I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.

1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.

Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.

Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.

Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.

Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.

Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.