9.2 Holocaustdagen (Jom Ha-Sho’a) (sid 184–189)

Illmans redogörelse för Holocaustdagen vilar till stor del på I. Greenberg, The Jewish Way: Living the Holidays. New York 1988. Inledningsvis konstateras det att Holocaust är den största judiska katastrofen någonsin, och då handlar det inte enbart om antal döda, utan också intentionen att förinta hela judendomen och på det sätt nazisterna utförde det på.

Judarnas konfrontationen med holocaust är nästa omöjlig att förklara: “Var förbundet nu annulerat? Somliga svarade ja. Andra fortsatte som förut: det är för våra synders skull som det skedde. Finns det ett tredje alternativ?” Som svar på den sista frågan, hänvisar Illman till Greenberg:

Det vanligaste sättet är enligt Greenberg att man håller ihop motiven med ett brutet och ett återupprättat förbund. Redan efter andra templets fall blev människan fullvärdig part, förut hade hon varit ‘halv part’, anser han. Hon måste då anpassa förbundet till de radikalt nya förhållandena som uppstod efter att det andra templet förstördes. Men efter förintelsen fick hon överta den exekutiva rollen i frälsningsuppdraget. Om Gud för sin del inte sade eller gjorde något under förintelsen, måste detta betyda, att det nu hänger på juden att göra något, ta huvudansvaret för förbundet. Ändå säger många att Gud var med i Auschwitz, på offrens sida och led detsamma som de. Han är därför mera fördold, men samtigt ‘mera närvarande’. Det gäller för judarna att hitta den adekvata responsen och det riktiga sättet att leva i förbundet. Ett kvantitativt sätt är att befordra livet genom att öka antalet judar. Ett kvalitativt sätt är att ta sig an och hjälpa judar i nöd, studera toran osv. Alltså följa gamla modeller? Staten Israels upprättande kan ses som ett exempel på hur judarna har löst spänningen mellan för­tvivlan och hopp [I. Greenberg 320–324].

Förintelsens motiv hör närmast samman med den 9 ’Av, men har ändå en egen innebörd. Just på grund av holocaustdagens självständiga motiv har det inte varit lätt att komma överens om kalenderdagen för hågkomsten och vilka rituler som skall karaktärisera dagen. Illmans redogör summariskt för denna process. Kalenderdagen blev bestämd efter debatt över olika förslag till den 27 Nisan (mellan 7 april och 7 maj),*1* men utformningen av ritualerna diskuteras ännu.

Motiven för dagen är flera: 1. Historiskt kom holocaust säkert att stämma en del länders politiska representanter positivare till upprättandet av en judisk stat, än vad som annars varit fallet; 2. På idéplanet visade holocaust att en befolkningsgrupp som den judiska varit mer utsatt och hotad, eftersom den saknade ett eget hemland som kunde ta emot flyktingar eller föra dess talan; 3. Händelsen kräver någon form av hågkomst, och att en sådan dag manifesterar ett nytt skede för judendomen; 4. Israels självständighetsdag följer nära efter holocaustdagen, inte som kompensation utan som respons på den förra.

Som sagt, enligt Illman har det varit svårt för judarna att hitta lämpliga traditionella ritualer för hågkomstdagen. Man kan säga att de som har tagit form karaktäriseras bland annat av tystnad och kvällceremoni vid Yad Vashem.

*1*Valet av just denna dag blev en lösning som gillades av få judar då dagen inte är knuten till någon bestämd händelse och att den inte heller kan firas den 27 Nisan, om den skulle vara sabbat. Skälet till valet är osäkert, men eventuellt för att upproret i Warszawa-gettot då upphörde, men som enligt andra uppgifter fortsatte en vecka därefter [Strassfeld 57]. (Illman, 1994, 186).