Enligt 3 Mos 1:4 skulle israeliten enligt mosaisk lag bära fram ett brännoffer inför Herren och lägga sina händer på djurets huvud (en ung oxe eller lamm) innan det slaktades. Det var handpåläggningen som gjorde offret till ett försoningsoffer och lösen för ägarens synder. Wenham säger:
One reason for emphasizing this part of the action [handpåläggningen] is that it was at this point that the worshipper said his prayer. The laying on of hands is associated with praying in Lev. 16:21 (cf. Deut. 21:6–9) as well as in later Jewish tradition. This is an important theological principle. Sacrifice without prayer is useless. All a man’s powers must be activ in divine worship, heart and mouth as well as hands and feet. Mere ceremonial or church attendance is inadequate by itself. They must be accompanied by heartfelt prayer and praise. (NICOT, The Book of Leviticus, 61–62)
I Nya testamentet läser vi i Heb 13:15–16 om det som bland annat motsvarar brännoffret i Gamla testamentet:
Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
The pattern of OT sacrifices may thus provide a pattern of truly Christian worship. Worship should begin with confession of sins, a claiming of Christ’s forgiveness, and a total rededication to God’s service, before going on to praise and petition. (64)
