Hem » Okategoriserade
Kategoriarkiv: Okategoriserade
Guds frid mitt i verkligheten
”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)
I en värld präglad av stress, oro och bristande relationer pekar aposteln Paulus på en väg till frid som inte handlar om förnekelse, utan om tacksamhet. I Filipperbrevet 4 visar han hur Guds frid kan få fäste i våra liv – mitt i det svåra – när vi väljer att tacka, be och förtrösta. Friden vi längtar efter är inte långt borta, utan nära för den som tar emot den i Kristus.
Att uppnå sinnesfrid är något som många människor strävar efter – särskilt i en stressig och uppjagad värld. I Filipperbrevet 4:7 talar aposteln Paulus om Guds frid – men vad är det egentligen? I de föregående verserna (vv. 4–6) lyfter Paulus fram tacksamhet som grunden för en tro på Kristus fri från oro. Först uppmanar han de troende att glädja sig i Herren (v. 4) – en uppmaning han upprepar för att understryka hur centralt en sådan glädje är. Därefter manar han till fördragsamhet (v. 5) och till att inte bekymra sig, utan i stället vända sig till Gud i bön och åkallan – med tacksamhet (v. 6). Denna tacksamhet är inte ett uttryck för blind tillit, utan en medveten hållning som blir nyckeln till ett liv där Guds frid får råda (v. 7) – en frid som bevarar hjärtat och sinnet i Kristus Jesus.
Att uppleva Guds frid ställs i Filipperbrevet 4:4–7 i konstrast till att vara styrd av ofördragsamhet och oro – och beskrivs inte som ett flyktigt tillstånd, utan som en frukt av tacksamhet. Utifrån dessa verser kan man också förstå Guds frid som en helande kraft, medan det motsatta – oro och splittring – snarare kan ses som symptom på ett liv skadat av syndens inflytande. Därför säger Paulus att Guds frid är ”mera värd än allt” vi kan tänka oss. I en värld av ökad otrygghet på olika existensiella plan, ger Guds frid det skydd vi behöver för vårt inre – inte bara mot vardagens bekymmer, utan också mot allt som synden vill infektera oss med. I Kristus Jesus får vi en frid som bevarar hela vårt väsen.
Paulus menar också att Guds frid skyddar våra relationer – det vill säga vår hjärtats attityd gentemot andra och våra tankar om vår nästa. Det är just denna frid som gör det möjligt för oss att ha fördragsamhet med varandra, att visa tålamod och inte låta irritation eller behovet av vedergällning få fäste. Som Jesus uttrycker det i Bergspredikan: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt 5:9). När Paulus uppmanar till fördragsamhet, lägger han genast till: ”Herren är nära” (v. 5b). Det är som om han säger: Just därför – just eftersom Herren är nära – kan vi bemöta varandra med tålamod och mildhet. Djupast sätt är Guds frid i relationer eskatologisk – att Jesus är både närvarande i nuet med friden, men också med det han vill återupprätta med sin framtida återkomst. Det är den dubbla verkligheten i den kristna tron: att Gud redan är här med sin frid, men ännu inte fullt ut, då den väntar på sin fullbordan med Jesu återkomst.
Vad Paulus säger om Guds frid i Filipperbrevet bygger på en teologi med rötter i Gamla testamentet. Redan i skapelseberättelsens inledning (1 Moseboken 1) ingår frid, eller shalom, som en del av Guds avsikt med sin skapelse, i form av vila. I 1 Mos 1:2–5 börjar Gud med bringa ljus i mörker och ordning i kaos. Skapelseverket fullbordas sedan på sjunde dagen, då vilan kommer till. Med vilan färdigställs skapelsen (2:1–3) och kröns av att Gud välsignar och helgar just den dagen. Det var så Gud ville ha det: en värld präglad harmoni, balans och relationsmässig frid – mellan människan, skapelsen och Gud själv. Men enligt berättelsen bröts denna frid när människan valde sin egen väg och bröt förbundet med Gud. Därigenom gick förståelsen för den ursprungliga friden förlorad. Ändå ger Gud inte upp när det gäller vilan. Enligt biblisk tro vill Gud återställa friden i sin skapelse – och för kristna sker det genom Jesus Kristus.
Den sjunde dagen i skapelseberättelsen markerar den frid och harmoni som rådde i Guds fullbordade skapelse. Senare instiftades sabbatsbudet i den judiska lagen som en påminnelse om denna vila – men också om Guds befrielse. När Gud blev människa i Jesus Kristus och uppstod från de döda, fick sabbaten ett ännu djupare perspektiv (jfr. Heb 4:9–11). Liksom vilodagen i 1 Mos 2:3 var en välsignad och helgad dag, vill Gud att vilan – hans frid – ska ha en central plats i den som har tagit emot frälsningen genom Kristus. Det är detta Paulus vill påminna de troende i Filippi om: att i Kristus får människan en ny möjlighet att återupptäcka och leva i Guds frid. De är nya skapelser i Kristus (jfr 2 Kor 5:17) och kan därför ta emot Guds frid som något verkligt och tillgängligt – redan här och nu.
Menar då Paulus, utifrån det han skriver i Fil 4:7, att kristna ska förneka att problem finns – för att kunna leva i Guds frid? Nej, som redan nämnts är tacksamheten som grund för Guds frid inte uttryck för en blind tro på att bekymmer automatiskt försvinner. Men att välja tacksamhet, även mitt i svåra omständigheter – som Paulus själv gjorde när han skrev brevet från fängelset i väntan på rättegång för sin tros skull – öppnar, enligt detta sätt att tänka, vägen för Guds frid. Det är en frid som inte bygger på att alla problem är lösta, utan fungerar som ett motgift mot oro, konflikt och förstörda relationer. Det handlar om vad man väljer att göra med sitt hjärta, som psalmisten i Gamla Testamentet uttrycker det, även han i en svår situation: ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.” (Ps 62:6). Det är denna ro – Guds frid – som, enligt Paulus, redan är nära för den som väljer att tar emot den i tacksamhet.
En annan sorts vishet
”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 2:4–5
När man studerar hur Gud enligt Bibeln agerar i historien, blir en sak tydlig: Guds sätt att värdera människor och situationer är ofta helt annorlunda än vårt. Vi människor tenderar att värdesätta makt, framgång, rikedom och yttre skönhet högre än maktlöshet, fattigdom eller svaghet. Visst, vi kan känna medlidande med de svaga, och vi är beredda att hjälpa – men det är ändå de starka och framgångsrika vi minns. Som det heter: ”The winner takes it all.”
Men enligt Bibeln agerar Gud ofta tvärtom. Han väljer det som världen har låga förväntningar på – det som man ofta ser ner på eller räknar bort. Inte utan anledning säger Jesus: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Men det var inte bara ord – Jesu liv, enligt evangelierna, var ett föredöme i detta avseende. Guds Son, som valde att bli människa under enkla förhållanden, sökte upp vanliga människor, eller sådana som stod utanför samhällets centrum – marginaliserade av olika skäl. Och på korset, oskyldigt dömd, vände han sig till den medkorsfäste förbrytare som inte smädade honom och sade: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).
Den här insikten försöker aposteln Paulus förmedla i sitt första brev till församlingen i Korinth, när han skriver: ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” (1 Kor 2:5). Fram till den versen påminner han de troende om att han inte kom till dem med kraftfull retorik, imponerande visdom eller stora resurser, utan med enkelhet och beroende av Guds kraft. Det betyder inte att Paulus var emot att använda mänskligt förstånd eller tillgängliga resurser – det har den kristna tron aldrig varit. Men när dessa började konkurrera med Guds vishet och korsets kraft, då reagerade Paulus. Hans mål var att deras tro inte skulle vila på mänsklig logik, utan på evangeliets kraft – budskapet om Jesu död på korset.
I början av Första Korinthierbrevet (kapitel 1–4) tar Paulus upp några problem som församlingen brottas med. Det handlar bland annat om splittringar (1:10), om en felaktig syn på vishet (1:17–2:5; 3:18) och om attityderna mot Paulus själv (4:3, 18). Det är särskilt deras sätt att tänka kring ”vishet” som Paulus fokuserar i anslutning till versen (2:5). De hade börjat gräla om sina ledare – vem som var mest vältalig, mest kunnig eller mest imponerande – vilket ledde till en maktkamp. Det blev en slags andlig tävling, där mänsklig värdering gjorde att Guds vishet hamnade i skymundan. Men Paulus gör klart att den kristna tron inte bygger främst på mänsklig vishet. Han påminner dem (fram till 2:5) om hur han själv, när han grundade församlingen, inte förlitade sig på egna resurser eller stora ord. Han kom i svaghet, men med ett budskap som bar kraft – korset.
Det Paulus säger är detta: Den kristna tron kan inte reduceras till filosofi, moralregler eller mänskligt förstånd. Det är inte fel att studera och försöka förstå tron, men den vilar på något större – nämligen att Gud verkar i vår svaghet. Paulus menar att korinthiernas egen erfarenhet visar att när deras frälsning bygger på något så dåraktigt ur ett mänskligt perspektiv som korset (1:18–25), faller allt skryt, alla metoder och mänskliga bedrifter bort. Där vi människor ofta ser nederlag, ser Gud en möjlighet. Där vi ser svaghet, ser Gud något han kan använda. Det är därför korset – som ur mänsklig synvinkel verkar vara ett fullständigt misslyckande – i själva verket är trons största seger.
Det här sättet att tänka går rakt emot våra instinkter. Vi vill vara starka. Vi vill klara oss själva. Vi vill ha kontroll. Men Bibeln visar gång på gång att det är när vi erkänner våra begränsningar som Gud kan verka som mest. I stället för att bygga tron på vår egen prestation, får vi vila i det Gud redan har gjort.
Att Gud ofta väljer en annan väg än vi förväntar oss är en nyckel till att förstå det kristna budskapet. Det handlar om en omvänd värdeskala – där ödmjukhet går före stolthet, där svaghet kan bli styrka, och där det som är litet i världens ögon är stort i Guds. Det är inte vår styrka och metoder som bär tron – det är Guds kraft.
Att vaka över hjärtat – en vägledning från Ordspråksboken 4:23
Ordspråksboken är en samling vishetsord i Gamla Testamentet. Kapitel 1:1–9:18 utgör dess första del och fungerar som en introduktion till hela verket. Denna inledning är inte bara samling reflektioner kring vishet, utan också en tolkningsnyckel till de senare ordspråken i kapitlen 10–29. Den är pedagogiskt uppbyggd i form av lektioner där en far undervisar sin son – ett format som betonar att vishet förmedlas genom relation och förtroende.
Ordspråksboken 4:23 ingår i den sjunde lektionen, som handlar om att hålla sig på den rätta vägen (4:20–27). Vägen är här en metafor för människans livsinriktning – hennes val, handlingar och attityder. Budskapet är tydligt: det finns en väg som leder rätt, och att vika av åt höger eller vänster är att utsätta sig för fara och ondska (v. 27). För att bevara riktningen manas lyssnaren att ha hålla blicken rakt fram (v. 25), eftersom distraktioner och frestelser ständigt försöker dra oss bort från det som är gott, sant och meningsfullt. I biblisk tradition är den ”raka vägen” ett återkommande motiv för ett rättfärdigt liv – ett liv som inte bara gagnar individen utan också hennes omgivning.
Vers 23 lyder i en ordagrann översättning: ”Mer än all annan vaksamhet, vaka över ditt hjärta, ty därifrån strömmar livet.” Till skillnad från den moderna uppfattningen att det är hjärnan som styr våra liv, vill Bibeln inkludera hjärtat i allt vi gör – inte bara som säte för känslor, utan som centrum för människans personlighet och inre liv. Hon är inte endast en tänkande varelse med kognitiva förmågor, utan också en andlig varelse med djupare motiv och längtan. Versens uppmaning är: vaka över ditt hjärta som en vakt i högsta beredskap – för att skydda och kontrollera kroppens handlingar från att göra det som är fel. När vår inre människa är oreflekterad, förgiftad eller självupptagen riskerar hon att bli en destruktiv kraft i våra relationer. Jakobsbrevet 3 i Nya Testamentet varnar särskilt för tungan – det som kommer ur hjärtat i form av ord – ord som kan bygga upp men också riva ner.
Bibeln påminner återkommande om vikten av att välja sina ord med omsorg, att avstå från hämndlystnad och att stå upp för sanningen. Vi uppmanas att vaka över våra motiv – något Jesus ägnar stor uppmärksamhet åt i Bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Men det finns också en djupare dimension: den som vill lära känna Gud gör klokt i att ta Ordspråksbokens 4:23 till sig, såsom Jesus säger i Bergspredikan: “Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8). Hjärtats renhet är alltså inte bara en fråga om moralisk disciplin – det är en förutsättning för gemenskap med Gud, vår Skapare.
Att vaka över sitt hjärta är att vandra trons väg. Det handlar inte främst om att genom egen ansträngning uppnå moralisk fullkomlighet, utan om att leva i relation med Gud. I det ljuset blir Paulus ord i Romarbrevet 10:9–10 djupt meningsfulla:
”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet, och munnens bekännelse till räddning.”
Det hebreiska verbet i Ordspråksboken 4:23 är ett imperativ: ”Vaka”. Det är en aktiv uppmaning att helhjärtat värna det som är livets källa. När hjärtats begär förgiftas, förvrids också det liv som flödar ur det. Istället för att vara till välsignelse riskerar vi att bli till skada. Därför handlar vaksamhet inte bara om viljestyrka – utan också om vilka relationer vi odlar, vilken gemenskap vi tillhör och vilket andligt sammanhang som formar oss. Enligt kristna tron är gemenskapen med Gud det yttersta skyddet för hjärtat.
Visst kan man försöka vaka över sitt hjärta med hjälp av egen disciplin – och det kan i viss mån lyckas. Men att göra det med full vaksamhet, som versen kräver, förutsätter något mer. Här erbjuder den kristna tron en avgörande hjälp: relationen med Jesus Kristus. Han ger inte bara ny riktning, utan också kraft att vandra på den väg som leder rätt.
Om stearin – en bok av Hanna Green
Hanna var en pysselmänniska och älskade att vara kreativ med sina händer. När hon fick besked om bröstcancer 2012 och tuffa behandlingar inleddes behövde hon göra något under sina sjukskrivningsperioder, när hon orkade. Stearin blev det hon började experimentera med hemma i köket och småningom föddes idén om en bok. Förlag vara intresserade att publicera men vår ekonomi tillät inte att boken blev verklighet. När sedan metastaser hade spridit sig i hennes kropp orkade hon inte längre utan la ner projektet i lite av besvikelse.
Det fanns ett färdigt manus och en hel del bilder vara tagna av Lotta Anelid. Efter att Hanna dog den 3 maj 2020, började jag så småningom att fundera på hur allt material ändå kunde publiceras. Med gemensam insats från hennes närmaste familj, släkt (ex Anders Dejke) och familjevän (Tony Larsdal) är nu boken verklighet, vilket är en fantastisk upplevelse.
Avkastning av boken kommer oavkortat att gå till #Cancerfonden och på det viset hedra Hannas minne. Det är alltså inte tänkt som en inkomstkälla för mig. Är du intresserad av denna bok så finns den att köpa på Bokus.com och Adlibris.com.
https://www.bokus.com/…/stearin-sa-mycket-mer-an-bara…/
https://www.adlibris.com/…/stearin—sa-mycket-mer-an…
Den judiska och kristna påsken
Måltiden har en central plats i både judendomen och kristendomen i samband med instiftande och förnyelse av förbund. Inom judendomen är måltiden särskilt förknippad med sabbaten och den judiska högtiden Pesach (“förbigående, skydda, förskoning”). Inom kristendomen är måltiden särskilt förknippat med Jesu sista måltid med sina lärjungar i det övre rummet. Det jag är intresserad av nu under stilla veckan är just Pesach eller påsken, som är den viktigaste högtiden för både judar och kristna. Påsken är två saker för både judar och kristna: 1. Ett ihågkommande – hur Gud befriade hebreerna från det egyptiska slaveriet i 2 Mos och hur Gud befriade mänskligheten från syndens slaveri i evangelierna; 2. En identifikation – varje jude är skyldig att betrakta sig som närvarande vid uttåget från Egypten, och varje kristen vid den första nattvarden när Jesus skiftade kalken och delade brödet med sina lärjungarna.
Judarnas Pesarch förklaras i Hagadan (”berätta”). Hagadan är en judisk text med instruktioner som bestämmer sedern (”ordningen”) under den judiska påskmåltiden. Man läser den under den speciella festkvällen som en uppfyllelse av 2 Mos 13:8. Syftet med den judiska sedern är inte att snabbläsa en antik bok och sedan äta festmåltiden, utan att uppfylla uppmaningen i 2 Mos 13:8 genom att engagera speciellt barnen i berättelsen om uttåget med hjälp av konst, sång, utläggningar och berättelser. Den judiska påskmåltiden omformades radikalt av rabbiner efter att templet förstördes av romarna 70 e Kr, genom att låta påskmåltiden uppstå som en ritual i hemmet, enligt 2 Mos 12. Denna Seder Hagada ersätter offrandet, som ingick i högtiden före 70 f Kr. Den judiska påsken, enligt Hagadan, är alltså en innovation från perioden efter 2:a templet, för att judendomen skulle fortsätta. Sedern tog flera hundra år att sammanställa. Sedvänjorna från det grekisk-romerska symposiet, som judarna inte fann stötande, införlivades också. Det fanns naturligtvis ett påskfirandet under tempelperioden. De grundläggande inslagen med återberättandet av Israels befrielse från Egypten, bönerna och lovsången kan ha varit en del av en privat påskmåltid i hemmen före 70 e Kr.
Den kristnas påsk förklaras i Nya testamentes evangelier, som också läses under stilla veckan. Regelbundet firar kristna också nattvard, som lite av en rekonstruktion av den kvällen när Jesus och lärjungarna drack vinet och bröt brödet som ett tecken på det nya förbundet. Jesu sista måltid med lärjungarna var också ett påskfirandet i hemmet, i det övre rummet (Mark 14:12–25). Det visar att nattvarden, som kristna på olika sätt har firat den därefter, är en trosutövning som kristendomen delar med judendomen. Även kristna försökte och försöker skapa mening av en förändrad värld – liksom judarna saknar ett fysiskt tempel, saknar kristna Jesu fysiska närvaro. Nattvarden har fått sin form på grund av att Jesus inte har kommit tillbaka ännu. Den judiska och kristna påskmåltiden/nattvarden delar således en gemensam biblisk bakgrund. Det resulterar i paralleller. Många judar släpper det vid det, medan den messianska tron betraktar påsksedern som profetisk och syftande på Jesus Kristus.
Teologi för hela skapelsen
I höstas fick jag en artikel publicerad i IPS forskningsrapports serie med titeln ”Helige Andens i världen och hållbarhet: en djupgrön analys av Anden och skapelseteologi”. Det är inte alltid man känner sig nöjd med en artikel efter att den är publicerad. Det finns alltid sådant man upptäcker i efterhand som hade kunnat vara bättre genomtänkt eller uttryckt. Hursomhelst har en sådan känsla inte infunnit sig denna gång. Jag är fortfarande nöjd med min artikel även om den säkert kan förbättras. Så här presenteras min text i introduktionen till rapporten författad av Ulrik Josefsson:
En av de, för denna studie, avgörande frågorna gäller förhållandet mellan liv och kraft i synen på Andens funktion i det kristna livet. Utifrån den Nicenska trosbekännelsen har Anden i allmänhet beskrivits som Livgivaren i kristen teologi. Inom den pentekostala teologin har utgångspunkten mer tagits i Apg 1:8 och därmed har Anden främst beskrivits som Kraftgivaren. I den tidiga Pingströrelsen talades om Andens funktion som kraftgivare för liv och tjänst. I detta låg dels en betoning av Anden som kraftgivare, dels betoningen på den kristnes utmaning både till vittnesbörd och till helgelse. De senaste decenniernas bredning av pentekostalismen har lett till en breddning av Pingströrelsens förståelse av Andens funktion. På terminologinivån kan detta gälla förhållandet mellan andedop och andeuppfyllelse. På fenomenologisk nivå kan detta leda till ett samtal om tungotalets roll som tecken och andlig gåva. På teologiskt funktionell nivå kan detta leda till en diskussion om Anden som både livgivare och kraftgivare. Förlängningen av detta påverkar i högsta grad synen på Andens roll i upprätthållandet av skapelsen och vilken funktion erfarenheten av Anden har för den troendes ansvar för skapelsen.
Stefan Greens kapitel i denna studie bidrar till denna diskussion genom en exegetisk och bibelteologisk belysning av Anden som Guds livgivande närvaro i världen. Green visar att texterna både till form och till sitt underliggande teologiska innehåll pekar på hur Gud bär upp skapelsen och hur Anden är den livgivande kraften i detta bärande. En djupgrön teologi om Anden i ett pentekostalt sammanhang måste därför, för alla dem som är bärare av Anden, innebära att leva och verka i linje med Guds Ande. Engagemanget för skapelsen och för en hållbar utveckling blir i detta ljus ett sätt att samverka med Guds egen livgivande Ande enligt Green.
Forskningsrapporten med min artikel kan laddas hem från här.
Uppdatering av CV och om mig
För att se mina uppdatering av CV, engagemang och om mig. Klicka på flikarna ovan. Jag har också uppdaterat min bild.
Logos i Johannesprologen – 3
Följande fråga besvaras delvis i detta inlägg (fortsättning följer i nästa inlägg i serien om Logos i Johannesprologen. Se tidigare inlägg här, här och här): Syftar inte Johannes i Joh 1:1(-5) på vishet (som i Ordspr och i Filons tankegångar) dvs att Guds skapande ord, vishet och vision blir materia i Jesus Kristus?
Den abstrakta tanken att associera ordet logos med vishet måste förstås mot bakgrund av den grekiska och senare helleniska omvärlden, som fortfarande var den dominerande kulturyttringen i det romerska riket när Johannes skrev sitt evangelium. Romarriket hade egentligen ingen egen kultur, trots deras totala dominans på den politiska scenen kring Medelhavet och i stora delar av dagens Västeuropa. Kulturen/religionen och filosofin var grekisk/hellenistisk, då Rom var i huvudsak en militärmakt. Frågan är då, tänkte Johannes enbart på en abstrakt filosofisk tanke om Guds vishet när han valde ordet logos för att presentera Jesus Kristus?
Att studera etymologiskt det grekiska ordet logos (ordet) är intressant men tillför inte särskilt mycket i förståelse av Johannes teologiska tillämpning av Logos i prologen till sitt evangelium. Att ordet logos användes i Homeros litterära verk redan på 700-talet f. Kr., eller att den fick en filosofisk tillämpning på 500-talet f. Kr av Herakleitos, som med logos syftade på en evig världsstruktur som finns i allt, påverkar allt och från vilket allt kommer, innebär inte att sådana betydelser automatiskt kan tillämpas på en text författad ett halvt årtusende senare. Det samma gäller sofisternas (400-talet f. Kr), Sokrates (300-talet f. Kr.), Platons (300-talet f. Kr.) och Aristoteles (300-talet f. Kr). Stoicismen var visserligen i ropet på Johannes tid, med sin syn på logos som universums förnuftprincip, vilket uppehåll och genomsyrade kosmos, men här gäller tolkningsprincipen att man kan inte utgå från att samma ord betyder det samma i olika kontexter, även om dessa kontexter är samtida. Ett ords innebörd förändras alltså med tiden, och bara för att ett ord står för något specifikt i ett sammanhang, behöver det inte innebära att samma ord (eller fras) används på samma sätt i ett annat sammanhang. Därför är exempelvis inte etymologiska tolkningar av ord i Bibeln något att rekommendera. För att ett ord skall uppfattas rätt måste det alltså först tolkas i sitt eget sammanhang, inte utifrån hur det används i andra sammanhang.
Menar jag då att Johannes var totalt befriad från påverkan utifrån när han skrev om Logos i prologen till sitt evangelium? Nej, det menar jag inte. Johannes måste ha varit medveten, åtminstone till en viss grad, om både den filosofiska-religiösa förståelsen av ordet logos i den hellenistiska världen, och den hebreiska uppfattningen av ordet som Guds Ord. Men det finns andra kontexter, som ligger ännu närmare Johannes, som enligt min mening gav ordet Logos i prologen en ny innebörd och tillämpning. En sådan kontext är hans erfarenhet som Jesu lärjunge och den undervisning han fick av Jesus. En annan sådan kontext är vad den helige Anden, enligt Apostlagärningarna i Nya testamentet, undervisade Johannes om Jesus Kristus som Herre (Joh 14:25-26; 16:12-15). En tredje kontext är naturligtvis Johannesevangeliet och 1 Johannesbrevet. Dessa tre sista kontexter är vad som avgör vad ordet Logos egentligen betyder för Johannes. Den hebreiska/gammaltestamentliga bakgrunden till Joh 1:1-18 är viktig och måste beaktas, den hellenistiska bakgrunden är inte heller oviktig och måste finnas med i resonemanget. Men det är enligt min mening farligt att utgå från/eller börja med att läsa in gammaltestamentlig teologi eller hellenistiska tankar innan man börjar tolka i detta fall Logos i sin egen kontext.
Ovanstående resonemang kring tolkningsprinciper är min metod att läsa en bibeltext, oavsett om det gäller Gamla testamentet eller Joh 1:1-18. (Det stämmer, jag börjar inte med att tolka en text i Gamla testamentet med att läsa in Nya testamentet i texten. När jag tror mig någorlunda ha förstått en Gt text i sin egen kontext, går jag vidare med andra kontexter. På det viset försöker jag undvika att läsa in förutfattade idéer i en text.). Således, min slutsats enligt tidigare inlägg om Logos i Johannesprologen är att Johannes ger Logos en personlighet som inte är skapad. I de hellenistisk-filosofiska tillämpningarna av logos (jag diskuterar Guds ord i Gamla testamentet i nästa inlägg i denna serie) är logos inte en personlighet, utan enbart en allenarådande princip eller kraft. Men för Johannes är Logos inte bara en personlighet som blev kött, i evangeliet förkastas också Logos av människan (1:10 f), vilket är något som inte sker i den grekiska/hellenistiska religionen och filosofin.
Summan av detta är att Johannes använder sig av en term som den grekisk-romerska världen kände igen som något överlägset stort i universum. Johannes var säkert medveten om detta, men hans grundtanke med Logos kommer inte från en sådan bakgrund eftersom han ger denna term en annan innebörd genom att associera den till historiske Jesus, inte till Anden (F. V. Filson noterar att kopplingen mellan Logos och Jesus visar att inte heller den kristna läran om Anden kan sammankopplas med stoisk filosofi). Leon Morris har enligt min mening också helt rätt när han säger:
And the really important thing is that John in his use of logos is cutting clean across one of the fundamental Greek ideas. The Greeks thought of the gods as detached from the world, as regarding its struggles and heartaches and joys and fears with serene divine lack of feeling. John’s idea of the Logos conveys exactly the opposite idea. John’s Logos does not show us a God who is serenely detached, but a God who is passionately involved. The Logos speaks of God’s coming where we are, taking our nature upon himself, entering the world’s struggle, and out of this agony winning our salvation” (The Gospel According to John, 103-104).
De grekiska filosoferna, speciellt Herakleitos och stoikerna, var egentligen på rätt spår när de spekulerade kring en uppehållande princip i universum (vilket är i sig fascinerande), men enligt Johannes hade de ändå inte förstått vem och vad Logos representerade. Det finns alltså enligt min mening övertygande argument att Johannes inte för fram hellenistiska tankegångar i sin prolog, utan Joh 1:1-18 vittnar om Jesu gudomlighet och den genuina relationen med Fadern i gudomen. Kopplingen mellan Johannes grundtanke med Logos och hellenistisk filosofi är att Johannes antagligen kände till hur begreppet logos kunde uppfattas i det samtida hellenistiska samhället. Eftersom han bland annat riktade sitt budskap till denna del av det samtida samhället, var hans val av begreppet logos i så fall ett riktigt genidrag.
Fortsättning följer.
Stefan Green 