”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Göra och lyssna

I 2 Mos 24 slöts en förbundsrelation som skulle avsluta befrielsen från Egypten. Folket svarade positivt på Guds närvaro, men avföll ändå längre fram i berättelsen (kap 32) i samband med gjutandet av guldkalven. Därför blev det inget perfekt slut på befrielsen från Egypten. Men Gud valde att vara barmhärtig för att ett nytt förbund skulle vara möjligt (kap 34). Han övergav trots allt inte sitt utvalda folk.

Men eftersom det var det ideala slutet i 2 Mos 24 som var Guds vilja, är det den texten jag vill intressera er för. Ordningsföljden mellan de två verben i 24:7 drar till sig speciell uppmärksamhet. Folket svarar: ”vi vill göra och vi vill lyssna”. I våra svenska översättningar står det ”Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” Normalt kan man tycka att ordningen på verben borde vara: lyda och sedan göra.

Vad som betonar den till synes annorlunda ordningsföljden är att primära betydelsen av ordet ”lyda” i hebreiska grundtexten är ”att lyssna” uppmärksamt (heb. shama). En sekundär betydelse av att ”lyssna” är att ”lyda”, vilket naturligvis kan passa i 2 Mos 24:7. Oavsett vilken översättning vi väljer så är poängen att folket var redo att göra utan att först genomföra en konsekvensanalys. Detta var det ideala slutet som Gud hade tänkt sig på befrielsen från Egypten.

Den bortgångne teologi professorn Karl-Johan Illman förklarar: ”Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen: de är beredda att hålla Toran, t.o.m. innan de hört detaljerna!” (Illman 1994, 112). Bibeln, Guds Ord, är inte inte något som används för egna syften – att leva enligt Guds ord innebär inte att vända sig till sig själv, utan att vända sig helt och hållet till Gud och till sin nästa. Det handlar om relation, men inte först och sist till sig själv, utan till Gud och till sin nästa (se Matt 22:34–40). Accepterandet av Guds Ord innebär att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser.

Men Gud i sin visdom vet att det inte alltid blir som han idealiskt hoppas på när människan är inblandad! Många gånger blir det fel eftersom människan inte har tålamod att vänta och hon glömmer lätt. Jag har redan nämnt att i 2 Mos 32 har folket hunnit avfalla från sitt tidigare förbundslöfte i kap 24. Det hela slutade inte som Gud hade tänkt sig. Att det ändå blev en fortsättning och ett nytt förbund berodde på Guds nåd och barmhärtighet. Denna spänning mellan idealet (att överlåta sig ovillkorligt till Gud) och människans läggning att gå sin egen allt för ofta destruktiva väg är ett tema genom Bibeln.

Nu är det så att vi inte kan göra ett en enda bibelställe till en norm för hur en individ eller en grupp bör reagera inför Guds närvaro. Det beror på att Bibeln redovisar många andra exempel på hur olika och människor eller grupper svarar på Guds tilltal och närvaro. Sedan är varje människa en unik skapelse, vilket också varnar för att begränsa det hela till ett enda mönster.

Det jag däremot har noterat inför denna predikan om gudsnärvaro, är att även om processen fram till den definitiva responsen kan skilja sig ganska mycket från människa till människa, liknar den slutliga utgången varandra ganska mycket hos de som är öppna för att bejaka Guds närvaro.