Måltiden har en central plats i både judendomen och kristendomen i samband med instiftande och förnyelse av förbund. Inom judendomen är måltiden särskilt förknippad med sabbaten och den judiska högtiden Pesach (“förbigående, skydda, förskoning”). Inom kristendomen är måltiden särskilt förknippat med Jesu sista måltid med sina lärjungar i det övre rummet. Det jag är intresserad av nu under stilla veckan är just Pesach eller påsken, som är den viktigaste högtiden för både judar och kristna. Påsken är två saker för både judar och kristna: 1. Ett ihågkommande – hur Gud befriade hebreerna från det egyptiska slaveriet i 2 Mos och hur Gud befriade mänskligheten från syndens slaveri i evangelierna; 2. En identifikation – varje jude är skyldig att betrakta sig som närvarande vid uttåget från Egypten, och varje kristen vid den första nattvarden när Jesus skiftade kalken och delade brödet med sina lärjungarna.

Judarnas Pesarch förklaras i Hagadan (”berätta”). Hagadan är en judisk text med instruktioner som bestämmer sedern (”ordningen”) under den judiska påskmåltiden. Man läser den under den speciella festkvällen som en uppfyllelse av 2 Mos 13:8. Syftet med den judiska sedern är inte att snabbläsa en antik bok och sedan äta festmåltiden, utan att uppfylla uppmaningen i 2 Mos 13:8 genom att engagera speciellt barnen i berättelsen om uttåget med hjälp av konst, sång, utläggningar och berättelser. Den judiska påskmåltiden omformades radikalt av rabbiner efter att templet förstördes av romarna 70 e Kr, genom att låta påskmåltiden uppstå som en ritual i hemmet, enligt 2 Mos 12. Denna Seder Hagada ersätter offrandet, som ingick i högtiden före 70 f Kr. Den judiska påsken, enligt Hagadan, är alltså en innovation från perioden efter 2:a templet, för att judendomen skulle fortsätta. Sedern tog flera hundra år att sammanställa. Sedvänjorna från det grekisk-romerska symposiet, som judarna inte fann stötande, införlivades också. Det fanns naturligtvis ett påskfirandet under tempelperioden. De grundläggande inslagen med återberättandet av Israels befrielse från Egypten, bönerna och lovsången kan ha varit en del av en privat påskmåltid i hemmen före 70 e Kr.

Den kristnas påsk förklaras i Nya testamentes evangelier, som också läses under stilla veckan. Regelbundet firar kristna också nattvard, som lite av en rekonstruktion av den kvällen när Jesus och lärjungarna drack vinet och bröt brödet som ett tecken på det nya förbundet. Jesu sista måltid med lärjungarna var också ett påskfirandet i hemmet, i det övre rummet (Mark 14:12–25). Det visar att nattvarden, som kristna på olika sätt har firat den därefter, är en trosutövning som kristendomen delar med judendomen. Även kristna försökte och försöker skapa mening av en förändrad värld – liksom judarna saknar ett fysiskt tempel, saknar kristna Jesu fysiska närvaro. Nattvarden har fått sin form på grund av att Jesus inte har kommit tillbaka ännu. Den judiska och kristna påskmåltiden/nattvarden delar således en gemensam biblisk bakgrund. Det resulterar i paralleller. Många judar släpper det vid det, medan den messianska tron betraktar påsksedern som profetisk och syftande på Jesus Kristus.