Jesajabloggen

Hem » ekklesia » Den frambrytande urförsamlingen – 3

Den frambrytande urförsamlingen – 3

Auto translate

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om, Engagemang och Curriculum Vitae

Varför kallar jag min blog för Jesajabloggen? Jesaja var en betydelseful profet i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och har en hel bok uppkallad efter sig. Eftersom det jag skriver har ett visst fokus på Gamla Testamentet, men även sträcker sig in i Nya Testamentet, är Jesajabloggen ett passande samlingsnamn för mina publiceringar. Jesaja var en viktig bok för de tidiga kristna, och formade i hög grad deras förståelse av Jesus Kristus. Av GT-böckerna var det enbart Psaltaren som hade större inflytande än Jesaja. Sedan forskare jag i Jesaja, så det är ytterligare en anledning att kalla denna blog för Jesajabloggen.

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, en hel del bibelteologi, men naturligtvis också om Jesaja. Bibelarkeologi tillhör också mina intressen. Däremot lovar jag att inte skriva om mig själv.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför ämnet för denna blog.

Nyligen twittrat

Bloggarkiv

Ekklesia i Septuaginta

Den primära bakgrunden till bruket av ordet ekklesia i Nya testamentet är de första kristnas Bibel, det vill säga Septuagintan (LXX).[1] Ekklesia förekommer 103 gånger i LXX (inklusive de apokryfiska böckerna som också ingår i LXX), och 74 gånger utav 79 översätter ekklesia hebreiska ordet qahal i den hebreiska kanon. Qahal betyder ”församling” eller ”menighet”, men ett studium av begreppet visar att det inte är exklusivt kopplat till Guds folk utan kan, liksom ekklesias profana betydelse, beskriva vilken folksamling som helst. Denna neutrala innebörd får qahal på grund av de mängder av olika textsammanhang som det dyker upp i. Exempel på qahal är ”de ondas skara” (Ps. 26:5 [25:5]), ”samlade menigheten” (Ordspr. 5:14) och ”Guds folk” (Dom. 20:2). Termen används också för att beskriva Israels församling (Mik. 2:5), änglars församling (Ps. 89:6) och folkmöte (Neh. 5:7). Det är därför troligt att man i LXX valde ekklesia som översättning av qahal på grund av ordets breda tillämpning på “folksamling”. En sådan översättning stämmer väl med bruket av qahal i hebreiska Bibeln.[2]

Qahal används bland annat för att beskriva religiös sammankomst med syfte att höra Guds Ord (5 Mos. 9:10) och tillbe Herren i någon form (2 Krön. 20:5; Neh. 5:13b). Även om qahal inte refererar till något annat än själva mötet, hänvisar det ofta till Israel, speciellt när det är frågan om en religiös sammankomst (ex. 5 Mos. 31:30). Det har konstaterats att i grekiska världen är det tveksamt om ekklesia användes på religiösa möten, men i LXX får ekklesia ett nytt användningsområde då det också syftar på religiösa händelser. Detta speciella bruk av ordet kan vara en av anledningarna till att Paulus i Nya testamentet ändå valde ekklesia och gav det en unik betydelse i anslutning till Kristi församling, trots den neutrala tillämpningen i LXX som översättningsord för qahal.

Ekklesia i LXX fortsätter att vara ett kollektivt begrepp, eftersom det tillsammans med qahal i Gamla testamentet är exempel på kollektiva termer som berättar att Israels folk främst såg sig som en enhet och som Guds folk.[3] Gud utvalde och ingick förbund med ett folk, inte med individuella människor, som skulle tjäna honom och följa hans vilja. Gud ingick visserligen ett förbund med Abraham, men målet med förbundet vara att hans avkomma skulle bli ett stort folk (1 Mos. 12:1–3). I förbunden fanns det naturligtvis utrymme för individuella relationer med Gud, som i Davids fall, men det skymmer inte det faktum att Gud hade ett övergripande syfte med folket som ett Guds folk. Även när folket blev reducerat till en kvarleva, var denna kvarleva fortfarande Israel, ett utvalt och älskat folk. I vårt västerländska individualiserade samhället kan det vara svårt att förstå denna bibliska tanke, men om vi inte gör det kan det också vara svårt att förstå Guds tanke med församlingen som det kommer uttryck genom termen ekklesia i Nya testamentet.[4]

Oavsett skälen till att Paulus valde ekklesia som beskrivning av den kristna församlingen, är begreppet ett bra bibliskt ord för det första århundradets kristnas sammankomster av följande två skäl: 1) Det är ett kollektivt ord, vilket innebär att fokus (bortsett från Jesu utvalda apostlar, som måste betraktas som en unik grupp av människor, och som inte kopierades som en modell efter deras död) är inställd på de troende som grupp inte på individuella ledare. Allt skedde i det kollektiva vilket antyder en demokratisk ordning mellan medlemmar i församlingen. Det existerade inte något ledarskap separat/utanför det kollektiva. 2) Ekklesia används i Septuagintan för just religiösa samlingar. I Psaltaren beskrivs en tillbedjande församling som en ekklesia. En intressant utveckling av ordet sker även i Apokryferna där man, förutom att ordet används i dess profana och Gamla testamentliga betydelse, går längre och tillämpar det på människor som utgör gruppen, till och med när de inte är församlade. Saucy funderar om inte ett sådant användningsområde kan ha fungerat som en övergång från Gamla testamentets användningsområde till dess mer djupare betydelse i Nya testamentet.[5]

Se fortsättning…

[1] Den grekiska översättningen av hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) från 200-talet f. Kr.
[2] James Barr, The Semantics of Biblical Language (Eugene, Oregon: Wipf & Stock Publishers, 1961), 121.

[3] Guds speciella folk i Gamla testamentet identifieras med en rad kollektiva begrepp, förutom qahal (gr. ekklesia), som exempelvis det hebreiska ordet am, vilket översätts till laos i LXX. I Nya testamentet tillämpas laos oftast på det judiska folket, men i flera bibelställen refererar begreppet också till det nya förbundets folk som då inkluderar även hedningarna (Apg. 15:14; 2 Kor. 6:16; Titus 2:14; 1 Pet
.
[4] Gordon D. Fee, Gospel and Spirit: Issues in New Testament Hermeneutics (Peabody, Massachusetts: Hendrickson Publishers, 1991), 125–26
.
[5] Saucy, The Church in God’s Program, 15.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: