Jesajabloggen

Hem » ekklesia » Den frambrytande urförsamlingen – 11

Den frambrytande urförsamlingen – 11

Auto translate

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om, Engagemang och Curriculum Vitae

Varför kallar jag min blog för Jesajabloggen? Jesaja var en betydelseful profet i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och har en hel bok uppkallad efter sig. Eftersom det jag skriver har ett visst fokus på Gamla Testamentet, men även sträcker sig in i Nya Testamentet, är Jesajabloggen ett passande samlingsnamn för mina publiceringar. Jesaja var en viktig bok för de tidiga kristna, och formade i hög grad deras förståelse av Jesus Kristus. Av GT-böckerna var det enbart Psaltaren som hade större inflytande än Jesaja. Sedan forskare jag i Jesaja, så det är ytterligare en anledning att kalla denna blog för Jesajabloggen.

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, en hel del bibelteologi, men naturligtvis också om Jesaja. Bibelarkeologi tillhör också mina intressen. Däremot lovar jag att inte skriva om mig själv.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför ämnet för denna blog.

Nyligen twittrat

Bloggarkiv

Ekklesia – givandet (1)

I min serie om Nya testamentets ekklesia har jag diskuterat olika bibelsammanhang som karaktäriserar den frambrytande urförsamlingen. Jag har försökt förklara vad begreppet ekklesia (=församling) står för i ett nytestamentligt sammanhang, och sedan illustrerar detta med en analys hur utväljandet av ledare kan ha gått till i ekklesia. Kopplat till ekklesia är också givandet, och för att förstå detta bättre är en analys av 2 Kor. 8-9 en bra utgångspunkt. I detta sammanhang finner vi bland annat det grekiska ordet cheirotoneo i 2 Kor. 8:19, som jag kortfattat hänvisar till i min analys av Apg. 14:23:

Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19.

Så här lyder Paulus ord i 2 Kor. 8:18-19:

I hans [Titus] sällskap har jag skickat den andre brodern. Hans arbete för evangeliet får beröm i alla församlingar [ekklesia], ja inte bara det, församlingarna [ekklesia] har utsett [cheirotoneo] honom till att vara min följeslagare när jag till Herrens ära och för att visa min goda vilja tar hand om den här kärleksgåvan.

Temat för denna omgång inlägg om den framträngande urförsamlingen ekklesia är givandet, vilket känns angeläget av flera skäl. Jag har redan förklarat att den nytestamentliga uppfattningen om församlingens roll innebar att hela det kristna livet skedde inom ramen för ekklesia, vilket också gällde givandet. 2 Kor 8-9, visar att insamlandet av pengar för behov skedde i den lokala ekklesia, inte utanför. 2 Kor 8:18-19 visar att offrandet skedde med ansvar och med full insyn (förståelse) hos givarna i ekklesia.

Det innebär i så fall att organisationer med kristen verksamhet använder sig av obibliska metoder när de riktar sig direkt till troende för pengar, istället för att få sitt finansiella stöd från en eller flera lokala ekklesiån. Det innebär också att det ekonomiska stödet från staten, som den moderna kristna församlingen har gjort sig beroende av istället för att vara beroende varandra inom ekklesia, saknar stöd i Bibeln
.

Vad som är rätt eller fel om hur moderna kristna församlingar och samfund tar emot ekonomiskt stöd går jag inte in på närmare i denna serie. Det kan bero på vilken verksamhet det handlar om och den annorlunda kontext vi lever idag i jämförelse med de första kristna, men det jag konstaterar är att insamlingen till behov i ekklesia skedde inom ekklesia under den period när den nytestamentliga urförsamlingen trängde fram. Frågan är vem församlingen är mest beroende av idag?

Förhållandet mellan tro och pengar är ett känsligt område, och det bör fortsätta vara så, annars är risken stor att felaktiga relationer till pengar uppstår. Jag tror inte det är nödvändigt att här räkna upp vad hunger efter pengar kan ställa till med, samtidigt som pengar ändå behövs för att bedriva verksamhet. Syftet med denna serieomgång är att exegetiskt granska bibelteologin kring givandet i ekklesia utifrån 2 Kor. 8-9. Den etiska aspekten av pengar är absolut inte oviktig (tvärtom i högsta grad), men får bli en annan fråga.

Fortsättning följer …


6 kommentarer

  1. Anonymous skriver:

    Kanon, även om jag tycker det är tråkigt att du delar upp exegetik och etik. Vi borde bryta ned dom uppdelningarna tycker jag. Här finns en del sprängstoff som skulle behöva komma ut ur det exegetiska rummet!
    /Jonas Lundström

  2. Stefan Green skriver:

    I praktiken kommer de etiska aspekter in i diskussionen om givande, det är oundvikligt. Men jag var tvungen att avgränsa mitt tema för att kunna genomföra det.

    Sedan finns det möjlighet att här på kommentarer att ta upp den frågan ytterligare.

    Jag står inte för någon dualistisk syn på tillvaron, utan för en holistisk syn. Men avgränsning måste ske för att kunna skriva.

  3. Anonymous skriver:

    Ok. Jag fick lite känslan att du värjde dig för att explicit uttala en del av slutsatserna av ditt resonemang. Påverkar detta tex hur du själv ger?
    /Jonas

  4. Stefan Green skriver:

    Mitt och min frus givande är i huvudsak koncentrerad till den lokala församling vi är medlemmar i. Vi gör dock vissa genomtänkta undantag (en total kompromisslöshet blir lätt lagiskhet).

  5. Sjur Jansen skriver:

    Stefan

    Du skriver mye bra. Takk for fine artikler. Når det gjelder påstanden om at hele det kristne livet skjedde innenfor rammen av ekklesia, så er jeg uenig. Hva med Filip som døpte finansministeren? Filip reiste alene og var ikke utsendt som misjonær fra menigheten.

    Jeg har flere NT-eksempler på slike ”private” initiativ. Også historien om den snille samaritanen, hvor pengegaver er involvert, viser det personlige ansvar utenfor menigheten.

    Jeg tror NT viser en frihet i tjenestene: Man kan bli valgt av hele menigheten, man kan gå sammen i et team, eller man kan gå alene. Mitt inntrykk er at i NT så går initiativene og tjenestene organisk på kryss og tvers. Dette gjelder også innsamling av penger til folk i nød. Apg nevner noen disipler som samler inn penger til folk i nød etter at noen profeter har varslet om en sultkatastrofe. Ordet ekklesia nevnes ikke der. Her får man et ”dilemma”. Enten må man si at det kalles menighet (ekklesia) også når det ”bare” er snakk om disipler (ferske kristne), eller så må man si at disse disiplene tok initiativ på siden av ekklesia, eller som en gruppe i gruppen.

    Med til denne debatten hører også hva Paulus skriver om enker i 1. Tim 5. Der ser vi at noen enker blir hjulpet privat av kristne enkeltpersoner, mens andre enker blir hjulpet av menigheten i fellesskap.

    En enke som skulle ”innskrives i menigheten”, antagelig slik at enken fikk mat og rom mot å hjelpe menigheten, skulle tidligere ha hjulpet folk i nød og vært gjestfri. Jeg leser det slik: Enken skulle tidligere på privat initiativ ha hjulpet folk.

    (Beklager at jeg bare kommenterer det jeg er uenig i, og ikke alt jeg er enig i…)

  6. Stefan Green skriver:

    Hej Sjur

    Dina exempel visar att det finns i Nt situationer som ytligt sätt skedde parallellt med eller utanför ekklesia. Det jag lyfter fram i min serie är en grundprincip, sedan att det finns undantag från denna princip när situationen kräver det är naturligtvis korrekt.

    Men fråga är i vilken grad det fanns aktiva troende på Jesus Kristus under nya testamentets tid som inte var kopplad till en lokal ekklesia? Fanns det aktivt troende som förblev odöpta under denna första period när urförsamlingen bröt fram? Odöpta troende på Jesus Kristus var nog en ganska omöjlig teologisk tanke för apostlarna och de första församlingarna.

    Sedan håller jag med dig att församlingssynen i Nya testamentet var flexibel och formbar. Det stämmer att det fanns utrymme för personliga initiativ, även om dessa initiativ ändå behövde bli bekräftade i ekklesia när de blev kända.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: