9.3 Israels självständighetsdag (sid 189–192)

Staten Israels roll för judarna världen över är ”utomordentligt stor”. Den tjänar som ”en synlig geografisk identifikationspunkt.” Illman betonar att detta inte är något nytt: ”orienteringen mot landet och Sion har ju funnits och hållits i alla tider och på alla orter.” Men efter förföljerna under slutet av 1800-talet och under 1900-talet har landet Israel fram till idag fungerat som en tillflykt genom att ta emot judiska flyktingar. Utöver den politiska identifikationen, har landet också en stor judisk religiös och kulturell “identifikationsmöjlighet”.

Israels självständighetsdag (Jom Ha-‘Atsma‘ut) firades redan vid statens första år, den 5 ’Ijar, som är dagen för upprättandet av staten Israel, den 14 maj 1948. Dagen firas både av staten med olika offentliga tillställningar och i judiska församlingar världen över. Utöver det har fullständiga liturgier, med anknytning till traditionell judisk gudstjänst, utvecklats. I Israel föregås dagen av en minnesdag över dem som föll i kampen för statens grundande (Jom Ha-Zikkaron), som också markerar avslutningen av den dystra perioden efter Jom Ha-sho’a.

Efter att flaggan har varit på halvstång under minnesdagen hissas den vid självständighetsdagens ingång på kvällen i topp, och Knessets talman förklarar sorgedagen avslutad – sinnesstämningen slår om till glädje (notera den skarpa kontrasten). I kvällsgudstjänsten tänds ljus, och i högtidsbönerna tackar man Gud för miraklet att uppleva denna dag. Många menar det var ett mirakel att staten bildades. Illman förklarar vidare att Israel ”är enligt den officiella av överrabbinatet fastställda bönen för staten ’Begynnelsen till vår frälsning’. Men många är på denna punkt reserverade.”*1* Efter kvällsgudstjänsten följer en festmåltid med sång och tändande av ljus.

Under morgongudstjänsten läses psalmer som annars tillhör sabbaten och helgdagar. Det varierar från församling till församling vilka bibeltexter som läsas, som exempelvis 5 Mos 7:12–8:12; Jes 10:32–12:6; Hes 37:1–14 Därefter läses bönen för staten, gudstjänsten avslutas, och man har på nytt en festmåltid. Under denna dag är det också vanligt att recitera poesi av stora judiska diktare. Dagen för övrigt är en allmän fridag, men inte en sabbat.

Den 28 ’Ijar (maj) firas “Jerusalemdagen” (Jom Jerushalajim) i Israel “till minne av återförenandet av Jerusalem genom sexdagarskriget 1967. Problematiskt med denna dag är att Israels annektering av den östra delen av staden inte accepteras av FN, arabstaterna eller palestinierna.

*1*Illman nämner här vissa hasidiska riktningar, de sekulära judarna och Gush ’Emunim (”de trognas förbund”). (Illman, 1994, 191)