I både den kristna och sekulära pressen har det diskuterats hur demonstranterna under klimatkonferensen i Köpenhamn har behandlats av polisen. På några kristna bloggar har det ifrågasatts om kristna skall överhuvudtaget vara engagerade i sådant. Detta inlägg är inte ämnat att ta ett politiskt ställningstagande om polisens agerande, men frågan om kristna skall ha ett klimatengagemang eller inte har jag funderat över. Bibelteologiskt ser jag faktiskt inga problem med att kristna deltar i demonstrationståg för ett bättre klimat eller på annat sätt lever på ett sådant sätt att vår miljö gynnas. Det borde faktiskt vara självklart.

Redan i den ursprungliga skapelseordningen (1 Mos 1–2) fick människan ett ansvar att ta hand om jorden. Ett av människans ansvarsområden under det jag benämner skapelseförbundet var nämligen arbetet. Någon behövdes för att bruka jorden (1 Mos 2:5–7), och när Gud hade skapat människan placerade han henne i Edens lustgård för odla och bevara den (1 Mos 2:15). Att människan skulle arbeta gav henne däremot inte rätten att exploatera och bedriva rovdrift. Istället skulle människan på ett klokt sätt förvalta jorden genom att arbeta för sitt uppehälle. Att ”odla” eller ”bruka” jorden innebär även att betjäna och sköta om den. Uppmaningen att ”vårda” eller ”bevara” jorden betyder i grundtexten ”att vaka” eller ”hålla vakt över något” för att det inte skall förstöras. Jorden är människans hem och dess frukter är en förutsättning för hennes existens. Tanken var inte att detta hem eller företag skulle drivas med vinstintressen till vilket pris som helst, utan jorden var ämnad att betjäna människan och människan skulle i sin tur betjäna den. Här har vi en viktig biblisk tanke som Gud vill skall genomsyra alla former av relationer, men synden har orsakat att andra intressen har kommit i vägen.

Att människan också beskrivs i 1 Mos 1:26–28 som skapad till Guds avbild påverkar också hennes förhållande till jorden. Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna. Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa. Varför har då denna text istället blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt).

Men detta var ju innan syndafallet! Nu är situationen annorlunda och vi som kristna skall inte vara engagerade i sådant. Det är missionsbefallningen i Matt 28:19–20 som vi skall uppfylla. Denna förgängliga och syndiga jord och himmel skall ju brinna upp, bytas ut mot något nytt och oförgängligt! Så kan motargumenten lyda. Men som jag nämnde ovan kan Guds vilja, och de ansvarsuppgifter människan fick, förklaras som ett skapelseförbund. I Jer 31 och 33 är det förutsagda ”Nytt förbund” förankrat i detta skapelseförbund. För att summera ett ganska långt resonemang, så är skapelseförbundet Guds vilja från början till slut och ”Nytt förbund” det som Nya testamentet handlar om, som Gud genom Kristus Jesus har slutit med människan. Begreppet ”nytt” måste också i sitt bibliska sammanhang betyda ”förnyat”. Att ”nytt” har innebörden ”att byta ut” är ett synsätt som mer hör hemma i vårt västerländska slösarisamhälle.

Psalm 19:2–7 är en lovsång till Gud Skaparen, som inleds med orden: ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” Men om vi kristna fortsätter att leva på ett sådant sätt att harmonin, rytmen och skönheten i skapelsen rubbas och bryts ner, vad kan vi då peka på som vittnar om en god Gud? Hur vi lever våra liv i harmoni med det människan är satta att förvalta är en del av vittnesbördet om Kristus Jesus. Och det är här som missionsbefallningen kommer in i resonemanget.

Nu anser jag att kristna bör leva ett sunt miljöriktigt liv oavsett missionsbefallningen, av skäl jag redan har tagit upp ovan. Men eftersom Matt 28:19–20 talar om vad det kristna uppdraget är bör det tas på allvar. Befallningen i denna text säger inte exakt hur uppdraget skall utföras, förutom att vi skall gå ut och göra alla till Kristi lärjungar. Men om kristna har en arrogant inställning till jordens klimat och därmed till de villkor som gäller för ett rättvist liv för alla, kommer detta uppdrag att misslyckas. Vi lever i en tid när inställningen till klimatfrågor mer än någonsin är en förtroendefråga. Tar inte kristna klimathotet på allvar, blir det väsentligt svårare att argumentera för varför omvärlden bör ta till sig det kristna budskapet.

Uppdatering: artikeln har lätt redigerats, speciellt inledningen, och på uppmuntran av Henrik Engholm parallellpublicerats i Teologiskt forum.