt anklagande samvete
Genom hela Bibeln återkommer orden ”Var inte rädda!”. Ofta handlar de om yttre hot och osäkerhet, och då ligger betoningen på att Gud är med oss, att livet ytterst vilar i hans hand. Men det finns också en annan sorts fruktan, i form av oro, när vårt hjärta – vårt samvete – anklagar oss. Den fruktan kan göra att samvetet, som skulle vara en hjälp till omvändelse, i stället blir en skam som får oss att undvika både problem och Gud. Det är en sådan situation som 1 Joh 3:19–20 talar om: här möter vi budskapet att Gud är större än vårt hjärta och vet allt – och att det är just det som kan ge en troende människa i Kristus visshet och vila i Guds närvaro
Johannes ger i vår text ett skäl till att vårt samvete – hjärtat som vår inre domstol – kan få uppleva visshet och tillförsikt i Kristus. Men det kommer efter att han tydligt har uppmanat till en kärlek som inte bara är ord utan också handling: ”Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” (3:18). Därefter sträcker Johannes ut en slags livlina av tillförsikt: ”Då vet vi att vi är av sanningen” (SFB15), en mening som både blickar tillbaka på vikten av ärliga kärleksgärningar i föregående vers och framåt mot den visshet att vi i Kristus kan bli förlåtna. Av samma skäl säger Jesus i Joh 13:17, efter att han har tvättat lärjungarnas fötter: ”När ni vet detta, saliga är ni om ni gör det.” Då blir det möjligt, enligt Johannes, att leva som representanter för sanningen: att vår identitet och vårt liv befrias från den fruktan som vårt samvete kan ge oss och i stället förankras i Jesus, han som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Stilla vårt samvete
Ett resultat av att ha blivit representanter för Kristi sanning genom kärlek i handling är att ”inför honom kan vi övertyga vårt hjärta” – eller, med en annan formulering, ”inför honom kan vi stilla vårt samvete”. Det innebär att Guds frid kan få råda i vårt inre i stället för en ständig eller återkommande fruktan. Samtidigt ska samvetet få vara en kraft som söker Guds shalom i Kristus, inte en röst som driver oss djupare in i mörkret. Frasen ”inför honom” gör därför Gud till den inför vilken vårt hjärta prövas – han som ser våra handlingar och, som Johannes strax säger, ”vet allt”. Samtidigt kan uttrycket också peka fram mot Jesu återkomst, då vi fullt ut ska få uppleva Guds frid i våra liv. Ett av de mäktigaste bibelställena i Nya testamentet är relevant här: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Heb 4:16; jfr 1 Joh 3:21). Vi behöver alltså inte betrakta Gud enbart som den som dömer vårt samvete, utan inför honom kan vi i Kristus erfara den frid som befriar oss från vår fruktan.
Betyder detta då att så snart man är en omvänd kristen kommer vårt samvete aldrig mer att fördöma oss – att fruktan för smärtan över svåra minnen bara blir ett avslutat kapitel? Nej, så är det naturligtvis inte, och det bekräftar Johannes själv när han skriver: ”om vårt hjärta fördömer oss” (v. 20). Skillnaden är att vi tror på en Gud som är nära, med oss och verkligen förstår oss. Vi behöver därför inte ägna oss åt självförnedring och leva i ett cementerat utanförskap, eftersom han är ”större än vårt hjärta och vet allt”. Många gånger kan vi människor vara väldigt dömande, både mot andra och mot oss själva. Jesus varnar för en sådan kärlekslöshet i sin bergspredikan (Matt 7:1–5), och något liknande ligger i bakgrunden i 1 Joh 3:17–18, där bristen på barmhärtighet mot en behövande trossyskon ifrågasätter om Guds kärlek alls bor i oss. Men just därför försäkrar Johannes i vers 20 att ”Gud är större” än både de hjärtan som dömer andra och de hjärtan som själva känner sig dömda. Han vet allt – både vår synd och vår svaghet – och ändå möter han den som vänder sig till Kristus med förlåtelse och nåd.
Räddningen för vårt samvete
Johannes pekar på två sanningar i v. 20. För det första: Gud är stor – en bekännelse som Bibeln gång på gång lyfter fram som grundläggande för relationen till honom. Bibelns Gud är inte en ”myspappa”, utan den store, helige Gud som psalmisten prisar: ”Stor är Herren och högt prisad, hans storhet är ofattbar” (Ps 145:3), och som Paulus tillber som ”evighetens Kung, den odödlige, osynlige, ende Guden” (1 Tim 1:17). En skapad människa av jord, konfronterad med sitt samvete, gör väl i att påminna sig om Guds storhet – som vi bara kan nalkas genom Jesus Kristus. För det andra är det just Guds storhet som blir räddningen för vårt hjärtas tillstånd. Om inte Gud är större än vårt hjärta, kan han inte heller ge oss bestående tröst. Som psalmisten uttrycker det: ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg” (Ps 25:9). Därför ska vi inte vända oss allt längre inåt i oss själva, i grubbel, när vi drabbas av samvetsnöd, utan uppåt mot Gud som kan avskriva domen. Johannes har redan i början av brevet sagt hur det går till: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:9).
Johannes nämner till sist ett viktigt skäl till varför Gud genom Kristus är den vi ska vända oss till när vårt samvete drabbas av fruktan: att Gud ”vet allt”. Han vill påminna sina läsare – och oss – om denna sanning: Herren vet allt om allas hjärtan och är ändå beredd att förlåta. Han känner all vår dårskap och skuld, ja, han känner våra tankar och ord redan innan de uttrycks (jfr Ps 139:1–4). Men då ”har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige” (1 Joh 2:1). Genom hans förbön – han som är väl förtrogen med mänskligt lidande (jfr Heb 4:15) – kan våra samveten erfara den befrielse som de innerst längtar efter, i stället för den dom som vår själ så lätt föreställer sig och fruktar.
”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror
”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Joh 7:38–39
Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.
Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.
Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.
Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.
Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).
Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.
Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?
Vad Gud gör på bergstoppar (4)
Uppdaterad: 21 juni 2022
Det finns en rad berg omnämnda i Bibeln som spelar viktiga roller i de bibliska berättelserna. Jag skall i mina kommande inlägg begränsa mig till att besöka fyra sådana berg som vi färdas till genom att vandra på de bibliska berättelsernas vägar. För att det skall vara möjligt måste vi snabbvandra genom texterna, för om vi håller samma tempo som Bibelns ursprungliga författare, det vill säga i den takt som de olika böckerna i Bibeln kom till, kommer det att ta oss orimligt lång tid innan vi når fram till uppenbarelsen av det fjärde berget. Vårt första berg, och startpunkten för resan, är Edens lustgård – Guds första heliga berg i Gamla Testamentet (Hes 28:11–16; 1 Mos 2:10–14), som också blev platsen för vad jag tolkar som det första förbundet i Bibeln, skapelseförbundet. Här uppfattar jag ett förbund som en överenskommelse mellan två parter och kontrollerad av villkor bestämda av den starkare parten med allvarliga konsekvenser för den svagare parten om denne bryter mot villkoren.
Vad kännetecknar då Edens lustgård som ett Guds berg? Följande kan nämnas som ger platsen funktionen av ett tempelberg där också Gud vistades:
- Lustgården var en helgedom/ett tempelberg: det finns inget bibelställe som säger explicit att Edens lustgård var ett tempel, men paralleller både till tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem tyder på att skapelseprocessen och lustgården i 1 Mos 1–2 var eller betraktades som en primär förebild för de senare två i 2 Mos och 1 Kung.
- Lustgården var en trädgård: tempel i antika Mellanöstern hade trädgårdar som var avskilda från omvärlden, sk tempelträdgårdar.
- Lustgården var en mötesplats: där människan erfor Guds unika närvaro (1 Mos 3:8 och 3 Mos 26:12; 5 Mos 23:14; 2 Sam 7:6–7).
- Lustgården var en arbetsplats för präster: om Edens lustgård fungerade som ett tempelberg så var Adam och Eva de första prästerna (1 Mos 2:15, 16–17; Hes 28:13–14, 16, 18 [se också 4:14–15, 17]; jfr 4 Mos 3:6–7, 32, 38; 18:1–17).
- Eden i lustgården var den första källan till vatten, som delar in världen i tre delar (1 Mos 2:10; Hes 47:1–12; Upp 22:1–2; jfr Ps 36:8–9; Jer 17:7–8, 12–13; Ps 1:2–3): de tre delarna är Eden, trädgården och den övriga världen vilket motsvarar tabernaklets/templets treindelning, dvs det allra heligaste, det heligaste och förgården. Viktigt att också notera: vattnet från Edens lustgård rann ut i världen, vilket topografiskt antyder ett berg.
- En plats för visdom: kunskapens träd (jämför med Lagen i förbundsarken som placerades i det allra heligaste i tabernaklet/templet och vaktades/skyddades av keruber).
Ni som är bekanta med berättelsen i 1 Mos 1–3 vet att skulden och skammen gjorde sitt intrång på detta tempelberg. Skapelseförbundet bröts och de två människorna i lustgården tvingades bort från berget och dess trädgård och ut på en livsvandring. Det visade sig att den vandringen präglades av både förbannelser och löften som påverkade mänsklighetens relation med Skaparen. Hur är det möjligt, enligt Bibeln, att ett människopars syndafall kan få sådana konsekvenser? En delförklaring är att de misslyckades med sina prästerliga uppgifter i tempelträdgården, som de hade fått gudomlig befallning om: att hålla lustgården ren från skuld och skam (se 1 Mos 2:25 och konsekvensen av fallet i 3:7, 8, 9–13). Som representanter för mänskligheten inför Herren blev de avsatta och utvisade från Guds närhet.
Så i början av Bibelns berättelser blir människan dömd av Gud från Edens tempelberg och en resa inleds som omfattar hela Skriften. Men det var också från lustgården som de första försoningsorden kom till människan. Gud gav ett löfte efter en utredning om skuld och lovade försoning (1 Mos 3:15; jfr. Rom 16:20). Han offrade också ett djurliv så att människan fick kläder som dög åt henne (1 Mos 3:21). Förvisningen av människan från Edens tempelberg kan också tolkas som en barmhärtighetshandling, då en upprättelseplan sattes i verket som får sin upplösning och uppfyllelse på ett annat berg långt senare i den bibliska historien. Och inte minst, efter Guds dom och innan de försågs med kläder, redogör texten för att mannen gav sin partner namnet Eva (med kommentaren: ”hon blev mor till allt levande,” 3:20), som antyder en uppfattning om att frälsning kommer via livet som kvinnan bär på och föder fram.
Nästa inlägg: Sinaiberget
Bloggtips och konvertering
Det har varit en mycket händelsefull vecka för mig och min familj. Förklaring finner du i mitt twittrande (se höger kolumn). Händelsefullt är här lika med spännande och roligt.
Så här på sen söndagskväll kan det ändå vara på plats för ett par bloggtips som en avslutning på denna vecka:
1. Danny Zacharias har byggt om sin Deinde.org till en ”Resources for Biblical Studies.” Jag uppskattar Dannys bloggande, även om hans inlägg kommer alltför sällan. Kanske vi kan räkna mer frekventa inlägg i och med omläggningen. I vilket fall bygger Danny ut successivt resurserna på hemsidan, vilket är välkommet. Danny är också en hängiven macanvändare med tips för dem som vill använda sin Mac mer effektivt för bibelstudier och bibelforskning.
Andra bloggar för den som är intresserad av Mac i bibelstudier och bibelforskning kan jag föreslå Christopher Heard, Joe Weaks och naturligtvis David Lang (Accordance blog). Logos Libronix har ingen särskild blogg för sin Mac version av plattformen, men däremot en blogg för hela produktlinjen. Det skall emellertid bli intressant när den nya macversionen kommer efter att de just har släppt Logos Bible Software 4. Jag har varit involverad i att översätta Logos Bible Software 3 till svenska, så mer arbete väntar nog runt hörnet på den punkten. Ser fram emot det.
2. När jag undervisade på Korteboskolan i våras hade jag i min klass Simon Pilgrim Rosén. En härligt duktig student med ett genuint intresse för bibelteologi. Simon skiljer sig åt i ett par bemärkelser. Dels att han har en frikyrkobakgrund och är på väg över till den ortodoxa grenen inom den världsvida kristendomen, dels att han är ”lead singer” gruppen Crimson Moonlight. Musikformen som Crimson Moonlight representerar förknippas vanligtvis inte med det kristna, men för Simon finns där tydligen inga motsättningar. Jag själv dömer inte i detta, då musik är en teknik som kan användas för olika syften, goda som dåliga. Däremot vet jag med säkerhet att Crimson Moonlight inte spelar min musik 🙂
I vilket fall, Simon har startat en blogg. Så här beskriver han själv den: ”Var Hälsade!! Jag har ”äntligen” startat min blogg som länge funnits i min tanke. Den heter som sagt Skogsprästen – Holistisk Kristendom och är primärt en teologisk blogg med syfte att skapa samtal, undervisning och debatt kring livets stora frågor och mysterier… Bloggen innefattar Bibelteologi, Exegetik, Patristik, Mystik, Lyrik, Tankar kring vildmarksliv och alternativt boende samt hård och mörk musik!! Här trängs egna homilier (predikningar), dogmatiska artiklar och exegetiska arbeten jämte lyrik till kommande Crimson Moonlight plattor och berättelser ur det dagliga livet… .
Jag kan tryggt säga att Simon är inte lika farlig i verkligheten som han ser ut på bilderna i bloggen :-), men han lär nog bjuda på lite annorlunda inlägg utifrån den teologisk tradition som har blivit hans livsväg. Lycka till Simon! Jag lovar att följa dig från och till.
Den sista punkten öppnar naturligtvis upp frågan varför vissa konverterar från protestantism till annan form av kristendom. Även om jag är grundfast i den protestantiska traditionen inser jag att alla inte tänker som jag kring kristendomen. Det är tydligt att det finns inslag inom exempelvis den svenska frikyrkligheten som inte attraherar, speciellt när det kommer till gudstjänsten och synen på sakrament. För dessa personer med frikyrklig bakgrund, som konverterar till katolska kyrkan eller ortodoxa kyrkan, är den frikyrkliga ”liturgin” ytlig och i stora drag intetsägande.
Handen på hjärtat, en majoritet av dagens frikyrkokristna verkar i hög grad vara mer konsumenter än producenter av det kristna budskapet – mer trötta än pigga, mer oengagerade än engagerade. De som konverterar eller är beredda att konvertera känner sig inte delaktiga, saknar en förlorad ”mystik” i tron, upplever den protestantiska kristendomen färglös och vill mer. Sedan tror jag att den inkrypande sekulariseringen i frikyrkosammanhang också resulterar i flytt till ett mer överlåtet och radikalt sammanhang. Naturligtvis handlar det också om teologiska övertygelser, men det finns en resa bakom varje människas liv som leder till övertygelser.
Universitet och frikyrkorna
I regel diskuterar jag inte politik på denna blogg, eftersom syftet med bloggen är teologisk exegetik (se bloggnamn). Men denna gång gör jag ett undantag.
Svenska staten (se HSV, Högskoleverket) verkar sträva emot en likformighet i universitetsutbildningen, i alla fall när det gäller teologi och religionsvetenskap. Detta är en märklig och svårförståelig utveckling med tanke på den andliga mångfald i vårt samhälle som historien, globaliseringen och EU har fört med sig. Svaret från staten på denna mångfald är en politisk fundamentalism (till och med hos Alliansen) på nypositivistisk grund. HSVs senaste behandling av våra teologiska utbildningar verkar vara ett återfall till 1960-talet (och tidigare) och ytterligare ett (åter)steg mot ett mer utpräglat kontrollsamhälle.
Jag argumentera inte för att statlig universitetsteologi bör vara konfessionell. I ett demokratiskt sekulärt samhälle, präglad av en religiös och kulturell pluralism, kan vi inte förvänta oss något sådant. Men det vi kan förvänta oss är en öppenhet och förståelse för olika människors trosuppfattningar. Denna förståelse bör också omfatta våra teologiska pastorsutbildningar, vars existensberättigande kan ifrågasättas om de saknar kristen konfessionell grundsyn.
Synen på akademisk utbildning i vårt grannland i öst verkar vara annorlunda än i Sverige. Kanske det bland annat beror på att i Finland samexisterar två statsreligioner, ortodoxa kyrkan och lutherska kyrkan, som måste respekteras. De statliga universiteten i Finland är liksom i Sverige icke-konfessionella, men synen på kyrkans roll är annorlunda.
I en intervju i Meddelande från Åbo Akademi (det finlands-svenska universitet i Åbo/Vasa) förklarar Gunnar af Hällström, professor i Systematisk Teologi:
Han [Gunnar af Hällström] är nöjd med de möjligheter till forskning och undervisning som finns vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi.
– Överlag är det ett nordiskt fenomen att satsa på icke-konfessionell universitetsteologi, något som ger frihet att utveckla också okonventionella, nyskapande tolkningar. Det är ett betydande företräde att alla inte är lutheraner inom de teologiska fakulteterna i Finland och Norden.
I Joensuu upplevde han [Hällström] ett inspirerande diskussionsklimat i spänningsfältet mellan ortodoxa och lutheraner, vid Åbo Akademi har han känt något motsvarande i samtal som involverat företrädare för lutheranism och frikyrkor.
– Det handlar om fruktbara diskussioner som kanske aldrig skulle föras ifall vår universitetsteologi var bunden till konfession, konstaterar Gunnar af Hällström.
Här handlar det inte om att marginalisera det konfessionella så mycket som möjligt, utan icke-konfessionalism handlar istället om en mötesplats för dialog. En sådan syn på universitetsteologi kan jag förstå då den behövs i ett pluralistiskt samhälle. Men när kunskap förväntas sökas helt utan gudsfruktan, kan det bara bli fel.
Stefan Green 