8. Hanukka och purim

Den 25 Kislev firas den judiska midvinterfesten under åtta dagar då man tänder ett nytt ljus varje kväll. Hanukka (chanukka) betyder ”invigning” och syftar på en speciell bestämd händelse i den judiska historien. Illman behandlar också Purim i detta kapitel ”eftersom dess firningsämne ganska mycket påminner om Hanukkas. Statusmässigt har dessa högtider lägre grad än högtiderna som beskrivs i Toran, då de har sina instruktioner i andra delar av Bibeln, i den muntliga toran eller så har det tillkommit ännu senare. Men Illman betonar att trots deras lägre status, kan ”de vara nog så populära och viktiga.”*1*

8.1. Hanukkas ursprung (sid 159–165)
Illman menar att Hanukka ”är den enda av de judiska högtiderna vars historiska ursprung noggrant kan beläggas, även om vissa gåtor också här kvarstår.” Högtidens historia börjar med Alexander den Stores segertåg i Fämre Orienten med slaget vid Issos (333 f.v.t) och från den punkt sammanfattar Illman judarnas mellantestamentliga historia för att ge bakgrunden till Hanukka. De viktigaste källor från denna period är 1 och 2 Mack, och Judas Mackabaios återerövring av Jerusalem och återinvigning av templet återberättas i 1 Mack 4:42-59 och 2 Mack 10:6-8. Dessa texter tycks enligt Illman ”vara tämligen entydiga: festen firades som återinvigning av templet.”

Hanukka omtalas emellertid först i Gemara, i samband med en diskusssion mellan lära om ljuständningen, där en fråga ställs: ”Vad är Hanukka?” Svaret är den kända legenden i bShabbat 21b om miraklet med oljan. Illman reflekterar här över orsaken till varför de lärda bara återvänder till att diskutera ljuständningen och säger ingenting om konflikterna under den mackabeiska tiden. En förklaring Illman ger är ”att de lärda inte ville väcka nya nationalistiska känslor till liv.” Vidare: ”De [lärda] förkastade inte Hanukka, men de fäste huvudvikten vid det gudomliga undret i samband med tempelinvigningen, inte vid det framgångsrika kriget som gjorde det möjligt.”*2*

Hanukka anknöt till den antika midvinterfesten som firades den 25 dec i det romerska riket. Illman förklarar varför det finns skäl att anta att mackabéerna valde samma dag ”som ett uttryck för att de inte bara ville avskaffa en hednisk kult utan också uppta och ’judaisera’ en hednisk festdag.” Fram till 1800-talet var Hanukka emellertid en högtid av sekundär betydelse för judendomen, men fick ett uppsving i Mellan- och Östeuropa. Illman ger två faktorer som bidrog till detta: 1. Den judiska upp­lysningen (haskalan) och sioniströrelsen gav festen ett nationellt och politiskt innehåll; 2. Det kristna julfirandet fick en större social funktion, syntes utåt och fick attraktiva former – Hanukka blev ”en anti-assimilationistisk högtid”. Resultatet blev enligt Illman att Hanukka fick ett nationalistiskt innehåll med lån från julen (!).

8.2. Hanukka-firandet idag (sid 165–170)
Illmans leder nu läsaren igenom det moderna Hanukka-firandet, där ”ett centralt element är tändandet av Hanukka-ljusen… [som] sker vid solnedgången…” Den första kvällen sätts ett ljus längst till höger och shammas (den nionde armen) tänds, varefter tre beneditioner läses innan det första hanukkaljuset tänds. Därefter tänds det första ljuset följt av sånger. De följande kvällarna tänds från höger ett nytt ljus till för varje kväll, ackompanjerat av benediktioner.

Festen har en speciell ”hänsyftning” till kvinnorna. Anledningen till denna extra motivation är att kvinnorna under förföljelserna på Antiokos’ tid blev ursatta för sexuellt övergrepp. Illman nämner också en annan tradition om ”Judits framgångsrika inskridande mot Holofernes”, som skedde just under Hanukka.

Under tiden ljusen brinner utförs inget arbete, och bland annat Hallel-psalmerna 113–118 reciterars varje morgon. Toran läser man ur under alla åtta dagarna i analogi med invigningen av tabernaklet och återinvigningen av det skändade templet år 164. Texten är 4 Mos 7–8. Traditioner som exempelvis små pengagåvor till barnen för att uppmuntra i studier, ostätandet i åminnelse av Judit och stekning av läckerheter ihågkommelse av den mirakulösa tempeloljan är karaktäristiska för Hanukka.

8.3. Purimfestens ursprung (sid 170–173)
Purimfesten baserar sig på Esters bok*3*, men Illman förklarar att man vet inte säkert om Ester har gett upphov till Purim eller Purim till Ester. Illmans säger ändå att ”Den traditionella uppfattningen är dock att Esters bok berättar om en historisk tilldragelse i Persien på 500-talet f.v.t. då judarna hotades av utrotning. Illman menar nog att även om Esters bok är en befrielselegend (vars historicitet inte kan bevisas, en dold efterlikning av Exodus-berättelsen) är den inte heller ”en fri fantasi.” Illman fortsätter att diskuterar innehåller i Esters bok, där han lyfter fram roande, ironiserande, erotiska och blodiga motiv. Han reflekterar också över att Guds namn aldrig nämns i Esters bok och att judarna inte ber till Gud. Purim är för övrigt en glad högtid med en hel del drickande.

8.4. Purimfesten i vår tid (sid 173–176)
Illman förklarar: ”Esterboken nämner att man skall hjälpa de fattiga under Purim, varför man gjort förberedelsetiden för festen till en välgörenhetsperiod som börjar redan under sabbaten före månaden ’Adar.”

I synagogorna finns vanligtvis en skriftrulle med Esters bok (Megilla), som läses efter solnedgången den 14 ’Adar. När judarna kommer till synagogan är barnen ofta klädda i maskeradkläder och har ”instrument” med sig att föra oväsen med. Skämt och upptåg av olika slag förekommer, men även allvarliga inslag som i läsandet av ’Amida. Följande morgongudstjänst är mer uppsluppen än vanligt: Toraläsning (2 Mos 17:8–16), Megilla under mindre oväsen än förgående kvällsgudstjänst. Vid rabbinskolorna förekommer en skämtpredikan.

8.5. Purims innebörd (sid 177–178)
Illmans förklarar: ”Festen är oberoende av historiciteten en påminnelse om vad som många gånger senare har hänt judarna, vare sig de har varit assimilerade eller inte. Antisemitismen har i själva verket litet att göra med hur judarna själva har betett sig och mera med situationen i de samhällen där de har bott.” Vad är då budskapet?: ”Att judarna endast kan förlita sig på sig själva? Knappast. Man firar det faktum att man har undkommit en fara, men man får inga garantier för att man härefter skall bli lämnad i fred. Man är sårbar, men man har en chans att klara sig. Man sluter sig samman och kämpar – utan att hänge sig åt några illusioner.”

Det finns också ett buskap i likheten mellan erfarenheten i Egypten och i Persien: ”I båda fallen är svaret att det behövs mänskligt ingripande, ett eller flera mänskliga instrument för befrielsen. … Budskapet är att människor måste ta ansvaret för sitt öde. Och just i det här fallet var det en individuell insats som räddade hela folket.” Skillnaden mellan de två händelserna är avsaknad av mirakel i Esters bok – Gud anropas inte om hjälp: ”Därför är Purim kanske en fest speciellt lämplig för judarna efter holocaust.” Om något visar Esters bok att humorn ”har sin plats i äkta tro.”

*1*Illman, 1994, 159.
*2*Vidare säger Illman: ”En enda flaska olja symboliserar enligt en senare kommentator det minimum av andligt ljus och tro som behövdes för att judendomen skulle överleva under hedniskt förtryck. Med Guds hjälp kunde detta minimum sedan bli ett outsinligt förråd. Eftersom hela universum skapades på sju dagar betecknar den åttoende dagen evigheten. Ljuset kom därefter att symboliseras av den åttaarmade hanukkaljusstaken, som blev en viktig judisk symbol. Den har som föregångare den sjuarmade ljusstaken (menora) som fanns i uppenbarelsetältet i öknen och senare i templet och som brann hela natten.” (Illman, 1994, 163-164)
*3*Illmans har här en intressant not (89, sid 170) där Esters bok beskrivs som en ”novellisering” av Exodus-berättelsen.

7. Lövhyddehögtiden, Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora

Fyra dagar efter Försoningsdagen (15 [och 16] Tishri) firas Lövhyddehögtiden (Sukkot=lövhyddor) under sju dagar. Denna högtid är den tredje vallfartshögtiden som firas vid templet i Jerusalem. Den betecknar sommarhalvårets och växtperiodens slut, men påminner också om israeliternas ökenvandring. I anslutning till Sukkot firas också högtiderna Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora.*1*

7.1. Lövhyddehögtidens ursprung (sid 139–143)
Det anmärknings­värda är att i 2 Mos 23:16 och 34:22 benämns och beskrivs högtiden enbart med sitt ”naturnamn”, bärgningshögtiden (chag ha-’asif). Illman tror att detta är ”den ursprungliga formen för festen… Denna agrara karaktär hade festen sannolikt när israeliterna lärde känna den i sin kananaeiska omgivning” (jfr Dom 9:27; 21:19). En exakt tidpunkt för festen var inte fixerad före 3 Mos 23:34 (jfr 4 Mos 29:12; Hes 45:25) och den behöll sin agrara karaktär även efter att högtiden knöts till Israels fräls­ningshistoria [Kraus 79-80, de Vaux 495-501].

Först i vad Illman beskriver som ”de senare festkalendrarna” (5 Mos 16; 3 Mos 23) kallas festen för lövhyddehögtiden. I 3 Mos 23:41 och 4 Mos 29:12 (jfr Hos 9:5; Dom 21:19) kallas den för ”en Herrens fest”, och i Hes 45:24 för ”festen” par excellence! ”Lövhyddor” måste dock enligt Illman vara en slags anakronism, då hyddor tillhör ”det bofasta livet i kulturlandet” och kan härledas till den ursprungliga natursidan av festen.*2*

Illman spårar den historiska utvecklingen av högtiden, och konstaterar att ”Vi vet inte om Lövhyddehögtiden regelbundet firades under det första templets tid, och i och med andra templets fall förändrades firandet starkt. Processionen med lulav och ’ætrog flyttades då in i synagogan, en ritual i åminnelse av templet men som även understrycker natursidan av högtiden.

7.2. Lövhyddehögtiden i vår tid (sid 143–150)
Den viktigaste riten under denna högtid är att man skall bo i lövhyddor (3 Mos 23:42-43). Illman förklarar att i vår tid brukar judarna ”inskränka vistelsen i hyddan till måltiderna. Regnar det är det ok att flytta inomhus.” Idén är att man skall glädja sig i hyddan, att ha trevligt och inte lida i den!

Aktiviteterna under firandet: tända ljus, böner, gudstjänster (vilket inkl den ceremoniella användningen av ”de fyra arterna*3*”), bibelläsning och måltider i Sukka.

7.3. Lövhyddehögtidens innebörd (sid 150–152)
Illman säger att enligt Irving Greenberg (96) ”kan man kalla påsken den händelse genom vilken israeliterna befriades, medan lövhyddehögtiden handlar om befrielsens väg. Den verkliga befrielsen kommer inte på en enda dag – det finns ingen snabbkur mot slaveri. Det är i det vardagliga knegandet som friheten förverkligas.”

Innebörderna i de centrala symbolerna:
1. Genom att under en hel veckas tid äta, studera, sova i lövhyddan, återupprepar juden förfädernas tillförsikt.
2. Det historiska motivet får inta huvudrollen, men utan att natursidan förnekas.
3. Genom Sukkots starka naturförankring utgjorde den en förbindelselänk för judarna till landet Israel. Men Sukkot som symbol för frihet är inte en garanti för frihet.
4. Sukkot påminner om att asketism (Jom Kippur – med sin dödssymbolik) inte är bättre eller heligare än njutning (Sukkot – med sin livsglädje). Se Pred 3:4, men det finns regler även under Sukkot (5 Mos 16:11).
5. Lövhyddehögtiden har en universalistisk inriktning däri att den ser fram emot den messianska tiden då jordens alla folk skall fira Sukkot i Jerusalem (Sak 14:16-17).

7.4. Shemini ‘Atsæræt (sid 152–154)
I 3 Mos 23:36 och 4 Mos 29:35-38 stadgas en åttonde dag, förutom de sju dagarna som Lövhyddehögtiden består av.

Illman förklarar att ”Ordet ‘atsæræt kommer från verbet ‘atsar som betyder ”hålla tillbaka,” ”hämma”, och kan syfta på arbetsnedläggelse för att man skall kunna hålla festförsamling. Under andra templets tid förlade man till denna dag bönerna om regn under det kommande året. Den inleder vinterhalvåret, medan Lövhyddehögtiden är avslutningen av den föregående skörden, dvs sommarhalvåret. Samtidigt har den liksom Hosha‘na Rabba ett eko av Försoningsdagen.”

Hopp om vatten/dagg och de dödas uppståndelse uttrycks i bönerna (se Jes 26:1, jfr Hos 14:6).

7.5. Simchat Tora – toraglädjens fest (sid 155–158)
Shemini ‘Atsæræt (den 23 Tishri) hade ursprungligen en andra dag som lösgjordes till en egen festdag. Det skedde i talmudisk tid då judarna övergick till en ettårscykel för läsningen av Moseböckerna. Illman förklarar att när man den dagen läste ut 5 Mos (och fortsatte direkt med 1 Mos 1), ”markerades det på särskilt sätt för att uttrycka glädje och tacksamhet över toran.” I Israel iakttar man inte en andra festdag, utan firar istället toraglädje under Shemini ‘Atsæræt. Men Illman menar att det finns en djupare symbolik i Simchat Tora: ”man avslutar och börjar pånytt. Efter Mose död (5 Mos 34) följer världens skapelse (1 Mos 1) [Waskow 77].”

Illman redogör för festens kvälls- och morgongudstjänst. I modern tid har nya sätt att fira Simchat Tora uppkommit, vilket bl a har gjort hakkafot (tågar med torarullarna) till en demonstration av judiskhet genom att vandra ut ur synagogan. Även judisk dans har knutits till festen och utvecklat nya former.

Illman avslutar denna del och kapitel genom att förklara: ”Simchat Tora demonstrerar tydligare än någon annan högtid att toran enligt judarna själva är framför allt någonting man är glad över. Om den är en ’börda’ eller om den har förorsakat att judarna blivit förföljda, så är det något man helt glömmer på Simchat Tora.”

*1*Illman, 1994, 139.
*2*Illman menar att ”Sannolikt har lövhyddan sitt ursprung från vingårdarna, där man arbetade under vinskörden.” (Illman, 1994, 141)
*3*De fyra olika arterna eller slagen tolkas på olika sätt: fyra olika typer av judar, gudsnamnets fyra bokstäver, etc. När det är tid för festdagsbönen, kan skakandet ”av de fyra arterna” ske hemma i hyddan eller i synagogan strax före Hallel. (Illman, 1994, 146)