Den andra iakttagelsen om tröst in Ps 119 är:

Känslan av hjälplöshet och oro kan fortsätta ett tag, men Guds nåd som tröst gör att vi kan leva med det och inte vara lamslagna och ensamma.

Efter att poeten i Ps 119 har insett att Herrens trofasthet låtit honom lida av någon outgrundlig anledning, säger han: “Låt din nåd bli min tröst, så som du har lovat din tjänare” (v 76). Sektionen, som denna vers tillhör, börjar med att poeten förstår sitt värde både i Guds ögon och för de människor som vördar Herren (vv. 73–74). Poeten ber därför om förstånd att förstå, och sätter sitt hopp till Herrens Ord. I tro framhåller han att Guds domar är rättvisa och lidandet inte har varit meningslöst. Efter v. 76, om Guds nåd som tröst, fortsätter poeten att be om Guds barmhärtighet – att de fräcka skall skämmas, och att de som respekterar Gud skall omvända sig. Själv kommer han att följa Herrens stadgar med glädje och begrundande så att han inte behöver skämmas (vv. 77–80). Guds nåd som tröst i v. 76 säger oss då att:

a. Svaghet och behov av tröst innebär inte att förbli liggande i väntan på att Herren skall göra något åt det. Guds nåd, eller engagemang, är en tröst som förmår poeten att inse att svaghet och trakasserier kan fortsätta. Men det gör honom också medveten om Herrens åtaganden, något han åkallar som Guds trofasta tjänare (v. 76). Poeten ber om förändring av hela situationen.

b. Med Guds nåd som tröst, är man inte ensam i sin belägenhet. I v. 82 är poeten ensam, men inte i den sektion som v. 76 tillhör. Han har tillgång till Guds nåd, gläds i Herrens Ord och räknar med stöd från de som vördnar Gud.

c. Bibliska exempel på där trösten är Guds nåd/åtagande. När Jesus i Getsemane kom tillbaka till de sovande lärjungarna en tredje gång hade han blivit tröstad med Guds åtagande. Bägaren, som han bad att slippa, om möjligt, måste drickas: “Min Far, om den inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så ske din vilja.” När han väcker lärjungarna en tredje gång, säger han, tröstad av Guds nåd att klara av uppdraget att dö för människans frälsning, “Nu är stunden här […].” När lärjungarna mötte Jesus igen efter uppståndelsen, fick de nåden att bli tröstade av sin Herre. Nåden, dvs Faderns åtagande genom sin Son Kristus Jesus, visade sig bli människans tröst i hennes situation. När sedan den utlovade Helige Anden kom verkade den som tröstaren (Apg 9:31) genom att ge församlingen nåden att tjäna Gud trots mänsklig svaghet och trakasserier.

Tröst i form av nåd börjar med att inse sitt värde i Guds ögon. När vi då tar emot tröst som nåd är det kraften i Guds åtagande för Guds rike som vi sätter vår tillit till, så att vi kan leva vidare och tjäna honom. Trösten i och genom församlingen bygger också på att varje människa har ett lika värde. Det innebär att den som behöver tröst aldrig behöver bli lamslagen eller ensam. Så skall en församling fungera, så att Guds åtaganden blir uppfyllda. Paulus betonar detta i 2 Kor 1:4–7, att Gud tröstar genom sin nåd, och den trösten vi får av Gud delar vi med varandra. Vi som församling delar både lidande och tröst, och det är de tröstade som kan trösta andra.

Fortsättning följer…