7. Lövhyddehögtiden, Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora

Fyra dagar efter Försoningsdagen (15 [och 16] Tishri) firas Lövhyddehögtiden (Sukkot=lövhyddor) under sju dagar. Denna högtid är den tredje vallfartshögtiden som firas vid templet i Jerusalem. Den betecknar sommarhalvårets och växtperiodens slut, men påminner också om israeliternas ökenvandring. I anslutning till Sukkot firas också högtiderna Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora.*1*

7.1. Lövhyddehögtidens ursprung (sid 139–143)
Det anmärknings­värda är att i 2 Mos 23:16 och 34:22 benämns och beskrivs högtiden enbart med sitt ”naturnamn”, bärgningshögtiden (chag ha-’asif). Illman tror att detta är ”den ursprungliga formen för festen… Denna agrara karaktär hade festen sannolikt när israeliterna lärde känna den i sin kananaeiska omgivning” (jfr Dom 9:27; 21:19). En exakt tidpunkt för festen var inte fixerad före 3 Mos 23:34 (jfr 4 Mos 29:12; Hes 45:25) och den behöll sin agrara karaktär även efter att högtiden knöts till Israels fräls­ningshistoria [Kraus 79-80, de Vaux 495-501].

Först i vad Illman beskriver som ”de senare festkalendrarna” (5 Mos 16; 3 Mos 23) kallas festen för lövhyddehögtiden. I 3 Mos 23:41 och 4 Mos 29:12 (jfr Hos 9:5; Dom 21:19) kallas den för ”en Herrens fest”, och i Hes 45:24 för ”festen” par excellence! ”Lövhyddor” måste dock enligt Illman vara en slags anakronism, då hyddor tillhör ”det bofasta livet i kulturlandet” och kan härledas till den ursprungliga natursidan av festen.*2*

Illman spårar den historiska utvecklingen av högtiden, och konstaterar att ”Vi vet inte om Lövhyddehögtiden regelbundet firades under det första templets tid, och i och med andra templets fall förändrades firandet starkt. Processionen med lulav och ’ætrog flyttades då in i synagogan, en ritual i åminnelse av templet men som även understrycker natursidan av högtiden.

7.2. Lövhyddehögtiden i vår tid (sid 143–150)
Den viktigaste riten under denna högtid är att man skall bo i lövhyddor (3 Mos 23:42-43). Illman förklarar att i vår tid brukar judarna ”inskränka vistelsen i hyddan till måltiderna. Regnar det är det ok att flytta inomhus.” Idén är att man skall glädja sig i hyddan, att ha trevligt och inte lida i den!

Aktiviteterna under firandet: tända ljus, böner, gudstjänster (vilket inkl den ceremoniella användningen av ”de fyra arterna*3*”), bibelläsning och måltider i Sukka.

7.3. Lövhyddehögtidens innebörd (sid 150–152)
Illman säger att enligt Irving Greenberg (96) ”kan man kalla påsken den händelse genom vilken israeliterna befriades, medan lövhyddehögtiden handlar om befrielsens väg. Den verkliga befrielsen kommer inte på en enda dag – det finns ingen snabbkur mot slaveri. Det är i det vardagliga knegandet som friheten förverkligas.”

Innebörderna i de centrala symbolerna:
1. Genom att under en hel veckas tid äta, studera, sova i lövhyddan, återupprepar juden förfädernas tillförsikt.
2. Det historiska motivet får inta huvudrollen, men utan att natursidan förnekas.
3. Genom Sukkots starka naturförankring utgjorde den en förbindelselänk för judarna till landet Israel. Men Sukkot som symbol för frihet är inte en garanti för frihet.
4. Sukkot påminner om att asketism (Jom Kippur – med sin dödssymbolik) inte är bättre eller heligare än njutning (Sukkot – med sin livsglädje). Se Pred 3:4, men det finns regler även under Sukkot (5 Mos 16:11).
5. Lövhyddehögtiden har en universalistisk inriktning däri att den ser fram emot den messianska tiden då jordens alla folk skall fira Sukkot i Jerusalem (Sak 14:16-17).

7.4. Shemini ‘Atsæræt (sid 152–154)
I 3 Mos 23:36 och 4 Mos 29:35-38 stadgas en åttonde dag, förutom de sju dagarna som Lövhyddehögtiden består av.

Illman förklarar att ”Ordet ‘atsæræt kommer från verbet ‘atsar som betyder ”hålla tillbaka,” ”hämma”, och kan syfta på arbetsnedläggelse för att man skall kunna hålla festförsamling. Under andra templets tid förlade man till denna dag bönerna om regn under det kommande året. Den inleder vinterhalvåret, medan Lövhyddehögtiden är avslutningen av den föregående skörden, dvs sommarhalvåret. Samtidigt har den liksom Hosha‘na Rabba ett eko av Försoningsdagen.”

Hopp om vatten/dagg och de dödas uppståndelse uttrycks i bönerna (se Jes 26:1, jfr Hos 14:6).

7.5. Simchat Tora – toraglädjens fest (sid 155–158)
Shemini ‘Atsæræt (den 23 Tishri) hade ursprungligen en andra dag som lösgjordes till en egen festdag. Det skedde i talmudisk tid då judarna övergick till en ettårscykel för läsningen av Moseböckerna. Illman förklarar att när man den dagen läste ut 5 Mos (och fortsatte direkt med 1 Mos 1), ”markerades det på särskilt sätt för att uttrycka glädje och tacksamhet över toran.” I Israel iakttar man inte en andra festdag, utan firar istället toraglädje under Shemini ‘Atsæræt. Men Illman menar att det finns en djupare symbolik i Simchat Tora: ”man avslutar och börjar pånytt. Efter Mose död (5 Mos 34) följer världens skapelse (1 Mos 1) [Waskow 77].”

Illman redogör för festens kvälls- och morgongudstjänst. I modern tid har nya sätt att fira Simchat Tora uppkommit, vilket bl a har gjort hakkafot (tågar med torarullarna) till en demonstration av judiskhet genom att vandra ut ur synagogan. Även judisk dans har knutits till festen och utvecklat nya former.

Illman avslutar denna del och kapitel genom att förklara: ”Simchat Tora demonstrerar tydligare än någon annan högtid att toran enligt judarna själva är framför allt någonting man är glad över. Om den är en ’börda’ eller om den har förorsakat att judarna blivit förföljda, så är det något man helt glömmer på Simchat Tora.”

*1*Illman, 1994, 139.
*2*Illman menar att ”Sannolikt har lövhyddan sitt ursprung från vingårdarna, där man arbetade under vinskörden.” (Illman, 1994, 141)
*3*De fyra olika arterna eller slagen tolkas på olika sätt: fyra olika typer av judar, gudsnamnets fyra bokstäver, etc. När det är tid för festdagsbönen, kan skakandet ”av de fyra arterna” ske hemma i hyddan eller i synagogan strax före Hallel. (Illman, 1994, 146)