One reason for emphasizing this part of the action [handpåläggningen] is that it was at this point that the worshipper said his prayer. The laying on of hands is associated with praying in Lev. 16:21 (cf. Deut. 21:6–9) as well as in later Jewish tradition. This is an important theological principle. Sacrifice without prayer is useless. All a man’s powers must be activ in divine worship, heart and mouth as well as hands and feet. Mere ceremonial or church attendance is inadequate by itself. They must be accompanied by heartfelt prayer and praise. (NICOT, The Book of Leviticus, 61–62)

I Nya testamentet läser vi i Heb 13:15–16 om det som bland annat motsvarar brännoffret i Gamla testamentet:

Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Brännoffret var enligt mosaiska lagen ett lösen för synd, ett offer som utfördes först i den dagliga tillbedjan av Gud. I och med Jesu Kristi perfekta och slutgiltiga försoningsoffer på Golgata har visserligen djuroffer upphört enligt den kristna trosuppfattning, men brännoffren fortsätter att påminna oss om att förlåtelse av synd är en förutsättning för sann tillbedjan av och gemenskap med Gud. Wenham säger avslutningsvis:

The pattern of OT sacrifices may thus provide a pattern of truly Christian worship. Worship should begin with confession of sins, a claiming of Christ’s forgiveness, and a total rededication to God’s service, before going on to praise and petition. (64)