HOS Green

Hem » tron

Kategoriarkiv: tron

Omskärelsen och dopet

Nedan har jag försökt mig på att titta på texter om omskärelse utifrån en baptistisk dopsyn. En noggrannare exegetisk bearbetning av Kol 2:1-11 är egentligen nödvändig, men detta får duga tillsvidare från mig.

Det går inte att förneka att det finns en del likheter mellan omskärelsen och dopet, men de skiljer sig också åt på flera väsentliga punkter. Under det gamla förbundet blev man medlem i förbundsfolket genom ett fysiskt, externt ingrepp. Men omskärelsen var inte begränsad till människor som hade ett sant inre andligt liv, utan det var ett tecken som gavs till alla som hade blivit födda av judiska föräldrar eller som levde tillsammans med Israels folk, slavar som fria (1 Mos 17:10-13, 23; Jos 5:4). Här avviker den nytestamentliga undervisningen (se Paulus ord i Rom 2:29; 9:6), vilket gör att villkoren för medlemskap i Guds församling blir annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.

Gamla testamentet ger exempel på många människor som hade en levande förbundsrelation med Gud (se också Heb 11). Omskärelsen av manskönet var sedan Abraham ett bekräftande tecken på ett förbund mellan Israels folk och Gud (1 Mos 17:11). Detta tecken var nödvändigt och påtvingat varje spädbarnspojke, som en ständig påminnelse att Gud hade utvalt dem till att bli en välsignelse för alla folk – det var Guds sätt att under den gammaltestamentliga perioden påminna folket vem de var och bevara dem från totalt avfall. Det fanns inte heller något som hindrade ”hedningar” att konvertera och leva tillsammans med det israeliska folket, och om det då var frågan om män och pojkar var de tvungna att låta sig omskäras i köttet som ett tecken på tillhörighet till Guds utvalda förbundsfolk.

Under det äldre förbundet sker alltså en fysisk omskärelse. Under nytt förbund gå det inte längre till på det sättet om man vill tillhöra Guds församling. Ett tecken är fortfarande omskärelsen, men inte längre som ett fysiskt ingrepp i spädbarnålder. Paulus säger uttryckligen i Rom 2:29; 9:6 att under nytt förbundet är inte den fysiska omskärelsen en väg in en förbundsrelation, utan det sker genom omskärelse av hjärtat, det vill säga genom tron. En biblisk teologi blir då det mönster som urexemplet Abraham illustrerar (se Rom 4, Gal 3), att tron kom före omskärelsen, inte tvärtom. Det är utifrån denna skillnad som vi också måste tolka Kol 2:1–11, som jag återkommer till nedan.

Det nya förbundet verkar alltså vara annorlunda. Nya testamentet talar inte om att församlingen utgjordes av både troende och icketroende. I den nytestamentliga församlingen är det enda som räknas en frälsande tro på Jesus Kristus, för att man andligt skall inympas i Kristi kropp. Detta sker genom att bli född på nytt på genom tron. Dopet blir då ett förbundstecken, en bekännelse att hjärtat är omskuret, det vill säga en identifiering med Kristus och ett bevis på en medveten tro på Honom. När omskärelse kopplas till den kristna tron i Nya testamentet, är det alltså inte omskärelse av köttet det syftar på utan omskärelse av hjärtat, en personlig tro som antingen erfars på ett radikalt sätt eller växer fram i en persons medvetande oavsett kön.

Paulus använder sig av typologi i Kol 2:1-11 för att beskriva innebörden i dopet. Omskärelsen och dopet har en gemensam förbundsteologi, men omskärelsen är enligt Paulus en förebild av den fullständiga sanningen om dopets innebörd och funktion i Nya testamentet. De fysiska elementen och aktiviteterna under det äldre förbundet var en “skuggan av det som skulle komma” (Kol 2:17) och att den sanna verkligheten finns i den förbundsrelation vi har i Kristus Jesus. Därför, även om pojkspädbarn omskars under det äldre förbundet behöver det inte innebära att spädbarn enligt Paulus skulle döpas, utan istället var dopet enligt Paulus för de som har en genuin tro, eftersom medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet och inte på fysisk tillhörighet. Det kan också tilläggas att om grunden för tillhörighet i Kristi församling är de samma som grunden för tillhörighet i förbundsförsamlingen Israel, bör vi i konsekvensens namn hädanefter enbart döpa pojkar, eftersom flickor i Gamla testamentet var skonade från omskärelsens ingrepp.

I Gamla testamentet finns det berättelser om människor som hade en sann förbundsrelation med Herren (se Heb 11). De tillhörde det som bland annat Paulus beskriver som det sanna Israel, då deras hjärtan var omskuret av gudsfruktan och lydnad. Dessa människor hade både en nationell tillhörighet i köttet, men också en levande förbundsrelation med Herren, som inte var självklar trots omskärelse i köttet. Här kan man resonera att de trofasta var medvetna om att de blev omskurna som spädbarn och räknade in det i sin levande gudstro. Jag hävdar inte att det är omöjligt för Gud att acceptera ett sådant perspektiv när det överförs på dopsynen – i sin nåd är Gud mer tolerant än vad vi kan någonsin förstå. Men var kan vi utläsa ett sådant resonemang i Bibeln? Varje gång gudsfruktan beskrivs, eller där omvändelse sker, nämns inte ett ord om utförd omskärelse i tidig ålder. Det som betonas är vad som sker i hjärtats relation med Gud och de konsekvenser det bar med sig efter avgörandet.

Vad är ett mirakel?

På bloggen Kolportören har en viktig diskussion initierats av Joachim Elsander: ”Mirakel” eller vanlig hederlig tacksamhet… . Jag tror att mycket av trovärdigheten i det kristna vittnesbördet hänger idag på hur vi troende pratar om och hävdar att Gud kan gripa in i situationer och utföra mirakel i vardagslivet.

I måndags och tisdags, när jag hade två av mina arbetsdagar på dagiset, fick jag möjlighet att lyssna på bl a ”Ring P12”. En ordentlig diskussion hade uppstått där flera ringde in och ville prata om det finns en Gud som helar. Programledaren Täppas Fogelberg avfärdade cyniskt om och om igen all tro på en helande Gud som vidskeplighet, vilket kändes ganska tråkigt. Men oavsett vad man tycker om Täppas attityd mot de som ringde in, är detta en skiljelinje som omedelbart skapar en avgrund. Det behövs mycket klokhet så att vi kristna, som tror på en levande Gud, inte framstår som löjliga och okunniga när mirakel och helande kommer upp på tapeten. Därför är Joachim Elsander initiativ så viktigt. Jag vill inte försöka föra debatten från hans blogg till detta forum, utan önskar att den fortsätter på Kolportören. Men kände ändå behov av att skriva av mig lite i frågan.

En god vän till mig och min hustru är överläkaren på SÖS i Stockholm. Hon är specialist på bröstcancer och jobbar med människor med mycket smärta i sista skedet av sina liv. Mot slutet av 90-talet berättade hon för mig att hon trodde på förbön och Guds förmåga att hela, men att hon under hela sin karriär inte sett ett enda mirakulöst helande. Visst hade hon i sitt jobb varit vittne till hur sjukdomen har gått tillbaka och på ett mystiskt sätt försvunnit, men i samtliga fall hade sjukdomen kommit tillbaka efter en period. Den naturliga förklaringen är då att läkarna hade missat eller inte kunnat se det som var kvar i kroppen. Trots ett sådant konstaterande efter många år i yrket hade vår läkarvän kvar sin tro på gudsingripande eftersom det var hennes enda hopp att någon gång slippa se allt lidande och smärta som hon mötte varje dag på sitt jobb.

Ett hopp behöver inte vara inbillning, utan en verklighet. Vi skall vara tacksamma för livet, men vara försiktiga att kalla vad som helst för ett mirakel bara för att man är troende. Framför allt skall ett gudsmirakel peka på Jesus, som Johannes säger i sitt evangelium: ”Men dessa [under och tecken] har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Om vi som troende är naiva och tolkar allt positivt som händer i livet som ett mirakel, eller ber om mirakel utan eftertanke, eller om uppmärksamheten hamnar mer på den som ber än den som skall hela, tror jag mirakel förlorar sin funktion.

Jag själv är inte heller helt säker på om jag har sett ett ögonblicksmirakel som inte på något vis går att förklara. Däremot är jag tacksam för mycket som jag i backspegeln kan uppfatta som Guds försyn i mitt liv. Trots min osäkerhet, ber jag ändå för människor för att jag äger ett hopp om att en dag slippa se lidande och orättvisa.

Tron och bibelforskning

Phil Sumpter har startat vad som lovar bli en mycket intressant blogg: Narrative and Ontology. När han nu inleder en serie med rubriken ”Faithful and Critical Scholarship: Interpretation Within Boundaries”, fångar han min uppmärksamhet direkt.

Eftersom jag själv är involverad i akademisk bibelforskning, undrar jag ofta var och hur min tro platsar i ett sådant sammanhang. Eller måste jag, som Phil uttrycker det, verkligen lämna den vid dörren till mitt arbetsrum för att sedan plocka upp den igen när jag går därifrån? Tron på Gud är inte accepterad i vissa rum inom den akademiska bibelforskningen, men sådana som jag kan ändå inte hänga av mig tron på Gud som en slags ytterkläder.

Jag tycker Phil uttrycker problematiken bra när han säger:

A Christian’s relation to the world of time and space is not particularly straight forward. On the one had, the logic of his faith demands that he believe in a God who acts, and who acts in such a way that it impinges upon our reality. On the other hand, Christian faith affirms the existence of the empirical world of laws and causality which need to be respected. These two dimensions cannot be fused, yet they cannot be separated either.

The result of this tension impinges upon me as an (aspiring) academic scholar, committed to the truth of the real world and thus open to criticism from evidence and logic. Yet my faith can, by definition, not be left at the door of my office, to be picked up again when I go home.

Trons plats i akademisk forskning är inte självklar, och för vissa oacceptabel eftersom tron likställs med ideologisk agenda som skall bevisas. Men jag menar om man har en tro kan den ändå inte helt skiljas från det man ägnar sig åt, eftersom tron är en integrerad del av ens liv och världsbild. I vilken grad är man då egentligen kvalificerad för akademisk bibelforskning?

Phil ställer frågan: ”How do I relate the demands of my tradition to the rigours of scientific research and the challenges of contemporary thought to the validity of my beliefs?” Phil kommer att undersöka denna fråga på sin blogg under de kommande veckorna, och han utgår då från B.S. Childs lista på ”six constitutive features of traditional exegesis over the past 2000 years.”

Jag har många projekt på gång nu för mitt bloggande, antagligen fler än vad jag egentligen klarar av, men nog skulle jag vilja återkommer till detta ämne med egna reflektioner. Det finns så mycket intressant och viktigt att reflektera teologiskt kring. Pust!