4. Påsken

Påsken är den viktigaste (”mest grundläggande”) av de judiska högtiderna av två skäl: 1. Den markerar Israels befrielse och tillblivelse som folk; 2. Den första i serien av vallfartsfester (2 Mos 23:14-15) i det gamla Israel.*1*

4.1. Påskens historiska bakgrund (sid 79–81)
Illman ger här en kort överblick av den historiska bakgrunden till den judiska påsken. Han konsta­terar att påsken omtalas i ett stort antal Gt texter, men väljer att inte diskutera exodus händelsens historicitet, utan hänvisar i en fotnot till T. L. Thompson. Två fester omnämns parallellt i Gt: Påsken och det Osyrade brödets högtid, som antas vara två självständiga fester. Den första en gammal nomadfest där det förstfödda bland småboskapen offrades för att säkra en riklig avkomma, den andra en ”agrar fest” där osyrat bröd av den första skörden på våren offrades. Illmans förklarar: ”I något skede har israeliterna kombinerat dessa fester till en och gett dem en gemensam historisk innebörd: de firas till minne av uttåget från Egypten.” Efter att ha beskrivit hur påsken firades under första och andra tempelperioden, redogör Illman för hur högtiden förändrades radikalt efter andra templets förstörelse. En räddningsaktion av rabbinerna räddade påskfirandet, som fortsättningsvis skedde i hemmen. Påskhaggadan utformades, som Illmans härnäst redogör för.

4.2-4. Förberedelse, sederafton och övriga påskdagar (sid 81–100)
I Illmans beskrivning av påskfirandet enligt Haggadan, blir det tydligt att påsken som högtid griper djupt in i hemmet, från förberdelsen till sista avdelningen i Påskhaggadan. Hela familjen är involverad – män, kvinnor och särskilt barnen. Sedern, dvs ”ordningen” för måltiden och den berättelse som föregår själva måltiden, finns beskrivet i varje Haggada (”berättelse”) som är ritualtexten man följer. Illman förklarar emellertid att det också finns utrymme för ”fri diskussion.” Illman går också igenom det som finns på bordet och hur måltiden förlöper enligt en bestämd ordning. Hela påsken har kallats zeman cherutenu, ”vår frihetstid”, då inget arbete utförs under de två första och de två sista dagarna. De mellanliggande dagarna har blivit en slags ”halvhelgdagar.” Under dessa dagar sjunger man ur Hallelpsalmerna och läser ur Toran varje dag*2*, och har liksom om sabbaten musaf-delen som tillägg.

4.5. Om påskens innebörd (sid 100)
Illman förklarar att ”Allt går ut på att judar som firar påsk skall uppleva sig (=bli!) samtida med dem som tågade ut ur Egypten: de är skyldiga att betrakta sig som sådana.” Hur blir identifikationen meningsfull för judar idag. Det troliga svaret enligt Illman är ”hotet från antisemitismen, erinran om att judarna ’i varje generation’ har haft sin farao. Då blir idenfikationen meningsfull, eftersom man med Haggadan får be att Gud skall rädda på nytt [Neusner 1994, 67-69].”

I påskritualen finns också en samhörighet mellan natur (naturens uppvaknande) och historia (folkets befrielse), vilket motsvaras av kropp (njutning av god mat) och själ (njutning av diskussion och sånger om befrielsen). ”Det fysiska stärker det psykiska och tvärtom.” Illman menar att något sker på två olika plan i det judiska påskfirandet: ”dels i naturen och historien… och dels i den gudomliga sfären, där allting länkas samman till ett gemensamt mål: naturen går mot evig vår och historien mot evig frälsning.”

*1*De övriga två är Veckofesten och Lövhyddehögtiden. Alla tre är knutna till landet Israel (jordbruk) samtidigt som de firar händelser som skedde utanför landet. (Illman, 1994, 79)
*2*”Enligt en tradition skedde övergången av Sävhavet på den sjunde dagen efter uttåget. Därför intas ”sången vid havet” (2 Mos 15) i toraläsningen för den sjunde dagen i påskveckan. … På den sabbat som inträffade under påskfesten läser man ur Höga Visan, före eller efter toraläsningen.” (Illman, 1994, 99-100)