På min gamla blogg med samma namn som denna pågick en serie om judiska högtider. Serien bestod av en sammanfattning av Karl-Johan Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (se första inlägget i serien för en närmare presentation). I vilket fall blev serien aldrig avslutad, därför fortsätter den nu här. Du kan se vad som hittills är publicerat i serien genom att klicka här.

Vad som är kvar att redogöra för är högtider som inte är ”bibliska”. De tidigare högtiderna påverkar formulerandet av bibelteologi, men de kvarvarande högtiderna är viktiga för vår förståelse av judendomen idag. Därför tar jag med även dessa på denna blogg så att bilden av både den antika och moderna judendomen blir komplett.

I nionde kapitlet behandlar Illman tre högtider: de två första är sorgedagar – Den 9 ’Av, som firades redan under antiken i åminnelse av förstörelsen av de båda templen (586 f. v. t. och 70 e.v.t.); Holocaustdagen (Jom Ha-Sho’a), då judarna tänkar på de sex miljonerna judar som förintades under andra världskriget. Dessa båda högtider, en antik och en modern, har gemensamt minnet av två katastrofala förstörelser (men ingen räddning undan fienden, till skillnad från Hanukka och Purim). Den tredje högtiden av modernt slag är Israels självständighetsdag, som kan beskrivas som ett svar på förintelsen.

Jag presenterar dessa tre högtider i tre olika inlägg så att texterna hålls någorlunda korta.

9.1. Den 9 i månaden ‘Av (sid 179–184)

Det är den andra faste- och sorgedagen i Sak 8:19*1* som Illman behandlar här. På denna dag fastar judarna till åminnelse av både det första (2 Kung 25:8, Jer 52:12) och andra templets fall, även om ingendera av förstörelserna kan med säkerhet dateras till precis den 9 ‘Av. Förutom tempens förstörelse kopplas också en rad andra tragiska händelser i Israels historia till detta datum, vilket motiverar dagen som en sorgedag. Om andra templets fall förklarar Illman att det “var något mera än en militär katastrof: Gud själv gick med templets fall i exil. Man skulle under den 9 ‘Av läsa Klagovisorna, som skrevs kort efter första templets fall.”

De båda templens fall var stora katastrofer för det judiska folket, både fysiskt, psykologiskt och religiöst. Många judar vid både tillfällena befarade judendomens undergång i och med händelserna. Förstörelsen av det andra templet år 70, tolkades även av många kristna “som ett bevis på att Gud hade förkastat det ‘gamla förbundet’ med judarna och instiftat ett nytt.” Majoriteten av de överlevande judarna förblev dock trogna judendomen och började sörja över Sion, som man hade gjort 600 år tidigare, genom bot och bättring.

Illmans fortsätter att beskriva Den 9 ‘Av och den tre veckor långa förberdelseperiod inför sorgedagen, en period som inleds med en speciell fastedag.*2* Under denna period får inga glädjeyttringar ske och under de tre sabbaterna före 9 ‘Av läses profettexter med dystert innehåll: Jer 1:1–2:3; 2:4–28 och Jes 1. Illmans förklarar att “Den 9 ‘Av är alltjämt en religiös fastedag som i det avseendet kan jämföras med Försoningsdagen. Allt som sker den 9 ‘Av (studier, gudstjänstfirandet, gemenskapen) präglas helt av dysterhet för att uttrycka den sorgsna sinnesstämmningen. Att strö aska i håret förekommer också på sina håll.

Men vid eftermiddagsgudstjänsten svänger stämningen, eftersom en tradition säger “att Messias skall födas, när folket befinner sig i djupaste sorg… Klagovisorna, som man redan har läst två gånger, slutar i en hoppfull ton och det är som om hoppet skulle börja komma till sin rätt: … (Klag 5:21). Illman avslutar sin beskrivning av denna högtid med att förklara att “Flera händelser i modern tid har bidragit till att ge den 9 ‘Av nya accenter:” Förintelsen och grundandet av staten Israel som har lättat stämmingen av denna dag; bombningarna av Hiroshima (6 aug) och Nagasaki (9 aug) som markeras under denna dag av judiska församlingar.

*1*“I Sak 8:19 talas om fyra fastedagar som infaller i den fjärde, femte, sjunde och tionde månaden. De avser tydligen den 17 Tammus, den 9 ‘Av, den 3 Tishri och den 10 Tevet. Texten säger att dessa för Juda skall ‘bli till fröjd och glädje och till sköna högtider’ i stället för vad de var: faste- eller sorgedagar.” (Illman, 1994, 179–180)

*2*Fastedagen som inleder förberedelseveckorna sammanfaller enligt de lärda med den dag då lagtavlorna med de tio budorden krossades, efter att israeliterna dansat kring guldkalven.