Detta inlägg är ett svar på en kommentar och fråga om vad som är pentekostal teologi (=pingstteologi). Inlägget svarar inte direkt på frågan, men diskuterar något som som direkt påverkar vad som är pentekostal teologi, det vill säga pentekostal hermeneutik.

Hur läser eller studerar en pingstvän Bibeln? Detta är en fråga som speglar en livlig debatt som åtminstone har pågått under hela 90-talet och fram tills nu. Debatten karaktäriseras av ett brett fält av uppfattningar som inte alltid är enigt i tolkningssätt och bibelsyn. Det finns pingstsamfund med trosbekännelser och pingströrelser som resolut vägrar att skriva en sådan bekännelse. Det finns de som förespråkar uppenbarelseteologi där kanon inte är stängd och de som hävdar kanons auktoritet mycket starkt. Det finns de som läser Bibeln enbart under Andens ledning (den ende läraren som behövs – 1 Joh. 2:27) och de som är noggranna bibelforskare men samtidigt förlitar sig på Andens hjälp. I pentekostal hermeneutik finns ytterligheter och det är mellan dessa ytterligheter som sanningen finns om pingstvänners sätt att läsa och förstå Bibeln.

Den klassiska pingstväckelsen kan beskrivas som en karismatisk-eskatologisk spiritualitet, vilken i sin tur karaktäriserar det pentekostala sättet att läsa Bibeln.[1] Manifestationen av karismatiska gåvor i församlingen blev bevis för att det övernaturliga i evangelierna verkligen var sant. Det var denna livssyn i par med eskatologiska förväntningar som präglade pentekostal hermeneutik från början. Den pentekostala förkunnelsen och bibelundervisningen spelade på följande sätt en viktig roll i formandet av pentekostal hermeneutik:[2]

1. Det var det personliga vittnes­bördet (upplevelsen) som blev utgångspunkten för hermeneu­tiken.
2. Förkunnelsen delegerades inte till seminarieutbildade personer, utan vanliga män och kvinnor var utsedda av Anden att predika vad man betraktade som det inspirerade och ofelbara gudsordet. Den lokala pastorn var den främste tolkaren av Bibeln, inte den välutbildade exegeten.
3. Förkunnelsen skulle vara inspirerad av Anden och därför ägnade inte predi­kanten tid åt att tolka en text på ett historiskt-kritiskt sätt. De mänskliga författarna tonades ner då det var Guds levande Ord det var frågan om. Betoningen låg på den omedelbara innebörden och det omedelbara sammanhanget vilket ofta resulterade i en strikt bokstavlig tolkning. Textens historiska sammanhang var inte betydelsefullt för att förstå Guds levande Ord idag.
4. Den tidiga pentekostala tolkningen var teologiskt präglad av det fulla kristologiska evangeliet där Jesus är frälsaren, döparen av den helige Anden och den kommande kungen.

Detta tidiga och klassiska pentekostala sätt att läsa och förstå Bibeln är än idag en vanlig tolkningsmetod inom pingströrelsen. Hermeneutiken har bevarat sin pragmatiska prägel, då den vill få lyssnarna att uppleva det övernaturliga som evangelierna och Apostlagärningarna berättar om. Pingsterfarenheten betraktas ännu som betydelsefull för att läsa och förstå Bibeln rätt, eftersom Anden är upplysaren och inspiratören av Skriften. Tendensen att teologin inte alltid kommer före upplevelsen finns fortfarande kvar – först en upplevelse eller ett vittnesbörd och sedan en teologisk förklaring på det upplevda.

Rick D. More lyfter fram fyra aspekter som beskriver hur pentekostal hermeneutik tillämpas idag,[3] aspekter som också vittnar om lutherskt inflytande över det pentekostala sättet att läsa och förstå Bibeln:

1. Bibeln är ett levande Ord som tolkar oss. Eftersom den helige Anden talar till oss på sätt som överstiger det mänskliga förnuftet är inte Skriften endast ett objekt som vi tolkar, utan också ett levan­de Ord som tolkar. När vi inte bara ägnar oss åt att tolka Ordet utan också låter Ordet tolka oss, verkar/flödar Anden genom det, på sätt som vi inte kan bestämma över eller dirigera (man tappar fotfästet i Andens ström – flyter med).
2. Bibeln ger inte bara djup kunskap, utan förvandlar även viljan och karaktären hos läsaren eller tolkaren. När Ordet har förvandlat vilja och karaktär levs det ut i trosgemenskapen och i övriga världen. En pentekostal kristens upplevelse av Anden är förankrad i en relations­mässig epistemologi (kunskapsteori), där kunskap om Gud och att direkt uppleva Gud ständigt byter information med varandra och ständigt är beroende av varandra.
3. Varje troende skall själv läsa Bibeln och själv vara bärare av dess ord. Varje pentekostal troende har ett ansvar att vara ett vittne om sanningen. Det innebär en tydlig övertygelse om det allmänna prästadömet och att alla troende har profetens kallelse. För att något sådant skall bli en verklighet måste alla troende själva ta an­svar för att läsa och studera Bibeln så att de kan bygga upp församlingen och evangelisera de förlorade.
4. Ensam besitter ingen troende hela sanningen och kunskapen om Gud. Enligt pentekostal hermeneutik nalkas man Bibeln tillsammans i Anden. Var och en tillför något, men endast hela församlingen tillsammans kan höra vad Gud vill ha sagt till hela församlingen. Ensam kan ingen påstå sig ha hela sanningen (något sådant är inte pentekostal hermeneutik). Det innebär att man i pentekostal hermeneutik prövar varandras tolkningar, och att Gud inte har talat genom sitt Ord eller genom profetia förrän alla parter är överens om det.

Trots att pentekostal teologi fortfarande är starkt präglad av tidig pentekostalism har dess hermeneutik närmat sig den besläktade evangelikala hermeneutiken. Pentekostal hermeneutik syftar liksom evangelikal hermeneutik till att bygga upp tron och ge upphov till tillbedjan av Gud. Att möta Skriftens budskap är att möta Gud och utgången är tillbedjan – allt skall ske till uppbyggelse av de troende, till vittne för omvärlden, och ytterst för att Gud skall bli prisad (Matt 28:19-20; 1 Kor 14:26; Fil 1:9-11). På vilket sätt har då pentekostal hermeneutik närmat sig evangelikal hermeneutik? Förändringen har skett på det intellektuella området – pentekostal hermeneutik har blivit mer rationell, delvis på bekostnad av det pragmatiska även om den fortsätter att vara upplevelseorienterad och pneumatisk (andlig).[4]

Om den pentekostala hermeneutiken är besläktad med den evangelikala hermeneutiken och de två närmar sig allt mer, behöver vi då behålla termerna som skiljer dem åt? Jag skulle vilja svara ja på den frågan eftersom pentekostal hermeneutik särskiljer sig på grund av följande betoningar: 1) Pentekostal hermeneutik är homiletisk – framförandet är minst lika viktigt som innehållet i det framförda; 2) Pentekostal hermeneutik betonar den helige Andens roll i tolkningen av Skriften och garanterar därför att Andens funktion fortsätter att vara viktig i bibeltolkning och förkunnelse; 3) Pentekostal hermeneutik kontextualiserar – den liknar Qumransektens peshermetod: att göra tolkningen av Skriften aktuell, upplevelseorienterad och personligt tillämpad. Jag hävdar inte att dessa fyra drag saknas i evangelikal hermeneutik, men pingstvänners sätt att läsa och tillämpa Skriften har tenderat att radikalisera dessa drag.

Vad för slags framtid har då pentekostal hermeneutik? Jag tror att den även i fort­sättningen kommer att tillhöra mångfalden inom kristen hermeneutik, där den både tillför och tar emot hermeneutiska principer för läsandet och förståelsen av Bibelns budskapet.