Nedan har jag försökt mig på att titta på texter om omskärelse utifrån en baptistisk dopsyn. En noggrannare exegetisk bearbetning av Kol 2:1-11 är egentligen nödvändig, men detta får duga tillsvidare från mig.

Det går inte att förneka att det finns en del likheter mellan omskärelsen och dopet, men de skiljer sig också åt på flera väsentliga punkter. Under det gamla förbundet blev man medlem i förbundsfolket genom ett fysiskt, externt ingrepp. Men omskärelsen var inte begränsad till människor som hade ett sant inre andligt liv, utan det var ett tecken som gavs till alla som hade blivit födda av judiska föräldrar eller som levde tillsammans med Israels folk, slavar som fria (1 Mos 17:10-13, 23; Jos 5:4). Här avviker den nytestamentliga undervisningen (se Paulus ord i Rom 2:29; 9:6), vilket gör att villkoren för medlemskap i Guds församling blir annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.

Gamla testamentet ger exempel på många människor som hade en levande förbundsrelation med Gud (se också Heb 11). Omskärelsen av manskönet var sedan Abraham ett bekräftande tecken på ett förbund mellan Israels folk och Gud (1 Mos 17:11). Detta tecken var nödvändigt och påtvingat varje spädbarnspojke, som en ständig påminnelse att Gud hade utvalt dem till att bli en välsignelse för alla folk – det var Guds sätt att under den gammaltestamentliga perioden påminna folket vem de var och bevara dem från totalt avfall. Det fanns inte heller något som hindrade ”hedningar” att konvertera och leva tillsammans med det israeliska folket, och om det då var frågan om män och pojkar var de tvungna att låta sig omskäras i köttet som ett tecken på tillhörighet till Guds utvalda förbundsfolk.

Under det äldre förbundet sker alltså en fysisk omskärelse. Under nytt förbund gå det inte längre till på det sättet om man vill tillhöra Guds församling. Ett tecken är fortfarande omskärelsen, men inte längre som ett fysiskt ingrepp i spädbarnålder. Paulus säger uttryckligen i Rom 2:29; 9:6 att under nytt förbundet är inte den fysiska omskärelsen en väg in en förbundsrelation, utan det sker genom omskärelse av hjärtat, det vill säga genom tron. En biblisk teologi blir då det mönster som urexemplet Abraham illustrerar (se Rom 4, Gal 3), att tron kom före omskärelsen, inte tvärtom. Det är utifrån denna skillnad som vi också måste tolka Kol 2:1–11, som jag återkommer till nedan.

Det nya förbundet verkar alltså vara annorlunda. Nya testamentet talar inte om att församlingen utgjordes av både troende och icketroende. I den nytestamentliga församlingen är det enda som räknas en frälsande tro på Jesus Kristus, för att man andligt skall inympas i Kristi kropp. Detta sker genom att bli född på nytt på genom tron. Dopet blir då ett förbundstecken, en bekännelse att hjärtat är omskuret, det vill säga en identifiering med Kristus och ett bevis på en medveten tro på Honom. När omskärelse kopplas till den kristna tron i Nya testamentet, är det alltså inte omskärelse av köttet det syftar på utan omskärelse av hjärtat, en personlig tro som antingen erfars på ett radikalt sätt eller växer fram i en persons medvetande oavsett kön.

Paulus använder sig av typologi i Kol 2:1-11 för att beskriva innebörden i dopet. Omskärelsen och dopet har en gemensam förbundsteologi, men omskärelsen är enligt Paulus en förebild av den fullständiga sanningen om dopets innebörd och funktion i Nya testamentet. De fysiska elementen och aktiviteterna under det äldre förbundet var en “skuggan av det som skulle komma” (Kol 2:17) och att den sanna verkligheten finns i den förbundsrelation vi har i Kristus Jesus. Därför, även om pojkspädbarn omskars under det äldre förbundet behöver det inte innebära att spädbarn enligt Paulus skulle döpas, utan istället var dopet enligt Paulus för de som har en genuin tro, eftersom medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet och inte på fysisk tillhörighet. Det kan också tilläggas att om grunden för tillhörighet i Kristi församling är de samma som grunden för tillhörighet i förbundsförsamlingen Israel, bör vi i konsekvensens namn hädanefter enbart döpa pojkar, eftersom flickor i Gamla testamentet var skonade från omskärelsens ingrepp.

I Gamla testamentet finns det berättelser om människor som hade en sann förbundsrelation med Herren (se Heb 11). De tillhörde det som bland annat Paulus beskriver som det sanna Israel, då deras hjärtan var omskuret av gudsfruktan och lydnad. Dessa människor hade både en nationell tillhörighet i köttet, men också en levande förbundsrelation med Herren, som inte var självklar trots omskärelse i köttet. Här kan man resonera att de trofasta var medvetna om att de blev omskurna som spädbarn och räknade in det i sin levande gudstro. Jag hävdar inte att det är omöjligt för Gud att acceptera ett sådant perspektiv när det överförs på dopsynen – i sin nåd är Gud mer tolerant än vad vi kan någonsin förstå. Men var kan vi utläsa ett sådant resonemang i Bibeln? Varje gång gudsfruktan beskrivs, eller där omvändelse sker, nämns inte ett ord om utförd omskärelse i tidig ålder. Det som betonas är vad som sker i hjärtats relation med Gud och de konsekvenser det bar med sig efter avgörandet.