Betydelsen av tröst i Ps 119 som helhet
Jag har gjort tre iakttagelser i Ps 119 om tröst, och illustrerat det med bibliska exempel från relationen mellan Jesus och lärjungarna.

Texterna har kopplat när-frågan, nåden och hoppet till tröst. Poeten längtar efter trösten, som motiverar honom och ger honom hopp.

Men jag har medvetet presenterat dessa tre saker om tröst i Ps 119 i vad som kan tyckas vara en förväntad ordning: från frågan när skall jag bli tröstad, till upptäckten att trösten handlar om Guds nåd och till att den erbjuder hopp om framtiden. Men det är inte ordningen i Ps 119. Där kommer hoppet först (v. 50), sedan nåden/Guds åtaganden och till sist konfrontationen med när–frågan: vad blev det av med Guds nåd, kan jag då lita på att hoppet blir av?

Att landa i en fråga, och sedan inget mer konkret om tröst, är inte vad som förväntas av en fungerande tro på Gud … Eller så är det faktiskt så det fungerar, att poeten måste komma till frågan regelbundet för att kunna förnya sin relation med Gud genom att om och om igen möta trösten som Guds nåd och hopp.

Texterna i Ps 119 om tröst speglar hur vi människor fungerar i vår begränsning att förstå vad som händer med våra liv.

Vi tappar bort trösten då och då, och ställer då frågan till Gud: ”När skall jag bli tröstad?” Hur många gånger har inte vår Herre hört den frågan i våra böner? Men han vet att vi bara är människor, och vi bör också förstå det om oss själva. Trösten måste därför vara en del av det kristna församlingslivet och en av de viktiga saker som beskriver våra relationer.

När skall jag bli tröstad? Din fråga kanske ställs direkt till Gud, eller bara enbart rakt ut i luften i hopp om att det finns medmänniskor. Oavsett vad, kan du idag genom en tro på Jesus få den tröst du längtar efter, som Guds nåd för ditt liv och som ett hopp för framtiden.