HOS Green

Hem » treenigheten (Sida 2)

Kategoriarkiv: treenigheten

Treenigheten och 1 Kor 12:4-6

I 1 Kor 12 betonar Paulus behovet av mångfald i Guds församling, ett argument som förbereder vägen till korrigeringen av korinthiernas karismatiska teologi i kapitel 14 — missbruket av och det överdrivna intresset för tungotal. För Paulus är tungotalets gåva inkluderat i variation och mångfald, men i Korinth har deras förtjusning i denna gåva tagit över på bekostnad av andra andliga gåvor, vilket också skapar oordning ibland dem. Paulus argumenterar alltså inte emot tungotalet i kap 12-14, men om tendensen är att tungotalet blir kriteriet för andlighet (vilket tydligen var fallet i Korinth), får en sådan gåva en splittrande snarare än en förenade funktion i församlingen. Det verkliga kriteriet för andlighet är enligt Paulus kärleken (1 Kor 13), eftersom de andliga gåvorna har som syfte att bygga upp, inte att riva ner.

Argumentet i kapitel 12:4-31 består av tre delar (vv 4-11; 12-26; 27-31), vilka alla betonar behovet och värdet av mångfald inom enhet. Korintherna behövde en större bredd av en och samma Andes manifestation av gåvor. Paulus poäng är att mångfald, inte likformighet (obs, inte det samma som enhet), är nödvändig för en frisk församling.

1 Kor 12:4-11
Paulus inleder diskussionen med att placera frågan (likformighet och bristen på mångfald) i den viktigaste teologiska kontexten av dem alla, gudomen. Människan är skapad till Guds avbild, församlingen är Kristi kropp, och likformighet är inte en sann avspeglingen av Guds natur. Mångfald inom enhet tillhör Guds karaktär, och därför skall Guds församling också spegla en sådan sammansättning i de gåvor som Anden har gett – sann mångfald i sann enhet.

Paulus menar att på samma sätt som det finns en Ande, en Herre och en Gud, finns det en mångfald av andliga gåvor (vv 4-6). Anden, Herren och Gud är parallella begrepp här, som syftar på samma person, en och samme gudom. Att de kopplas till olika aktiviteter (olika nådegåvor, olika tjänster, olika verksamheter) separera dem inte i tre: Anden är Gud och Herren är Gud; nådegåvorna är Guds olika verksamheter och tjänsterna är Guds olika verksamheter. Tillsammans är de Andens manifestation till allas nytta (v. 7). En sådan parallellism* är vanligast i biblisk hebreisk poesi, men förekommer även i vanlig prosa på flera ställen i Bibeln. Att det förhåller sig så ser vi även i tredje delen av Paulus argument (vv 27-31): då är det Gud som verkar i församlingen genom att fördela tjänsterna (v 28a) och ge gåvorna (v 28b), det som Herren och Anden gör i verserna 4-5, och Anden i verserna vv 7-10. Att Paulus lyfter fram Andens aktivitet i fördelningen av de andliga gåvorna i verserna 7-11 är för att illustrera Guds mångsidiga verksamhet, hur en och samma Ande framträder till allas nytta (v 7, 11).

De andliga gåvorna är alltså en manifestation av Guds mångfald, eller som Gordon Fee uttrycker det i sin kommentar över 1 Korintherbrevet: ”Such diversity in God manifests itself, Paul argues further, by his distributing to the many of them different manifestations of the Spririt for the common good (v. 7).” (s 583).

Detta innebär, att om troende önskar manifestera Guds karaktär i sina relationer med varandra (att vara enade, inte splittrade), och vara ett trovärdigt vittne om Guds verksamhet för en andligt sökande omvärld, måste mångfalden (1 Kor 12) och framförallt kärleken (1 Kor 13) få karaktärisera den kristna församlingen. Då är det omvända också betydelsefullt, att de troende bekänner sig till en och samme Gud, som tillåts manifestera sin mångfald inom sin enhet för allas nytta. Med denna teologi, både om gudomens treenighet och dess manifestation av mångfaldiga gåvor i Kristi församling, behöver det inte heller finnas några skäl för att anklaga de troende för intolerans. Det är världen som tenderar att vara likformig, inte medlemmarna i Guds församling.

Jag delar nog Fees (s 588) och Barretts (s 284) uppfattning att Paulus i 1 Kor 12:4-6 inte försöker uttrycka en färdig trinitarisk teologi. Det är inte Guds treenighet (att Fadern, Sonen och Anden är ett) som Paulus betonar i denna text, utan manifestationen av Guds mångfald i församlingen genom andliga gåvor. 1 Kor 12:4-6 är däremot den tidigaste av en rad texter som gav material till formulerandet av den trinitariska läran under 200-300 talet e Kr. Även om det är mångfaldens betydelse som Paulus vill få korinthierna att förstå, är dock Guds enhet en dominerande teologisk uppfattning hos Paulus, och det är ingen tvekan om att han betraktade både Anden och Kristus som genuint tillhörande gudomen.

*Parallellism är en relation (grammatisk eller semantisk) mellan olika rader i en text.

Treenigheten och 1 Joh 5:7-8

Stefan Ketriel Blad menar i ett debattinlägg i tidningen Dagen, publicerad 2007-06-07 (”Kyrkan har inte monopol på de judiska Skrifterna”) att även 1 Joh 5:7 skulle ha ändrats av kyrkan för att få det ”att passa in i sin nyskapade treenighetslära.” Om Blad menar att ursprungstexten, som ligger till grund för våra moderna översättningar av 1 Joh 5:7, har manipulerats för att ge stöd åt en lära konstruerad av kyrkan (inte av apostlarna), är det ett trick som inte har lurat modern textkritik.

Den engelska översättningen King James Version har följande ord efter “vittnar” i vers 7: “(7) … in heaven, the Father, the Word, and the Holy Ghost: and these three are one. (8) And there are three that bear witness in earth,… .” Det måste alltså vara detta som Blad syftar på. Orden läggs till av Textus Receptus (latin, ”den antagna texten”), som är namnet på 1550 års utgåva av grekiska Nt (producerad av Robert Stephanus i Paris) och 1633 utgåva av Elzevier (tryck i Nederländerna). Fram till 1800-talet var Textus Receptus den auktoritativa texten för Nt. Den engelska King James version från 1611 är baserad på Textus Receptus, men även The New King James Version från 1983 har samma bas och lägger därför till samma ord i 1 Joh 5:7–8. Från och med den svenska 1917 års kyrkobibel har man utgått från andra textkritiska utgåvor än Textus Receptus, vilket är förklaringen till att vers 7–8 i 1917 års kyrkobibel, Svenska Folkbibel och Bibel 2000 lyder helt kort: ”Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.”

Enligt Bruce M. Metzger finns det flera goda skäl att betrakta de tillagda orden i 1 Joh 5:7–8 som oäkta (alltså inte ursprungliga från aposteln Johannes penna). I sin A Textual Commentary on the New Greek New Testament (ss 715–717) ger han flera skäl till varför dessa ord inte hör hemma i Nya Testamentet. Jag väljer att endast här diskutera de externa bevisen:

(1) Texten saknas i alla kända grekiska manuskript, förutom i fyra (från 1000–1500-talet e Kr, varav två har orden skrivna i marginalen av en senare hand än den ursprungliga kompositionen). Dessa grekiska läsarter tycks vara översättningar av en sen reviderad latinsk Vulgata; (2) Texten citeras inte av någon av de grekiska kyrkofäderna, för om de hade känt till texten hade den säkerligen använts i de trinitariska kontroverserna; (3) Texten saknas i alla antika översättningsversioner utom i den latinska (men finns inte i tidiga versioner av gammallatinska översättningen och Vulgata). Första gången orden citeras som en del av 1 Johannes är i en latinsk avhandling från 300-talet e. Kr (Liber Apologeticus, ett arbete som tydligen betraktades som kättiskt). Antagligen uppstod orden som en kommentar när 1 Joh 5:7–8 i sin ursprungsversion uppfattades syfta på treenigheten (de tre vittnena: Anden, vattnet och blodet), en tolkning som först kan ha varit en marginalanteckning och sedan krupit in i texten. Under 400-talet citerades kommentaren av de latinska kyrkofäderna i Nordafrika och Italien som en del av det nytestamentliga brevet, och från 500-talet och framåt dyker den upp mer frekvent i gammallatinska och Vulgata manuskript. I dessa textvittnen varierar emellertid ordalydelsen.

En klar majoritet moderna textkritiker (de bibelforskar som arbetar med att etablera en auktoritativ ursprungstext för tolkning och översättning till moderna språk) är överens om att orden från Textus Receptus i 1 Joh 5:7–8 inte hör hemma i Nya testamentet, vilket framgår tydligt i moderna bibelöversättningar. Om det är sant att kyrkan medvetet skulle ha ändrat/lagt till ord i 1 Joh 5:7–8 för att ge stöd åt treenighetsläran, skedde det inte när Tertullianus (200-talet) och de kappadokiska fäderna (300-talet) skapade det trinitariska språkbruket. Det kan inte heller ha skett i och med formuleringen av treenighetsläran i Nicenska trosbekännelsen (325, 381 e Kr). Det är först på 400-500-talet som texten, som sannolikt var en kommentar, började uppfattas som en del av 1 Joh 5:7–8 i latinska översättningar av Nya testamentet. Att utvecklingen av treenighetsläran gick olika vägar efter att Nicenska trosbekännelsen formulerades är inte samma fråga som vad kan ha hänt med 1 Joh 5:7–8 när denna lära ursprungligen formulerades, dvs inget hände vad jag kan se med 1 Joh 5:7–8 vid den tidpunkten.

Jag delar Stefan Ketriel Blads passion för Bibelns ursprungstext, men utifrån tillgänglig fakta om 1 Joh 5:7–8 stämmer inte Blads påstående i detta fall. Hans argumentering blir istället ett tråkigt misskrediterande av kyrkans ambition på 200-300-talet att formulera den nytestamentliga läran om Guds treenighet för att skydda den rena läran mot olika villoläror. Min uppfattning, så långt jag kan se i detta fall, är att formulerandet inte handlar om att rensa bort det judiska i den unga kristendomen, utan att värna om den apostoliska undervisningen om gudomen.

Treenigheten och Matt 28:19

I ett debattinlägg i tidningen Dagen, publicerad 2007-06-07, hävdar Stefan Ketriel Blad följande under rubriken ”Kyrkan har inte monopol på de judiska Skrifterna:

“I slutet av 300-talet ändrade kyrkan hänsynslöst flera bibeltexter för att få dem att passa in i sin nyskapade treenighetslära, bland annat Matt 28:19 och 1 Joh 5:7.”

Jag vill här kort kommenterar påståendet att Matt 28:19 i sin nuvarande formulering skulle vara manipulerad för att passa in i treenighetsläran.

Uppfattningen att orden ”döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (B2000) inte fanns med i Matteus ursprungstext är svårt att bevisa. Det finns inga externa bevis, dvs inga bevarade/existerande Matteus manuskript som innehåller en läsning utan dessa ord. Detta antyder att när en kortare form av vers 19 citeras av Eusebius i sitt förnicenska arbete, ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar i mitt namn”, kan det vara frågan om Eusebius egen förkortning av den mer liturgiska formuleringen i Matt 28:19. Vad beträffar de interna bevisen beskrivs visserligen det kristna dopet på flera ställen i Nya testamentet som att dopet skedde i Jesu namn, men måste enligt min mening ändå betraktas som en förkortning av den längre liturgiska formeln tills tydligare textbevis dyker upp som säger annorlunda. Det sannolika är att nytestamentliga dop skedde i treenighetens namn, eftersom även i Jesu eget dop var Fadern, Sonen och Anden involverade (Matt 3:16-17).

Värt att notera i Matt 28:19 är också att det står inte ”namnen”, utan ”namnet” (bokstavligt ”in i namnet”) i singularis. R. T. France ger en intressant kommentar på detta:

”Jesus thus takes his place along with his Father and the Spirit as the object of worship and of the disciple’s commitment. The expericence of God in these three Persons is the essential basis of discipleship. At the same time the singular noun name (not ‘names’) underlines the unity of the three Persons” (TNTC, Matthew, 414-415).

För den som är intresserad har jag gjort en textutläggning av Matt 28:16-20 i tidsskriften Tro & Liv 2007 Årgång 66 (2’07). Den tar inte upp det specifika problemet i detta inlägg, men ger förhoppningsvis ytterligare insikt i textens teologiska betydelse.