Hem » Till minne
Kategoriarkiv: Till minne
Till minne av Hanna Green, 1972–2020

Inlägget uppdaterad 2/6-20
Tidningen Dagen lät publicera följande minnesord den 20 maj 2020 om min hustru Hanna Green, författad av Janne Kankkonen och Sten-Gunnar Hedin:
Att teckna en bild av Hanna Green, född Danielson, borde vara enkelt, hennes personlighet var hel. Fullständig! Och ändå är det svårt. För hur beskriver man en människas innersta motiv för sitt livsval? Jo, genom innehållet i hennes gärningar. För oss som ser och ”hör” vad en människas blick och kroppsspråk säger var Hanna genuint och äkta vår vän!
Vi som skriver dessa minnesord över Hanna Green har inte samma bakgrund. En är hörande och en är döv! När vi nu vill skriva dessa rader väljer vi att göra det utifrån den döves perspektiv, mest därför att det var så vi uppfattade Hannas medvetna val för sin livsuppgift.
Vi kom att arbeta tillsammans i Filadelfias Dövkyrka under flera år, vi hade skilda uppdrag i församlingen men båda var vi mycket beroende av Hanna. Hon var anställd som tolk, sekreterare och assistent men det var inte endast oss två hon assisterade, hon blev hela Dövkyrkans oumbärliga hjälpare. Utan att ha en bakgrund i dövkulturen levde hon med oss och hon valde vår gemenskap som sin! Vi vågar nog säga att Dövkyrkans arbete, i Bibelskolan för döva (i samarbete med Kaggeholms folkhögskola), vårt barnarbete, liksom förutsättningarna till att vi (tillsammans med Bibelsällskapet) kunde översätta evangelierna till teckenspråk i stor utsträckning möjliggjordes genom att Hanna fanns, stöttade, inspirerade och tog på sig arbetsuppgifter långt utöver vad arbetsbeskrivningen föreskrev. Hon var skicklig i sitt yrke, det i kombination med ett helhjärtad engagemang gör att minnet av henne kommer att leva kvar i våra hjärtan!
En vacker minnesbild, kanske den första vi har av Hanna, är när hon vid Mälarens strand, en underbar sommardag, med stark känsla tolkar sången: ”Jag har beslutat följa Jesus! Om andra tvekar vill jag dock följa och aldrig mer tillbaka går…” allt medan vitklädda nyfrälsta tågade ut i vattnet för att döpas. Nu kommer inte Hanna sjunga den sången mera, den sista versen är sjungen ”jag följer Jesus och lämnar världen” men Hannas sång har inte tystnat. Hon har gått för att delta i den stora skaran, som ingen kan räkna, lovsjungande Herren på ”alla språk” (Upp. 7:9). Vi tänker oss att hon gör det fri och segrande på vårt språk!
Nu vill vi tänka på maken Stefan och barnen Johannes, Sofia, Jonatan och Noomi! Vi tror att dom vet vad vi säger när vi, på vårt språk, för höger hand över hjärtat och håller kvar den där ett ögonblick för att sedan forma ett T, så gör alla vi som mötte Hanna. Så gör vi också när vi tänker på Hannas nära och kära och sedan knäpper vi samman våra händer för dem!
Janne Kankkonen och Sten-Gunnar Hedin
I detta sammanhang, som Janne och Sten-Gunnar berättar om, mötte jag Hanna för första gången, någon gång under vintern 1998. Hon var nog det vackraste och naturligaste jag någonsin hade upplevt i mitt liv. Man skulle kunna säga att jag blev störtkär direkt även om hon inte noterade mig först. Hennes kärlek däremot växte fram och vi blev ihop den 19 mars 1998. Mindre ett år senare, den 27/2 1999, förlovade vi oss i Göteborg efter att jag hade frågat hennes föräldrar den morgonen om lov. Den 31 juli samma år, en underbar sommardag, gifte vi oss nere i Småland, i Edshults kyrka, nära det sommarställe som var Hannas paradis på jorden. Vi fick 20 år tillsammans och fyra barn, men den delen av Hannas liv som Janne och Sten-Gunnar beskriver ovan är också oerhört viktig att lyfta fram – att hon tjänade Gud i församlingen med sina gåvor, med hela sin varelse och med hela sitt hjärta för de dövas skull. Men nu har ett nytt kapitel börjat i mitt och barnens liv, utan Hanna, oavsett vad jag tycker och känner. Sorgen lär med tiden upphöra eftersom hoppet fortfarande är starkt, men saknaden efter henne får jag nog lära mig att leva med för resten av mitt liv.
Paul Cornish (-2010)

Foto: Seattle Bible College
En av mina absoluta favoritlärare på Seattle Bible College (SBC), där jag studerade mellan 1982–1986, gick bort den 5 januari. Paul Cornish var rektor på SBC och undervisade dogmatik-ämnena. Jag minns hur hans lektioner var spännande och nyupptäckande för mig. På det personliga planen var alltid Paul Cornish ett andligt stöd för studenterna på skolan, jag själv inget undantag. Man kunde alltid på knacka på och be om ett samtal med honom. Det betydde mycket för en ung människan som försökte förstå vad man hade gett sig in på när man studerade på SBC.
När jag kom tillbaka till Sverige 1986, och efter avslutade vapenfri tjänstgöring, sökte jag pastorstjänst i församling. Men det drog ut på tiden och jag fick aldrig någon kallelse trots ansträngningar. Anledning till det är en annan historia, men när det var som svårast fick jag reda på att Paul Cornish lade fram mig som böneämne i Philadelphia Church, min hemförsamling under tiden i USA, att Herren skulle leda in mig i en lämplig tjänst. Det är bara ett exempel på hans omtanke för fd studenter. Nu blev jag aldrig pastor, utan bibellärare och exeget. Jag har kvar mina anteckningar från Paul Cornishs lektioner, och de har varit till nytta många gånger i undervisningsförberedelserna.
Avril van der Merwe har författat följande memoriam:
Paul Cornish came to Seattle Bible Training School (now SBC) in 1970 and served as Dean as well as the major theology instructor for 22 years. He re-signed from this position in 1992 and entered overseas ministry. Prior to serving in Seattle, he ministered in Canada for more than 25 years, serving in pastoral work as well as principal of Temple Bible Institute (later known as Temple Bible College) in Alberta, Canada. More recently, Paul has served on staff at Philadelphia Church as Senior Associate Pastor and now is Associate Pastor at Hope Christian Fellowship in Burien, Wash. He is a graduate of Northwest Bible College in Edmonton, Alberta. Paul and his late wife, Bodil (former SBC librarian), raised four children.
While visiting family in Kansas over the holiday season, brother Cornish suffered an accident in their home, which left him with a compressed fracture of the spine, resulting in quadriplegia. His physical condition deteriorated over the days that followed, until he was released into the presence of His Lord on Tuesday, January 5 2010. All who knew him were blessed by him, and he will be sorely missed. Yet we rejoice that he is now rejoicing in the presence of the One whom he loves so much: the One who makes all things new!
Brother Cornish har det bra nu. Det enda jag beklagar, förutom den otäcka olyckan som ledde till hans död, är att jag aldrig fick chansen att träffa honom igen efter mina avslutade studier vid SBC. Jag har nämligen aldrig fått möjlighet att resa tillbaka till USA och Seattle för att besöka vänner och skolan. Det är synd.
Moshe Weinfeld (1925-2009)
Moshe Weinfeld gick bort den 29 april 2009. Han var professor emeritus i Bibelvetenskap vid Mandel Institute of Jewish Studies, Hebrew University of Jerusalem.