Inlägget uppdaterad 2/6-20

Tidningen Dagen lät publicera följande minnesord den 20 maj 2020 om min hustru Hanna Green, författad av Janne Kankkonen och Sten-Gunnar Hedin:

Att teckna en bild av Hanna Green, född Danielson, borde vara enkelt, hennes personlighet var hel. Fullständig! Och ändå är det svårt. För hur beskriver man en människas innersta motiv för sitt livsval? Jo, genom innehållet i hennes gärningar. För oss som ser och ”hör” vad en människas blick och kroppsspråk säger var Hanna genuint och äkta vår vän!

Vi som skriver dessa minnesord över Hanna Green har inte samma bakgrund. En är hörande och en är döv! När vi nu vill skriva dessa rader väljer vi att göra det utifrån den döves perspektiv, mest därför att det var så vi uppfattade Hannas medvetna val för sin livsuppgift.

Vi kom att arbeta tillsammans i Filadelfias Dövkyrka under flera år, vi hade skilda uppdrag i församlingen men båda var vi mycket beroende av Hanna. Hon var anställd som tolk, sekreterare och assistent men det var inte endast oss två hon assisterade, hon blev hela Dövkyrkans oumbärliga hjälpare. Utan att ha en bakgrund i dövkulturen levde hon med oss och hon valde vår gemenskap som sin! Vi vågar nog säga att Dövkyrkans arbete, i Bibelskolan för döva (i samarbete med Kaggeholms folkhögskola), vårt barnarbete, liksom förutsättningarna till att vi (tillsammans med Bibelsällskapet) kunde översätta evangelierna till teckenspråk i stor utsträckning möjliggjordes genom att Hanna fanns, stöttade, inspirerade och tog på sig arbetsuppgifter långt utöver vad arbetsbeskrivningen föreskrev. Hon var skicklig i sitt yrke, det i kombination med ett helhjärtad engagemang gör att minnet av henne kommer att leva kvar i våra hjärtan!

En vacker minnesbild, kanske den första vi har av Hanna, är när hon vid Mälarens strand, en underbar sommardag, med stark känsla tolkar sången: ”Jag har beslutat följa Jesus! Om andra tvekar vill jag dock följa och aldrig mer tillbaka går…” allt medan vitklädda nyfrälsta tågade ut i vattnet för att döpas. Nu kommer inte Hanna sjunga den sången mera, den sista versen är sjungen ”jag följer Jesus och lämnar världen” men Hannas sång har inte tystnat. Hon har gått för att delta i den stora skaran, som ingen kan räkna, lovsjungande Herren på ”alla språk” (Upp. 7:9). Vi tänker oss att hon gör det fri och segrande på vårt språk!

Nu vill vi tänka på maken Stefan och barnen Johannes, Sofia, Jonatan och Noomi! Vi tror att dom vet vad vi säger när vi, på vårt språk, för höger hand över hjärtat och håller kvar den där ett ögonblick för att sedan forma ett T, så gör alla vi som mötte Hanna. Så gör vi också när vi tänker på Hannas nära och kära och sedan knäpper vi samman våra händer för dem!

Janne Kankkonen och Sten-Gunnar Hedin

I detta sammanhang, som Janne och Sten-Gunnar berättar om, mötte jag Hanna för första gången, någon gång under vintern 1998. Hon var nog det vackraste och naturligaste jag någonsin hade upplevt i mitt liv. Man skulle kunna säga att jag blev störtkär direkt även om hon inte noterade mig först. Hennes kärlek däremot växte fram och vi blev ihop den 19 mars 1998. Mindre ett år senare, den 27/2 1999, förlovade vi oss i Göteborg efter att jag hade frågat hennes föräldrar den morgonen om lov. Den 31 juli samma år, en underbar sommardag, gifte vi oss nere i Småland, i Edshults kyrka, nära det sommarställe som var Hannas paradis på jorden. Vi fick 20 år tillsammans och fyra barn, men den delen av Hannas liv som Janne och Sten-Gunnar beskriver ovan är också oerhört viktig att lyfta fram – att hon tjänade Gud i församlingen med sina gåvor, med hela sin varelse och med hela sitt hjärta för de dövas skull. Men nu har ett nytt kapitel börjat i mitt och barnens liv, utan Hanna, oavsett vad jag tycker och känner. Sorgen lär med tiden upphöra eftersom hoppet fortfarande är starkt, men saknaden efter henne får jag nog lära mig att leva med för resten av mitt liv.