Hem » tron
Kategoriarkiv: tron
Gud vet och förstår vårt samvete
När minnen, misslyckanden och brutna relationer gör sig påminda kan samvetet bli en hård domare som aldrig tycks tystna. I denna undervisning över 1 Joh 3:19–20 utforskar vi hur Bibelns tal om hjärtat, fruktan och Guds storhet visar att Gud både vet och förstår allt – och hur det kan ge en kristen människa verklig visshet och vila inför honom.
”Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.” (1 Joh 3:19–20)
Vi människor har en förmåga som både kan vara livsviktig och smärtsam: vår inre människas samvete, eller med bibliskt språk, hjärtat. Det gör ont i själen när något har blivit fel i relationen till vår nästa – ja, också i relationen till skapelsen, skulle jag säga. I efterhand kan vi känna skam och fråga oss: ”Hur kunde det bli så?” eller ”Varför gjorde jag så?”. Just den reaktionen kan ändå bli en hjälp till ånger, till att be om förlåtelse och till verklig omvändelse. Om en människa förlorar förmågan att känna ånger, upplever hon inte heller något behov av omvändelse från den synd som bryter ner relationer – inte minst relationen till Gud.
Vårt anklagande samvete
Genom hela Bibeln återkommer orden ”Var inte rädda!”. Ofta handlar de om yttre hot och osäkerhet, och då ligger betoningen på att Gud är med oss, att livet ytterst vilar i hans hand. Men det finns också en annan sorts fruktan, i form av oro, när vårt hjärta – vårt samvete – anklagar oss. Den fruktan kan göra att samvetet, som skulle vara en hjälp till omvändelse, i stället blir en skam som får oss att undvika både problem och Gud. Det är en sådan situation som 1 Joh 3:19–20 talar om: här möter vi budskapet att Gud är större än vårt hjärta och vet allt – och att det är just det som kan ge en troende människa i Kristus visshet och vila i Guds närvaro
Johannes ger i vår text ett skäl till att vårt samvete – hjärtat som vår inre domstol – kan få uppleva visshet och tillförsikt i Kristus. Men det kommer efter att han tydligt har uppmanat till en kärlek som inte bara är ord utan också handling: ”Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” (3:18). Därefter sträcker Johannes ut en slags livlina av tillförsikt: ”Då vet vi att vi är av sanningen” (SFB15), en mening som både blickar tillbaka på vikten av ärliga kärleksgärningar i föregående vers och framåt mot den visshet att vi i Kristus kan bli förlåtna. Av samma skäl säger Jesus i Joh 13:17, efter att han har tvättat lärjungarnas fötter: ”När ni vet detta, saliga är ni om ni gör det.” Då blir det möjligt, enligt Johannes, att leva som representanter för sanningen: att vår identitet och vårt liv befrias från den fruktan som vårt samvete kan ge oss och i stället förankras i Jesus, han som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Stilla vårt samvete
Ett resultat av att ha blivit representanter för Kristi sanning genom kärlek i handling är att ”inför honom kan vi övertyga vårt hjärta” – eller, med en annan formulering, ”inför honom kan vi stilla vårt samvete”. Det innebär att Guds frid kan få råda i vårt inre i stället för en ständig eller återkommande fruktan. Samtidigt ska samvetet få vara en kraft som söker Guds shalom i Kristus, inte en röst som driver oss djupare in i mörkret. Frasen ”inför honom” gör därför Gud till den inför vilken vårt hjärta prövas – han som ser våra handlingar och, som Johannes strax säger, ”vet allt”. Samtidigt kan uttrycket också peka fram mot Jesu återkomst, då vi fullt ut ska få uppleva Guds frid i våra liv. Ett av de mäktigaste bibelställena i Nya testamentet är relevant här: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Heb 4:16; jfr 1 Joh 3:21). Vi behöver alltså inte betrakta Gud enbart som den som dömer vårt samvete, utan inför honom kan vi i Kristus erfara den frid som befriar oss från vår fruktan.
Betyder detta då att så snart man är en omvänd kristen kommer vårt samvete aldrig mer att fördöma oss – att fruktan för smärtan över svåra minnen bara blir ett avslutat kapitel? Nej, så är det naturligtvis inte, och det bekräftar Johannes själv när han skriver: ”om vårt hjärta fördömer oss” (v. 20). Skillnaden är att vi tror på en Gud som är nära, med oss och verkligen förstår oss. Vi behöver därför inte ägna oss åt självförnedring och leva i ett cementerat utanförskap, eftersom han är ”större än vårt hjärta och vet allt”. Många gånger kan vi människor vara väldigt dömande, både mot andra och mot oss själva. Jesus varnar för en sådan kärlekslöshet i sin bergspredikan (Matt 7:1–5), och något liknande ligger i bakgrunden i 1 Joh 3:17–18, där bristen på barmhärtighet mot en behövande trossyskon ifrågasätter om Guds kärlek alls bor i oss. Men just därför försäkrar Johannes i vers 20 att ”Gud är större” än både de hjärtan som dömer andra och de hjärtan som själva känner sig dömda. Han vet allt – både vår synd och vår svaghet – och ändå möter han den som vänder sig till Kristus med förlåtelse och nåd.
Räddningen för vårt samvete
Johannes pekar på två sanningar i v. 20. För det första: Gud är stor – en bekännelse som Bibeln gång på gång lyfter fram som grundläggande för relationen till honom. Bibelns Gud är inte en ”myspappa”, utan den store, helige Gud som psalmisten prisar: ”Stor är Herren och högt prisad, hans storhet är ofattbar” (Ps 145:3), och som Paulus tillber som ”evighetens Kung, den odödlige, osynlige, ende Guden” (1 Tim 1:17). En skapad människa av jord, konfronterad med sitt samvete, gör väl i att påminna sig om Guds storhet – som vi bara kan nalkas genom Jesus Kristus. För det andra är det just Guds storhet som blir räddningen för vårt hjärtas tillstånd. Om inte Gud är större än vårt hjärta, kan han inte heller ge oss bestående tröst. Som psalmisten uttrycker det: ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg” (Ps 25:9). Därför ska vi inte vända oss allt längre inåt i oss själva, i grubbel, när vi drabbas av samvetsnöd, utan uppåt mot Gud som kan avskriva domen. Johannes har redan i början av brevet sagt hur det går till: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:9).
Johannes nämner till sist ett viktigt skäl till varför Gud genom Kristus är den vi ska vända oss till när vårt samvete drabbas av fruktan: att Gud ”vet allt”. Han vill påminna sina läsare – och oss – om denna sanning: Herren vet allt om allas hjärtan och är ändå beredd att förlåta. Han känner all vår dårskap och skuld, ja, han känner våra tankar och ord redan innan de uttrycks (jfr Ps 139:1–4). Men då ”har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige” (1 Joh 2:1). Genom hans förbön – han som är väl förtrogen med mänskligt lidande (jfr Heb 4:15) – kan våra samveten erfara den befrielse som de innerst längtar efter, i stället för den dom som vår själ så lätt föreställer sig och fruktar.
Gud vill bära vår oro
”Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.” (1 Pet 5:7)
Att leva utan oro kan låta både ouppnåeligt och naivt. Men 1 Petr 5:7 talar om en Gud som faktiskt vill bära våra bekymmer – och visar vägen till en tro som får vila i Guds omsorg.
Vi människor försöker ofta bära mer än vi egentligen orkar – krav, oro, självtvivel. Det finns stunder då allt känns för mycket, och vi undrar om någon verkligen ser oss. För sådana situationer finns ord i Bibeln som låter nästan för enkla för att vara sanna. I ett brev till kristna som levde under press skriver aposteln Petrus något sådant enkelt men djupt: vi får leva utan oro inför Gud, därför att han tar hand om oss.
Men att faktiskt ”kasta” alla våra ”bekymmer” ifrån oss, som Petrus uppmanar till, kräver mod – särskilt när det handlar om det vi oroar oss mest för. Det mest naturliga är att fly från det som hotar oss eller försöka hantera allt med egen kraft. Men bibelordet här erbjuder både tröst och utmaning: det påminner oss om att Gud redan bär, att han är närvarande mitt i pressen. Vad betyder det då i praktiken att överlämna sin oro till Gud, i stället för att hålla fast vid kontrollen själv?
Några verser tidigare i sitt brev uppmanar Petrus sina läsare att ödmjuka sig. Han vänder sig både till yngre och ledare: ”Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra” (v. 5). För att understryka detta citerar han Ordspråksboken i Gamla testamentet, sådan den löd i den grekiska översättningen på den tiden: ”Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka” (Ords 3:34). I den hebreiska grundtexten beskrivs de högmodiga som smädare eller hånfulla: ”Smädare smädar han, men de ödmjuka visar han nåd.” Det är som om Petrus vill säga: Gud får faktiskt nog av de uppblåsta, men han gläds över dem som vågar ödmjuka sig och överlåta sina bekymmer till honom.
Uppmaningen är alltså att ödmjuka sig – och det gör man genom att överlämna sina bekymmer till Herren och leva inför honom utan oro. Det blir möjligt när vi verkligen litar på att Gud har omsorg om oss. Ändå ska det erkännas: den kärleken är inte alltid lätt att se, särskilt när bekymren griper tag i oss och pressen är som störst. Men löftet står fast: den som litar på Gud ska få erfara att han är med och bär också genom svåra tider. Bilden i 1 Pet 5:7 – att ”kasta alla era bekymmer” på Gud – målar detta på ett levande och tydligt sätt.
Även om bildspråket i 1 Pet 5:7 är unikt, är dess budskap djupt förankrat i Nya testamentet och därmed i den kristna tron. Petrus bygger bland annat på Jesu undervisning i Bergspredikan (Matt 6:25–34). Där säger Jesus att om Gud ger fåglarna föda och klär liljorna i prakt, ska då inte också hans efterföljare kunna lita på Guds omsorg? Gud älskar hela sin skapelse, men på ett särskilt sätt dem som väljer att leva i förtröstan på honom. Samtidigt påminner Jesus om att Guds vilja är god även i en värld där brist och oro finns – och att mycket av den orättvisa och nöd vi ser beror på människans bristande omsorg om sin nästa, inte på Guds frånvaro.
Jesu liknelse om såningsmannen belyser också Petrus uppmaning att kasta sin oro på Herren. I liknelsens förklaring är det Guds ord som såningsmannen sår, men en del av säden faller bland tistlar. Det syftar på dem som tar emot evangeliet men låter världsliga bekymmer kväva ordet, så att det inte bär frukt i deras liv. På samma sätt kan oro kväva vårt engagemang och göra livet mindre fruktsamt – både fysiskt och andligt (Mark 4:19; Luk 21:34). I sitt brev till de kristna i Filippi skriver aposteln Paulus i samma anda: ”Bekymra er inte för något” (Fil 4:6). Bakom de orden ligger samma insikt som hos Petrus – att tacksamhet för Guds omsorg är grunden för en tro utan oro.
Bönen spelar här en avgörande roll för hur kristna, mitt i vardagen, kan överlämna sina bekymmer till Gud. Psaltaren i Gamla testamentet speglar ett sådant böneliv – ärligt, öppet och fullt av tillit. Den kan bli en vägledning för alla som vill upptäcka bönens kraft och den vila som finns i att dela sitt liv med Gud. Men Guds omsorg visar sig inte bara som ett inre lugn; ofta kommer den genom andra människor. I 2 Korinthierbrevet 8–9 talar Paulus om just detta samspel mellan Guds trofasthet och mänsklig generositet. Han lyfter fram de makedoniska församlingarnas frimodiga givande som ett tecken på hur Gud kan låta omsorgen flöda vidare genom dem som själva litar på hans godhet.
När Petrus skrev sitt brev var de kristna utsatta för förföljelse. De kunde inte göra mycket åt sin situation, utan fick överlämna sig själva till sin trofaste Skapare (1 Pet 4:19). I vår text ser vi hur han utvecklar denna hållning. När man känner sig pressad, eller till och med hånad för att man har blivit kristen och börjat följa Jesus, blir det avgörande svaret att få vila i tilliten till Herren. Alternativet är att stå ensam med kraven att reda ut allt själv och sakna den styrka som förtröstan på Gud kan ge. I bönen får vi uttrycka denna överlåtelse: vi lägger vårt liv i Guds händer, i övertygelsen om att Herren verkligen vill vårt bästa.
Omskärelsen och dopet
Nedan har jag försökt mig på att titta på texter om omskärelse utifrån en baptistisk dopsyn. En noggrannare exegetisk bearbetning av Kol 2:1-11 är egentligen nödvändig, men detta får duga tillsvidare från mig.
Det går inte att förneka att det finns en del likheter mellan omskärelsen och dopet, men de skiljer sig också åt på flera väsentliga punkter. Under det gamla förbundet blev man medlem i förbundsfolket genom ett fysiskt, externt ingrepp. Men omskärelsen var inte begränsad till människor som hade ett sant inre andligt liv, utan det var ett tecken som gavs till alla som hade blivit födda av judiska föräldrar eller som levde tillsammans med Israels folk, slavar som fria (1 Mos 17:10-13, 23; Jos 5:4). Här avviker den nytestamentliga undervisningen (se Paulus ord i Rom 2:29; 9:6), vilket gör att villkoren för medlemskap i Guds församling blir annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.
Gamla testamentet ger exempel på många människor som hade en levande förbundsrelation med Gud (se också Heb 11). Omskärelsen av manskönet var sedan Abraham ett bekräftande tecken på ett förbund mellan Israels folk och Gud (1 Mos 17:11). Detta tecken var nödvändigt och påtvingat varje spädbarnspojke, som en ständig påminnelse att Gud hade utvalt dem till att bli en välsignelse för alla folk – det var Guds sätt att under den gammaltestamentliga perioden påminna folket vem de var och bevara dem från totalt avfall. Det fanns inte heller något som hindrade ”hedningar” att konvertera och leva tillsammans med det israeliska folket, och om det då var frågan om män och pojkar var de tvungna att låta sig omskäras i köttet som ett tecken på tillhörighet till Guds utvalda förbundsfolk.
Under det äldre förbundet sker alltså en fysisk omskärelse. Under nytt förbund gå det inte längre till på det sättet om man vill tillhöra Guds församling. Ett tecken är fortfarande omskärelsen, men inte längre som ett fysiskt ingrepp i spädbarnålder. Paulus säger uttryckligen i Rom 2:29; 9:6 att under nytt förbundet är inte den fysiska omskärelsen en väg in en förbundsrelation, utan det sker genom omskärelse av hjärtat, det vill säga genom tron. En biblisk teologi blir då det mönster som urexemplet Abraham illustrerar (se Rom 4, Gal 3), att tron kom före omskärelsen, inte tvärtom. Det är utifrån denna skillnad som vi också måste tolka Kol 2:1–11, som jag återkommer till nedan.
Det nya förbundet verkar alltså vara annorlunda. Nya testamentet talar inte om att församlingen utgjordes av både troende och icketroende. I den nytestamentliga församlingen är det enda som räknas en frälsande tro på Jesus Kristus, för att man andligt skall inympas i Kristi kropp. Detta sker genom att bli född på nytt på genom tron. Dopet blir då ett förbundstecken, en bekännelse att hjärtat är omskuret, det vill säga en identifiering med Kristus och ett bevis på en medveten tro på Honom. När omskärelse kopplas till den kristna tron i Nya testamentet, är det alltså inte omskärelse av köttet det syftar på utan omskärelse av hjärtat, en personlig tro som antingen erfars på ett radikalt sätt eller växer fram i en persons medvetande oavsett kön.
Paulus använder sig av typologi i Kol 2:1-11 för att beskriva innebörden i dopet. Omskärelsen och dopet har en gemensam förbundsteologi, men omskärelsen är enligt Paulus en förebild av den fullständiga sanningen om dopets innebörd och funktion i Nya testamentet. De fysiska elementen och aktiviteterna under det äldre förbundet var en “skuggan av det som skulle komma” (Kol 2:17) och att den sanna verkligheten finns i den förbundsrelation vi har i Kristus Jesus. Därför, även om pojkspädbarn omskars under det äldre förbundet behöver det inte innebära att spädbarn enligt Paulus skulle döpas, utan istället var dopet enligt Paulus för de som har en genuin tro, eftersom medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet och inte på fysisk tillhörighet. Det kan också tilläggas att om grunden för tillhörighet i Kristi församling är de samma som grunden för tillhörighet i förbundsförsamlingen Israel, bör vi i konsekvensens namn hädanefter enbart döpa pojkar, eftersom flickor i Gamla testamentet var skonade från omskärelsens ingrepp.
I Gamla testamentet finns det berättelser om människor som hade en sann förbundsrelation med Herren (se Heb 11). De tillhörde det som bland annat Paulus beskriver som det sanna Israel, då deras hjärtan var omskuret av gudsfruktan och lydnad. Dessa människor hade både en nationell tillhörighet i köttet, men också en levande förbundsrelation med Herren, som inte var självklar trots omskärelse i köttet. Här kan man resonera att de trofasta var medvetna om att de blev omskurna som spädbarn och räknade in det i sin levande gudstro. Jag hävdar inte att det är omöjligt för Gud att acceptera ett sådant perspektiv när det överförs på dopsynen – i sin nåd är Gud mer tolerant än vad vi kan någonsin förstå. Men var kan vi utläsa ett sådant resonemang i Bibeln? Varje gång gudsfruktan beskrivs, eller där omvändelse sker, nämns inte ett ord om utförd omskärelse i tidig ålder. Det som betonas är vad som sker i hjärtats relation med Gud och de konsekvenser det bar med sig efter avgörandet.
Vad är ett mirakel?
På bloggen Kolportören har en viktig diskussion initierats av Joachim Elsander: ”Mirakel” eller vanlig hederlig tacksamhet… . Jag tror att mycket av trovärdigheten i det kristna vittnesbördet hänger idag på hur vi troende pratar om och hävdar att Gud kan gripa in i situationer och utföra mirakel i vardagslivet.
I måndags och tisdags, när jag hade två av mina arbetsdagar på dagiset, fick jag möjlighet att lyssna på bl a ”Ring P12”. En ordentlig diskussion hade uppstått där flera ringde in och ville prata om det finns en Gud som helar. Programledaren Täppas Fogelberg avfärdade cyniskt om och om igen all tro på en helande Gud som vidskeplighet, vilket kändes ganska tråkigt. Men oavsett vad man tycker om Täppas attityd mot de som ringde in, är detta en skiljelinje som omedelbart skapar en avgrund. Det behövs mycket klokhet så att vi kristna, som tror på en levande Gud, inte framstår som löjliga och okunniga när mirakel och helande kommer upp på tapeten. Därför är Joachim Elsander initiativ så viktigt. Jag vill inte försöka föra debatten från hans blogg till detta forum, utan önskar att den fortsätter på Kolportören. Men kände ändå behov av att skriva av mig lite i frågan.
En god vän till mig och min hustru är överläkaren på SÖS i Stockholm. Hon är specialist på bröstcancer och jobbar med människor med mycket smärta i sista skedet av sina liv. Mot slutet av 90-talet berättade hon för mig att hon trodde på förbön och Guds förmåga att hela, men att hon under hela sin karriär inte sett ett enda mirakulöst helande. Visst hade hon i sitt jobb varit vittne till hur sjukdomen har gått tillbaka och på ett mystiskt sätt försvunnit, men i samtliga fall hade sjukdomen kommit tillbaka efter en period. Den naturliga förklaringen är då att läkarna hade missat eller inte kunnat se det som var kvar i kroppen. Trots ett sådant konstaterande efter många år i yrket hade vår läkarvän kvar sin tro på gudsingripande eftersom det var hennes enda hopp att någon gång slippa se allt lidande och smärta som hon mötte varje dag på sitt jobb.
Ett hopp behöver inte vara inbillning, utan en verklighet. Vi skall vara tacksamma för livet, men vara försiktiga att kalla vad som helst för ett mirakel bara för att man är troende. Framför allt skall ett gudsmirakel peka på Jesus, som Johannes säger i sitt evangelium: ”Men dessa [under och tecken] har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Om vi som troende är naiva och tolkar allt positivt som händer i livet som ett mirakel, eller ber om mirakel utan eftertanke, eller om uppmärksamheten hamnar mer på den som ber än den som skall hela, tror jag mirakel förlorar sin funktion.
Jag själv är inte heller helt säker på om jag har sett ett ögonblicksmirakel som inte på något vis går att förklara. Däremot är jag tacksam för mycket som jag i backspegeln kan uppfatta som Guds försyn i mitt liv. Trots min osäkerhet, ber jag ändå för människor för att jag äger ett hopp om att en dag slippa se lidande och orättvisa.
Tron och bibelforskning
Phil Sumpter har startat vad som lovar bli en mycket intressant blogg: Narrative and Ontology. När han nu inleder en serie med rubriken ”Faithful and Critical Scholarship: Interpretation Within Boundaries”, fångar han min uppmärksamhet direkt.
Eftersom jag själv är involverad i akademisk bibelforskning, undrar jag ofta var och hur min tro platsar i ett sådant sammanhang. Eller måste jag, som Phil uttrycker det, verkligen lämna den vid dörren till mitt arbetsrum för att sedan plocka upp den igen när jag går därifrån? Tron på Gud är inte accepterad i vissa rum inom den akademiska bibelforskningen, men sådana som jag kan ändå inte hänga av mig tron på Gud som en slags ytterkläder.
Jag tycker Phil uttrycker problematiken bra när han säger:
A Christian’s relation to the world of time and space is not particularly straight forward. On the one had, the logic of his faith demands that he believe in a God who acts, and who acts in such a way that it impinges upon our reality. On the other hand, Christian faith affirms the existence of the empirical world of laws and causality which need to be respected. These two dimensions cannot be fused, yet they cannot be separated either.
The result of this tension impinges upon me as an (aspiring) academic scholar, committed to the truth of the real world and thus open to criticism from evidence and logic. Yet my faith can, by definition, not be left at the door of my office, to be picked up again when I go home.
Trons plats i akademisk forskning är inte självklar, och för vissa oacceptabel eftersom tron likställs med ideologisk agenda som skall bevisas. Men jag menar om man har en tro kan den ändå inte helt skiljas från det man ägnar sig åt, eftersom tron är en integrerad del av ens liv och världsbild. I vilken grad är man då egentligen kvalificerad för akademisk bibelforskning?
Phil ställer frågan: ”How do I relate the demands of my tradition to the rigours of scientific research and the challenges of contemporary thought to the validity of my beliefs?” Phil kommer att undersöka denna fråga på sin blogg under de kommande veckorna, och han utgår då från B.S. Childs lista på ”six constitutive features of traditional exegesis over the past 2000 years.”
Jag har många projekt på gång nu för mitt bloggande, antagligen fler än vad jag egentligen klarar av, men nog skulle jag vilja återkommer till detta ämne med egna reflektioner. Det finns så mycket intressant och viktigt att reflektera teologiskt kring. Pust!
Stefan Green 