Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
Den frambrytande urförsamlingen – 3
Ekklesia i Septuaginta
Den primära bakgrunden till bruket av ordet ekklesia i Nya testamentet är de första kristnas Bibel, det vill säga Septuagintan (LXX).[1] Ekklesia förekommer 103 gånger i LXX (inklusive de apokryfiska böckerna som också ingår i LXX), och 74 gånger utav 79 översätter ekklesia hebreiska ordet qahal i den hebreiska kanon. Qahal betyder ”församling” eller ”menighet”, men ett studium av begreppet visar att det inte är exklusivt kopplat till Guds folk utan kan, liksom ekklesias profana betydelse, beskriva vilken folksamling som helst. Denna neutrala innebörd får qahal på grund av de mängder av olika textsammanhang som det dyker upp i. Exempel på qahal är ”de ondas skara” (Ps. 26:5 [25:5]), ”samlade menigheten” (Ordspr. 5:14) och ”Guds folk” (Dom. 20:2). Termen används också för att beskriva Israels församling (Mik. 2:5), änglars församling (Ps. 89:6) och folkmöte (Neh. 5:7). Det är därför troligt att man i LXX valde ekklesia som översättning av qahal på grund av ordets breda tillämpning på “folksamling”. En sådan översättning stämmer väl med bruket av qahal i hebreiska Bibeln.[2]
Qahal används bland annat för att beskriva religiös sammankomst med syfte att höra Guds Ord (5 Mos. 9:10) och tillbe Herren i någon form (2 Krön. 20:5; Neh. 5:13b). Även om qahal inte refererar till något annat än själva mötet, hänvisar det ofta till Israel, speciellt när det är frågan om en religiös sammankomst (ex. 5 Mos. 31:30). Det har konstaterats att i grekiska världen är det tveksamt om ekklesia användes på religiösa möten, men i LXX får ekklesia ett nytt användningsområde då det också syftar på religiösa händelser. Detta speciella bruk av ordet kan vara en av anledningarna till att Paulus i Nya testamentet ändå valde ekklesia och gav det en unik betydelse i anslutning till Kristi församling, trots den neutrala tillämpningen i LXX som översättningsord för qahal.
Ekklesia i LXX fortsätter att vara ett kollektivt begrepp, eftersom det tillsammans med qahal i Gamla testamentet är exempel på kollektiva termer som berättar att Israels folk främst såg sig som en enhet och som Guds folk.[3] Gud utvalde och ingick förbund med ett folk, inte med individuella människor, som skulle tjäna honom och följa hans vilja. Gud ingick visserligen ett förbund med Abraham, men målet med förbundet vara att hans avkomma skulle bli ett stort folk (1 Mos. 12:1–3). I förbunden fanns det naturligtvis utrymme för individuella relationer med Gud, som i Davids fall, men det skymmer inte det faktum att Gud hade ett övergripande syfte med folket som ett Guds folk. Även när folket blev reducerat till en kvarleva, var denna kvarleva fortfarande Israel, ett utvalt och älskat folk. I vårt västerländska individualiserade samhället kan det vara svårt att förstå denna bibliska tanke, men om vi inte gör det kan det också vara svårt att förstå Guds tanke med församlingen som det kommer uttryck genom termen ekklesia i Nya testamentet.[4]
Oavsett skälen till att Paulus valde ekklesia som beskrivning av den kristna församlingen, är begreppet ett bra bibliskt ord för det första århundradets kristnas sammankomster av följande två skäl: 1) Det är ett kollektivt ord, vilket innebär att fokus (bortsett från Jesu utvalda apostlar, som måste betraktas som en unik grupp av människor, och som inte kopierades som en modell efter deras död) är inställd på de troende som grupp inte på individuella ledare. Allt skedde i det kollektiva vilket antyder en demokratisk ordning mellan medlemmar i församlingen. Det existerade inte något ledarskap separat/utanför det kollektiva. 2) Ekklesia används i Septuagintan för just religiösa samlingar. I Psaltaren beskrivs en tillbedjande församling som en ekklesia. En intressant utveckling av ordet sker även i Apokryferna där man, förutom att ordet används i dess profana och Gamla testamentliga betydelse, går längre och tillämpar det på människor som utgör gruppen, till och med när de inte är församlade. Saucy funderar om inte ett sådant användningsområde kan ha fungerat som en övergång från Gamla testamentets användningsområde till dess mer djupare betydelse i Nya testamentet.[5]
Se fortsättning…
[1] Den grekiska översättningen av hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) från 200-talet f. Kr.
[2] James Barr, The Semantics of Biblical Language (Eugene, Oregon: Wipf & Stock Publishers, 1961), 121.
[3] Guds speciella folk i Gamla testamentet identifieras med en rad kollektiva begrepp, förutom qahal (gr. ekklesia), som exempelvis det hebreiska ordet am, vilket översätts till laos i LXX. I Nya testamentet tillämpas laos oftast på det judiska folket, men i flera bibelställen refererar begreppet också till det nya förbundets folk som då inkluderar även hedningarna (Apg. 15:14; 2 Kor. 6:16; Titus 2:14; 1 Pet.
[4] Gordon D. Fee, Gospel and Spirit: Issues in New Testament Hermeneutics (Peabody, Massachusetts: Hendrickson Publishers, 1991), 125–26.
[5] Saucy, The Church in God’s Program, 15.
Childs, Introduction to the Old Testament – 1
I mina doktorandstudier vid Åbo Akademi ingår en rad läskurser, som jag genomför med att skriva kritiska bokreferat på litteratur jag måste läsa. Jag har nu bestämt mig för att här på min blogg presentera dessa bokreferat, som är på engelska då jag skriver på detta språk i mitt doktorandarbete. Varför gör jag detta? Svaret är enkelt, för att sprida kunskap.
Jag startar ut med ett bokreferat på Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture. Jag kommer enbart att presentera de fyra första kapitlen plus en egen kommentar i slutet (sex inlägg inklusive detta), då hela boken är 688 sidor lång. Dessa kapitel är dock viktiga då Childs där presenterar och förklarar sin canonical approach. Observera, Childs åsikter och syn på Gamla testamentet är naturligtvis nödvändigtvis inte mina egna.
Varsågod.
Biographical information:
Childs, Brevard S. Introduction to the Old Testament as Scripture. Philadelphia: Fortress Press, 1979.
Presentation of the author
Brevard S. Childs is Sterling Professor of Divinity and Fellow of Davenport College, The Divinity School, Yale University. He has authored well known works such as The Book of Exodus (1974), Old Testament Theology in a Canonical Context (1985), Biblical Theology of the Old and New Testaments(1992) and Isaiah (2001).
Presentation of the book
The background to the book Introduction to the Old Testament as Scripture is described by Childs as a process, where he began to realize that there was a need for a new foundation for the biblical discipline. Something was wrong with the whole concept of the study of the Bible. He explains that “the relation between the historical critical study of the Bible and its theological use as religious literature within a community of faith and practice needs to be completely rethought”.[1] Thus, a different model is presented in this introduction that “seeks to describe the form and function of the Hebrew Bible in its role as sacred scripture for Israel.”[2]
Childs argues that biblical literature has not been fully understood because its role as religious literature has not been correctly analysed. Therefore his approach seeks to describe the canonical literature of the Hebrew Bible, where the “canonical” is the context from which the literature is being understood – to hear the biblical text in that context (the collection and transmission) as scripture. Childs wants to establish a proper context from which to read the biblical literature.
Introduction to the Old Testament as Scripture is divided into six parts. The first part contains four chapters that introduces and explains Childs’ model that seeks to describes the Hebrew Bible as Israel’s Holy Scripture. The first chapter describes the “The Discipline of Old Testament Introduction” and the next three chapters discusses different aspects of the biblical canon and its relationship to biblical criticism and the text itself. In part 2 to 5 Childs applies theologically and hermeneutically his model on each book of the Old Testament. He follows the Hebrew canon: The Pentateuch (part 2), The Former Prophets (part 3), The Latter Prophets (part 4) and the Writings (part 5). Each chapter in these parts has, with some exceptions, the following structure: 1. Historical Critical Problems, 2. The Canonical Shape of [biblical book], 3. Theological and Hermeneutical Implications. Finally in part 6 Childs concludes this massive work of 688 pages (including index of authors) with the theme “The Hebrew Scripture and the Christian Bible”.
The first impression of the book is that its content is very clear and logically structured, which makes it fairly easy for the reader to follow Child’s general idea. All the chapters in the book begins with an extensive bibliography (chap. 1-4, 44) plus a list of commentaries (chap. 5-43) up to 1979 when the book was published.
[1] Brevard S. Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture (Philadelphia: Fortress Press, 1979), 15.
[2] Ibid., 16.
Den frambrytande urförsamlingen – 2
Ekklesia i det grekisk-romerska samhället
Ekklesia är det ord som översätts till ”församling” i Nya testamentet. Ordet kommer från verbet ekkaleo, som är en sammansättning av ek, ”ut” och kaleo, ”att kalla.” Tillsammans betyder de ”kallas ut.” Denna etymologiska betydelse har använts för att formulera den kristna läran att församlingen är ”en utkallad skara”, avskild från världen av Gud. Men frågan är om det går att göra en sådan etymologisk tolkning av ordet ekklesia i Nya testamentet då det är osäkert i vilken grad Paulus tänkte på eller kände till en sådan innebörd när han använde ordet. Den profana grekiskan stödjer inte heller helt en sådan kristen lära,[6] trots att den etymologiska betydelsen är hämtad och tillämpad från det sammanhanget. Vad kan då den sekulariserade betydelsen tillföra den bibliska betydelsen av ”församlingen”?
Ordet ekklesia användes av de tidiga grekisktalande folken med dess fulla betydelse ”att vara utkallad” när medborgarna blev kallade av det styrande rådet. Senare i det demokratiska Aten på 400-talet f Kr stod ekklesia för ”folkförsamlingen”, som inte speciellt kallades ut, utan samlades på förbestämda datum. Folkförsamlingen var den högsta politiska myndigheten i den atenska staten, och varje atensk medborgare (män som tillhörde en deme [=småkommun]) hade säte och stämma där. Ekklesians viktigaste uppgifter var lagstiftning, lagändring, val av vissa ämbetsmän, ärenden rörande krigsmakten och frågor om den religiösa kulten. Den hade också beslutanderätt beträffande ostracism (=10-åriga landsförvisningar av dem som ansågs farliga för demokratins bestånd).[7] Termen ekklesia var alltså en viktig term i historiens första demokratiska politiska system, även om denna demokrati var begränsad till fria män. Slavar och kvinnor kunde alltså inte väljas in i ekklesia.
Så småningom fick ekklesia en bredare innebörd, och började omfatta all sorts folksamling, oavsett sammansättning och tidpunkt. Denna breda tillämpning framgår i Nya testamentet. Två gånger i Apostlagärningarna används ordet för att beskriva den förvirrande folkhopen som rusade till teatern i Efesos (Apg. 19:32, 40) och en gång för den ”lagliga folkförsamlingen” (v. 39). Slutsatsen blir att ekklesia användes i det grekisk-romerska samhället enbart om samlingen, aldrig om folket som samlingen bestod av. När folket inte var församlade, var de inte en ekklesia längre. En ny ekklesia uppstod varje gång de samlades. Teologen Robert L. Saucy menar att det också är tveksamt om ekklesia någonsin användes i det grekiska samhället för en religiös grupp, utan termen syftar endast på en samling människor som möts för ett speciellt syfte, för att sedan upplösas igen.[8]
Några slutsatser kan man dra utifrån det profana bruket av ekklesia som ger oss insikter om ekklesia i Nya testamentet. Första insikten är att ekklesia beskriver en demokratisk folksamling. Ekklesia hade emellertid inte samma betydelse i Paulus brev som på 400-talet f. Kr i demokratiska Aten eller senare i det grekisk-romerska samhället på Apostlagärningarnas tid. Men termen kan stå för en demokratisk ordning mellan människor i Guds församling eftersom flera bibelställen i Nya testamentet antyder en sådan ordning (Apg. 6:3-5; 11:22; 14:23, 27; 15:3-4; 1 Kor. 16:3; 2 Kor. 8:19). Den andra insikten är att ekklesia är ett kollektivt ord – det syftar på folkförsamlingen och senare på folksamling. Det innebär att något ledarskap separat/utanför det kollektiva existerade inte. Den tredje insikten är att om ekklesia i Nya testamentet inte betyder att de kristna är Guds ”utkallade” folk, måste andra källlor studeras för att förstå hela hemligheten med Guds församling. Vi behöver undersöka kompletterande bakgrunder till ordet betydelse i Nya testamentets teologi, speciellt i Paulus brev om församlingen.
Se fortsättning…
[6] Saucy, The Church in God’s Program, 11–12 Saucy påpekar att varken verbet ekkaleo (”att kalla ut”) och adjektivet ekkletos (”utkallad”) används i Nya testamentet, vilket understryker att det sekulariserade bruket av ekklesia inte fullt och helt stödjer den kristna läran om ett från världen utkallat/avskilt gudsfolk.
[7] Pär Göran Gierow and Lennart Sjöstedt, Antiken (Lund: Studentlitteratur, 1978), 12–15.
[8] Saucy, The Church in God’s Program, 12–13.
Utombibliska termer
Ett stort problem som en del bibeltroende människor har med begreppet ”treenigheten” är att det inte finns i Bibeln. Att begreppet treenighet inte finns i Bibeln är sant, men att av den anledningen förkasta termen är både inkonsekvent och tenderar att bli ett cirkelargument.
Först det inkonsekventa:
Att inte acceptera bruk av termer som beskriver eller sammanfattar lärosatser, metoder, tillämpningar eller etiska moderna ställningstagande omöjliggör ett kommunicerade av bibliska sanningar i ett modernt eller postmodern samhälle. Bibeln använder inte ord som mission, postmodern, amodern, abort, demokrati, teokrati, teodicé, men ändå finns det bibelverser som går att tillämpa på dessa ord. Om man skall vara konsekvent går det överhuvudtaget inte att använda sig av ickebibliska illustrationer eller moderna begrepp för att förklara något från Bibeln på grund av dessa illustration och begrepp inte används i Bibeln. Treenigheten är visserligen en doktrin, men det finns andra begrepp som det också byggs upp doktriner kring av samma anledning som det gjordes med treenigheten: ex mission, ”The emergent church”, miljöfrågan, etik, messiastroende, etc., men som inte är äkta bibliska begrepp och därmed kan inte användas eftersom de är ickebibliska.
Att vara konsekvent i att inte acceptera ickebibliska begrepp som beskrivning av bibliska sanningar innebär också att vi är hindrade från att översätta Bibeln till svenska, eftersom det finns hebreiska och grekiska ord, fraser/idiomer och grammatik som det inte finns en direkt motsvarighet i svenskan. Värt att notera är att Bibelns språk inte har fötts med Bibeln, utan existerade faktiskt innan Bibeln skrevs ner (surprise!?). Ta till exempelvis favoritordet nr 1 bland oss kristna, agape (=kärlek). Detta ord var i bruk i den grekiska litteraturen och samhället långt innan Paulus i sina brev tillämpade det på Guds kärlek. I det sekulariserade hellenistiska samhället hade ordet en annan innebörd än den Paulus gav den, och fortsatte att ha det till kristendomen tog över helt. Bara för att agape var hedniskt/ickebibliskt ord hindrade det varken översättarna till Septuagintan och senare Paulus att använda sig av det … men kyrkofäderna de gjorde fel när de började på 200-talet e. Kr. föra in ordet treenighet i den kristna läran för att förklara för sin samtid vad en rad viktiga bibelställen säger om Fadern, Sonen och den helige Anden (!).
Att vara konsekvent med att inte använda utombibliska termer och begrepp för att beskriva och förklara Bibelns innehåll innebär således en bokstavstro som blir idioti och undergång för trons relevans. Min poäng är att om kommunicerandet av Bibeln skall vara relevant, förståeligt och försvarbart måste det också sökas termer, fraser och illustrationer utanför den bibliska texten för att förklara dess innehåll. Att just ”treenighet” skapar sådana problem för vissa, när samma personer för övrigt kan diskutera teologi på ett sätt som då måste betraktas som obibliskt, kan man verkligen fråga sig.
Det blir ett cirkelargument:
Resultatet av inkonsekvensen jag beskriver ovan blir en cirkelargumentation som är svår att ta sig ur. Det finns inget centralt begrepp i Bibeln för Fadern, Sonen och den helige Anden som Gud, därför måste vi hitta ett sådant begrepp utanför Bibeln, men att använda sig av ett begrepp utanför Bibeln är inte bra då det måste vara att ett bibliskt ord… .
De som förnekar Jesu Kristi gudomlighet måste visserligen förkasta treenigheten, men de som bekänner sig både till Jesu mänsklighet och gudomlighet blir förkastandet av begreppet treenighet ett cirkelargument, i alla fall tills dessa personer kan acceptera eller hitta ett nytt utombibliskt begrepp som beskriver förhållandet i den kristna gudomen. Att säga som kristen, jag tror på Fadern, Sonen och den helige Anden som Gud, men inte på treenigheten är med andra ord inget annat än att gå runt i cirklar. Och då man går i cirklar blir allt så småningom snurrigt.
Det är naturligtvis viktigt att diskutera begreppet Treenigheten, på vilket vis det adekvat beskriver en biblisk nytestamentlig lära som är bland det mest centrala i kristendomen. Men att förkasta det på grund av att det inte är ett biblisk ord och endast en lärokonstruktion av kyrkan resulterar i cirkelargumentation som inte leder någon vart.
Den frambrytande urförsamlingen – 1
Det diskuteras om ”The Emerging Church” i kristen media och på bloggar som exempelvis Selahblogg och Den radikal-reformatoriska bloggen. The Emerging Church har till och med en egen svensk hemsida med länkar till ytterligare information om denna rörelse. Eftersom jag är exeget, ägnar jag professionellt inte så mycket tid åt detta, men privat är jag naturligtvis engagerad i min egen lokala församling Elim i Örebro. I vilket fall är jag intresserad av hur Bibeln presenterar urförsamlingen (även om denna presentation är långt ifrån glasklar), och den är inte så olik hur den moderna ”The Emerging Church” definieras av sina förespråkare. Faktum är att den nytestamentliga församlingen var ganska ”postmodern”, om det nu går att använda ett sådant begrepp på något som uppstod under de första hundra året efter Kristi död och uppståndelse.
I denna nystartade serie skall jag därför som exeget granska den frambrytande församlingen i Nya testamentet. Jag tror en sådan serie kan bli spännande läsning för intresserade. Vad som nu följer är en bearbetning av en längre artikel av mig som tidigare inte har blivit publicerad så här offentligt.
Ordet ”kyrka” eller ”församling” är två begrepp som kan uppfattas olika beroende på vem man frågar. En del människor sammankopplar det med en byggnad, där människor samlas en gång i veckan för att fira gudstjänst. För andra är kyrkan eller församlingen människorna som samlas i byggnaden för andlig gemenskap och tillbedjan av Gud. I en mer noggrann differentiering syftar ”kyrka” på den första innebörden, det vill säga en byggnad eller plats där troende samlas för gudstjänst, medan ”församling” syftar på det andra alternativet, det vill säga människor som har tagit emot Jesus Kristus som Frälsare och Herre. I denna serie om den kristna församlingen kommer jag att försöka fördjupa innebörden av orden ”kyrka” och ”församling”. Först måste jag då undersöka varifrån det svenska ordet ”kyrka” kommer från, för att sedan skapa en bild av den bibliska innebörden av ordet ”församling”.
Ordet ”kyrka” var i bruk i vårt svenska språk före 1520, och härstammar från det fornsvenska ordet kirkia,eller kyrkia. Ursprungligen kommer ordet emellertid från det grekiska kyriakos, och betyder ”som hör till Herren.”[1] Kyriakos är ett adjektiv av ordet kyrios (”Herre”), och förekommer endast två gånger i Nya testamentet: Aposteln Paulus använder ordet (kyriakos) som ackusativ neutrum (kyriakon) i 1 Kor 11:20, där det syftar på Herrens måltid, och aposteln Johannes brukar ordets dativ femininum form (kyriake) i Upp 1:10, genom att låta det referera till Herrens dag, det vill säga söndagen.[2] I båda fallen syftar det inte på ”kyrka” i modern bemärkelse, utan på en religiös aktivitet och en specifik gudstjänstdag som ”tillhör Herren”. Det innebär att den moderna tillämpningen av kyriakos inte kan härledas till Skriften, utan är av något senare tradition.
Den nutida användningen av ordet kyriakos kan härledas till de kristna under den patristiska perioden (100-590 e Kr).[3] I de patristiska texterna började man bland annat använda kyriakos som en beskrivning på huset där de kristna samlades för gudstjänst.[4] De namngav alltså den plats de möttes på, som en plats eller ett hus som ”tillhörde Herren”.[5] Utifrån ett historiskt perspektiv kan man alltså kalla den kristna gudstjänstplatsen för kyrka, en plats som tillhör Herren och där Guds folk samlas. Däremot är inte kyriakos människorna som samlas på den utvalda platsen. Istället finns det ett annat grekiskt ord i Nya testamentet för människorna som samlades för tillbedjan.
Se fortsättning…
[1] Ordbok (vol. 2 of Nationalencyklopedin; Sverige: Nationalencyklopedin, 2004), 242.
[2] Stott W, i New International Dictionary of New Testament Theology, vol. 3 (Carlisle, Cumbria, U.K.: Paternoster, 1992), 411–12.
[3] Aposteln Johannes död (ca 99-100 e Kr) inledde en ny period för kyrkan, som varade ända tills George I, när han blev påve 590 e. Kr. Perioden kallas för den ”patristiska perioden”, eftersom den karaktäriserades av kyrkofäderna, kristendomens ledare under de första fyra århundraden efter apostoliska perioden (30-100 e Kr).
[4] Stott, W. 411.
[5] Robert L Saucy, The Church in God’s Program (Chicago: Moody press, 1972), 11.
Värdet av att förstå hebreiska
Jag har sedan 1980-talet haft ett kärleksförhållande till klassisk hebreiska, det vill säga det språk som Gamla testamentet till största del är ursprungligen skriven på. Det är nog huvudanledningen till att jag har valt att främst undervisa och forska i Gamla testamentet. Jag har absolut inget emot Nya testamentet och grekiskan (har studerat massor av det också), men hebreiskan ligger mig närmare om hjärtat.
I dessa tider, när bibelhebreiskan nämns i media och på bloggar i samband med diskussionen om den Messianska Föreningen Shalom, vill jag verkligen betona en sak. Att ägna stor del av sin tid åt studier i detta språk innebär inte att man löper risken att hamna fel i vad Nya testamentet säger om Jesus. Vad som bland annat motiverade mig att börja studera hebreiska var en bok av David Bivin och Roy B. Blizzard med titeln Understanding the Difficult Words of Jesus. Författarna vill få läsaren att inse betydelsen av kunskap i hebreiska för att förstå de judiska nytestamentliga författarnas grekiska. Bivin och Blizzard går så långt att de hävdar att de synoptiska evangelierna ursprungligen kommunicerades på hebreiska. Men inte ett enda slutsats i boken förnekar Jesu gudomlighet eller mänsklighet.
I ett tidigare inlägg nämnde jag att John F. Hobbins blogg Ancient Hebrew Poetry är en av mina absoluta favoritbloggar, och då tänkar jag speciellt på hans inlägg om hebreiska språket och dess poesi. John publicerar också regelbundet inlägg om att studera hebreiska, ett återkommande ämne på hans blogg, och just nu pågår där faktiskt en serien om det. Senaste inlägget i den serien är av en gästbloggare som heter Randall Buth, som undervisar klassisk hebreiska och koine grekiska (nytestamentlig grekiska) på Hebreiska universitet i Jerusalem. Om du väljer att titta in hos John kolla då in vänstra spalten som är fullständigt packad med material.
Randall Buth driver också ett Biblical Language Center i Israel som jag själv önskar jag kunde delta i, men något som är fullständigt omöjligt inom en överskådlig framtid på grund av familj (obs, jag klagar inte på min familj, bara konstatera hur det är). Att som bibelforskare och lärare i Gamla testamentet verkligen kunna komma till den punkt i livet där jag behärskar helt grundspråken (hebreiska, men också arameiska och grekiska om man räknar in Septuagintan) i de texter man ägnar sitt liv åt, är verkligen en dröm att försöka uppnå.
För att nå detta mål att behärska bibelhebreiskan (eller klassisk hebreiska) är Johns blogg en bra hållplats. Där kan man låta sig peppas, få råd och tips om litteratur, men också bli frustrerad då man inser att verkligen kunna ett språk är mer än bara att avkoda en text skriven på ett antikt språk. Jag håller med John att om man vill lära sig ett språk som hebreiskan finns det inga medelvägar, utan för det mesta handlar det om hårt arbete. Men trots det hårda arbetet är resultatet oändligt tillfredsställande när det börjar bära frukt i form av djupare förståelse av de bibliska texterna både i Gamla och Nya testamentet.
Jag hoppas verkligen inom en snart framtid hinna med att uppdatera mina länklistor på denna blogg. Bland annat kommer de att inkludera länkar till resurser för språkstudier av Bibeln. Men redan nu kan jag tipsa om följande, förutom Johns Ancient Hebrew Peoetry:
Ensamhet – 7
Avslutning
Detta är mitt sista inlägg i serien om ensamhet i Bibeln. Jag hoppas det har gett dig som läsare något, kanske tröst, hopp eller en förklaring.
Serien har försökt visa att det finns en ensamhetens teologi. Vad som har framkommit är att en sådan bibelteologin inte är enkel att förstå, utan lika komplicerad som livet själv. Min tolkning av olika bibelsammanhang har försökt visa att det i Bibeln finns olika sorters människor, och dessa människor skaffade sig olika erfarenheter genom livet. Ensamhet är en av dessa erfarenheter, vilket illusterar att Bibelns budskap till människan inte är så stereotypt som vissa tror eller föreställer sig. Bara för att det finns stereotypa religioner, behöver inte Bibeln vara på det viset.
Människan är alltså en komplex varelse, vilket gör att också ensamheten är svår att förstå. Därför är inte Bibelns undervisning om ensamhetens kval och välsignelser svart-vit. Det finns olika former och orsaker till ensamhet, och det beror inte enbart på om man har en rätt eller fel relation med Gud. Bibeln undervisar också att den ensamma människan har en uppgift i livet, trots känslor av övergivenhet och isolering, att hon egentligen inte är ensam eftersom Gud har speciell omsorg om henne.
Det är viktigt att se att ensamhet inte behöver bero på någon speciell synd (=något fel man har gjort sig skyldig till). Ibland är ensamhet en konsekvens av synd, men det är också en del av verkligheten som inte ens Jesus skonades från.
Arkeologiska lämningar från första tempelperioden
IAA (Israel Antiquity Authority) har rapporterat arkeologiska fynd på tempelberget från första tempelperioden.
Se rapporten här.
Uppdatering 23/10
Mer information om de arkeologiska fynden från första tempelperioden:
BiblePlaces Blog
Dr Leen Ritmeyer’s blog
Ensamhet – 6
Existentiell ensamhet
Existentiell ensamhet är den djupaste känslan av ensamhet, som för många också är andlig till sin karaktär, då människor söker något större än sig själv – en mening med livet bortom den materiella världen. I Bibeln beskrivs denna slags ensamhet som en rädsla att Gud har lämnat en. Ofta förekommer den i kombination med de andra tre formerna av ensamhet. Existentiell eller andlig ensamhet dyker sällan upp av sig själv. Istället är den vanligast orsakad av en annan kris, som gör att man känner sig andligt och existentiellt övergiven.
Ps 102 hjälper oss att förstå att andlig ensamhet hör ihop med andra former av ensamhet eller livskriser. Psalmisten är djupt bekymrad, och ropar till Gud att han inte skall dölja sitt ansikte för honom. I sin nöd befarar han att Gud inte lyssnar på honom. På grund av att han känner sig övergiven av Gud, förtorkar livet i honom, och han har börjat känna sig som en ensam fågel. Men vad har orsakat detta – vad är anledningen till att psalmisten känner sig andligt isolerad på detta vis? Förklaringen kommer i vers 9: ”Hela dagen smädar mig mina fiender. De som rasar mot mig förbannar med mitt namn.” Han känner sig förföljd och hatad, och det tolkar han felaktigt som att Gud har upphört att bryr sig om honom. Följande verserna bekräftar att han upplever det så: ”…därför att du har gripit mig och kastat mig bort” (v 10-12).
Även Jesu liv illustrerar denna bakomliggande orsak till varför många människor känner sig andligt ensamma. Under det sista dygnet fram till att han blev korsfäst, fick Jesus både erfara en påtvingad ensamhet, när lärjungarna övergav honom, och en självvald ensamhet, eftersom han valde att ensam lida för mänsklighetens synder. På korset kände han sig slutligen övergiven av Gud själv. Men var Jesus verkligen övergiven av Gud? Tidigare, under inte fullt så stressfyllda omständigheter som på korset, hade Jesus hävdat bestämt att Fadern var med honom, även när alla andra skulle överge honom (Joh 16:32). Och det enda sättet att förmå Gud lämna människan, är att bedröva honom med en total kärlekslös ovilja att lyda honom. Gjorde Jesus det? Nej, men på korset kände sig människan Jesus så totalt ensam på alla områden i livet, att han slutligen även kände sig övergiven av Gud.
Omständigheter kan få oss att uppleva andlig ensamhet, även om Gud inte på något sätt har vänt sig bort från oss (se Ps 102:13-29). När en person utsätts för extremt lidande, och livssituationen förändras till det sämre, kan tidigare goda erfarenheter glömmas bort. Elias ensamhet är ett exempel på det. Även Jobs lidande visar hur besvärliga omständigheter gör att man glömmer bort hur det var innan krisen började, och istället känner sig hemsökt av Gud.
Men existentiell ensamhet kan även bero på en självorsakad ensamhet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de hade separerat sig från Gud (Jes 27:10; Klagov 1:1). Här beskriver den andliga ensamheten Guds dom, eller syndens konsekvenser, när ett avfall från Gud har skett. Men även om det finns en verklig orsak bakom andlig ensamhet, stänger det inte ute upprättelsens möjligheter, som i Davids fall, när han ångerfullt ropar: ”Förkasta mig inte från ditt ansikte, och ta inte din helige Ande ifrån mig” (Ps 51:13).
Ensamhet – 5
Påtvingad ensamhet
Påtvingad ensamhet är den vanligaste formen av ensamhet i Bibeln. Den är socialt betingad och orsakad av omständigheter som den drabbade ofta inte råder över: saknad av livskamrat, vänner, syskon eller barn. Andra är påtvingad en social ensamhet på grund av att de saknar föräldrar, ett hem eller har ett handikapp. Det kan också innebära att leva som en främling i annan kultur och sammanhang än det man kommer från, eller som en främling i sin egen familj, släkt eller hushåll.
Att känna sig socialt ensam, mot sin vilja, beskrivs i Bibeln som frustrerande och glädjelöst – att inte få det stöd, tröst och skydd man behöver för att klara livets alla svängningar (Pred 4:8-12). Rikedomar hjälper inte den socialt ensamme, och livet förblir meningslöst utan en vän – ensam är stark är många gånger inte sant. Sjukdom och ålderdom (Mark 5:25-34; Pred 12:1-8) kunde göra en person ensam och utstött även på Bibelns tid. Jeremia beskriver sin plågsamma ensamhet som att vara socialt utstött och oälskad på grund av att han var en Herrens profet (Jer 15:17-18).
Innebörden att vara socialt övergiven beskrivs i Ps 25:16 och Ps 68:7. I Ps 25:16 klagar psalmisten över att han är ”ensam och betryckt.” Hans fiender hatar honom med orätt, och tydligen har han blivit övergiven av sina vänner. Men trots den påtvingade ensamheten, hoppas han på Herren. Bekräftelsen på detta hopp kommer till uttryck i Ps 68:6-7, som förklarar att de övergivna och ensamma människorna kommer att få en relation i en familj, medan de onda kommer att bli övergivna i öknen. Job blev utstött och föraktad av vänner, familj och sitt hushåll på grund av det lidande han drabbades av. Men ändå ställde han sitt hopp till Gud, att en dag ”skall jag se honom, ej som en främling” (Job 19:25-27).
Även om påtvingad ensamhet kan vara mycket jobbigt, kan vi följa Abrahams och Saras exempel som fortsatte att tro på att Gud skulle ge dem ett barn – att han är trofast och villig att välsigna våra liv. Vi måste vara villiga att vänta, tills lösningen har kommit, att inte under tiden drabbas av passivitet och glömma bort att njuta av livet (Pred 4:7-8), och att medvetet söka ut medmänniskor som villigt hjälper oss med våra bördor (Pred 4:9-12). Se dig också om efter de faderlösa, utstötta och fattiga – de kan vara vägen ut ur din egen ensamhet (se Jak 1:27).
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
Senaste kommentarer
 | -Ugaritic Texts: – S… om The History and Excavation of… |
 | Per Lilja om Hoppet som övervinner död… |
| Per Lilja om Guds frid mitt i verkligh… |
 | Stefan Green om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
| Per Lilja om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
Stefan Green 