Den 20 september predikande jag i min hemförsamling Elim. Jag lägger nu ut den här i fem delar. Först introduktionen:

Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:

We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)

Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.

Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.

Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).

Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.