Jesajabloggen

Hem » Jesus » Logos i Johannesprologen – 1

Logos i Johannesprologen – 1

Auto translate

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om, Engagemang och Curriculum Vitae

Varför kallar jag min blog för Jesajabloggen? Jesaja var en betydelseful profet i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och har en hel bok uppkallad efter sig. Eftersom det jag skriver har ett visst fokus på Gamla Testamentet, men även sträcker sig in i Nya Testamentet, är Jesajabloggen ett passande samlingsnamn för mina publiceringar. Jesaja var en viktig bok för de tidiga kristna, och formade i hög grad deras förståelse av Jesus Kristus. Av GT-böckerna var det enbart Psaltaren som hade större inflytande än Jesaja. Sedan forskare jag i Jesaja, så det är ytterligare en anledning att kalla denna blog för Jesajabloggen.

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, en hel del bibelteologi, men naturligtvis också om Jesaja. Bibelarkeologi tillhör också mina intressen. Däremot lovar jag att inte skriva om mig själv.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför ämnet för denna blog.

Nyligen twittrat

Bloggarkiv

De som menar att Jesus som Sonen inte är Gud i samma kvalitativa bemärkelse som Fadern (dvs sann Gud) måste därmed också hävda att en bekännelse på Jeshua som genuint tillhörande gudomen (i form av treenigheten) är en hädelse mot Gud själv. Ett bibelställe som ibland åberopas som stöd för detta är Joh 1:1, då man menar att ”Gud” i grekiskan (theos) saknar bestämd artikel i sista satsen och bör därför översättas ”Ordet var en gud”, eller ”Ordet var gudomligt”. De flesta bibelöversättningar översätter dock satsen med ”Ordet var Gud”, vilket föranleder en närmare granskning för att se vilket alternativ som korrekt förstår aposteln Johannes syn på Jesu gudomlighet. Joh 1:1 består av tre satser, separerade med ordet ”och” (gr kai). I detta inlägg diskuterar jag dessa tre satser var för sig och därefter summerar det hela.

”I begynnelsen var Ordet” anspelar direkt på 1 Mos 1:1. Här förklarar Johannes en kontinuitet mellan Guds första skapelse och en ny skapelse, båda vilka sker genom Guds eget Ord (gr logos). Denna inledande sats säger två saker: 1) ”Ordet” fanns i ”begynnelsen”, innan allt annat; 2) ”Ordet” är ”ursprunget”, den grundläggande orsaken till allt annat (se även 1:3). ”I begynnelsen” syftar alltså på början på allt och att det aldrig har funnits en tid när ”Ordet” inte fanns – allting som finns beror på ”Ordet” för sin existens. Verbet ”var” syftar i sin tur på Ordets eviga existens – att Ordet ”var” kontinuerligt innan skapelsen, att det ”var” evigt och oföränderligt och därmed inte skapat.

Joh 1:1 andra sats lyder ”och Ordet var hos Gud”. I grekiskan är ”hos” prepositionen pros vilket är ett svåröversatt ord här, då det ordagrant betyder ”mot”, ”i riktning mot”. Innebörden måste bli att Ordets hela existens är relaterad till Fadern i form av en nära personlig relation eller gemenskap. Första satsen uttrycker således ”Ordets” personliga existens i begynnelsen, medan denna andra sats betonar ”Ordets” personliga karaktär i närmast möjliga relation med Gud (Morris, 67-68). Kontexten säger oss att Johannes beskriver en aktiv och levande relation mellan Fadern och Sonen, en gemenskap som säger att de är ett men ändå inte identiska. Denna intima relation mellan två personligheter upprepas i vers 2.

Nu har vi kommit till den sista satsen: ”och Ordet var Gud.” I grundtexten kommer ”Gud” först i satsen (”Gud var Ordet”), men måste sannolikt uppfattas som ett predikat, annars löper vi risken att ge texten en annan innebörd än vad Johannes menade: Ordet var Gud, men Gud är inte enbart Ordet. Till skillnad från andra satsen saknar däremot ”Gud” bestämd artikel, vilket har gett upphov till olika översättningar (se inled). Jag tror inte att Johannes hävdar att det enbart ligger något gudomligt över Jesus Kristus som Ordet, utan han säger med betoning att han ingår i gudomen, och de tidigare satserna visar att ”Ordet” är mer än endast en gudomlig handling från Gud. Inget mindre än Gud själv duger för att förstå ”Ordet”, samtidigt som ”Ordet” är en separat personlighet. ”Ordet” är alltså inte något halv gudomligt tillstånd mellan Gud och människa, och det finns starka grammatiska argument i texten för en sådan position i frågan.

Om Johannes menade att Ordet endast är gudomligt skulle han ha använt sig av ett adjektiv (theios istället för theos), och grammatiskt behöver inte substantivet ”Gud” som predikat någon bestämd artikel i grekiskan när den kommer före verbet. E. C. Colwell, som har formulerat denna regel, säger om Joh 1:1: ”The absence of the article does not make the predicate indefinite or qualitative when it precedes the verb; it is indefinite in this position only when the context demands it. The context makes no such demand in the Gospel of John” (JBL, LII [1933], s 21). Sammanhanget är Joh 1:1-5 och verser som exempelvis 1:18 och 20:28, vilket visar att bestämd artikel inte krävs i tredje satsen för att betona Jesus Kristi jämlikhet med Fadern.

I Joh 1:1 uttrycker ”Ordet” Guds längtan att uppenbara sig själv, vilken han har gjort i personen Jesus Kristus från Nasaret (Joh 1:14). Guds uppenbarelse är nämligen inte statisk. Att lära känna Gud är evigt liv (17:3) – det är liv, för ”Ordet” är skapande. Vad Johannes uttrycker är inte ett attribut eller en gudshandling, utan ”Ordet” kom till jorden i personen Jesus Kristus, samtidigt som ”Ordet” var en del av Guds innersta (”Ordet var Gud”). I Joh 1:1-5 är Jesus Kristus Gud i relation till evigheten, universum och människan, då han som Sonen alltid har existerat, då allt har skapats genom honom och då han är självexisterande och därmed livgivare.


12 kommentarer

  1. Anonymous skriver:

    Är det verkligen fruktbart att föra in avgörande koncept såsom ”person” och ”personlighet” i exegesen av texten, när dessa inte tillhör den johanneiska språkvärlden?
    Jag tycker också att ordet i texten kan anspela även på texterna om visheten i tex Ords, och möjligen också Philos tankegångar.
    Är det inte också en möjlig tolkning att tänka sig att Guds skapande ord, vishet, vision, story (både en del av Gud och distinkt från Gud) blir materia i Jesus, Guds son? Jag har svårt att se att texten betonar en personlighetsgemenskap innan konceptionen…
    /Jonas Lundström (www.alternativ.info.se)

  2. Henrik skriver:

    Väl skrivet! Tack för dina inlägg om treenigheten. Håller själv på att blogga lite i den pågående debatten och hoppas det går bra att jag länkar till din blogg.

  3. Stefan Green skriver:

    Ursäkta att jag inte har svarat på era kommentarer tidigare. Jag har just kommit hem från Wien och har inte riktigt kunna sätta av tid för bloggning under min vistelse där.

    Henrik, du får gärna länka till min blogg. Jag tittade snabbt genom din blogg och den såg intressant ut. Nästa gång jag uppdaterar mina länkar lägger jag nog till din blogg.

    Anonym, Jag återkommer till dina frågor i ett nytt inlägg om treenigheten, men med tanke på kontexten till Joh 1:1 är dina tolkningsförslag enligt min uppfattning inte troliga.

  4. Anonymous skriver:

    Den levande Torahn.

    Vi behöver gå tillbaka till andra templets tid och i den judiska myllan för att få en klarare bild av vem Y´shua är. Vi har redan sett att Y´shua var en Torah-trogen jude. Men enligt evangelierna och breven så var Y´shua inte vem som helst. Han var enligt Johannes evangeliet Ordet (Logos) som från början var hos G-d.

    Men vad betyder då Ordet (Logos)? Jo Logos betyder läran. Vi har det i orden bio-logi= läran om livet, Psykologi= läran om själen, geologi= läran om jorden osv. Om man översätter Logos till hebreiskan så får vi Torahn = läran.

    Vi skulle kunna översätta Johannesprologen följande sätt:

    ”I början fanns Torahn, och Torahn var hos G-d och såsom G-d var, var Torahn.”

    Detta är nästan identiskt vad judiske lärde själva har skrivit.

    Vers 2 fortsätter så här:

    ”Det” (d.v.s. Torahn) var i begynnelsen hos G-d (vers 3) Genom det har allt blivit till (vers 4). I det var liv, och livet var människornas ljus ( vers 5) och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

    Torahn är här G-ds agent. Den utgår från G-d. I psalm 107: 20:

    ”Han (G-d) sände sitt ord och helade dem…”

    Denna vers visar vad ordet d v s Torahn betydde för Israel.

    Torahn är viktig för oss som en personlig lärare. Men för ortodoxa och chasider så är Torahn inte endast G-ds instruktioner till människan utan en uppenbarelse av gudomlighetens innersta väsen. Det är inte en återspegling av gudomligt ljus, inte heller ens en gång en återspegling av gudomligheten, utan det är gudomligheten själv. Att gripa sig an Torahn, bli fäst vid den och bli ett med den, är ett gripande och en förening med G-d själv.

    Den skrivna Torahn och den muntliga Torahn har, som tidigare sagts, framstått i tre former: (1) Den skrivna Torahn, (2) den muntliga Torahn, på den ena sidan; och (3) den lärde: Torahn fullkomlig och inkarnerad, å den andra. I Bavli finns bilden av den lärde som en syntes av de två Torahn i ett, den ende hela Moshe Torahn, vår rabbin. Han representerade Torahn kommen i köttet, den inkarnerade Torahn.

    Mer än så, de som grundlade Talmud höll Torahn som källa och garanten för frälsningen. För rabbinerna var det en frälsande principiellt arbete att studera Torahn. Genom vilket de menade var att memorera Torahn, uttala genom ständig upprepning, och som Talmud själv mer än nog vittnade om (för några lärde) att fördjupad analytiskt forskande i betydelsen av Torahns utsagor. Den här handlingen av Torahstudier, förmedlade övernaturlig kraft.

    Vidare kan det med anknytningen till judiskt mystik att sedan det andra templets tid var studier i Torahns mysterier (hemligheter) sett som det allra högsta nivån av Torah-undervisning, och gjordes i strukturen av skapelseberättelsen.

    Om vi sammanbinder dessa insikter med tron på Y´shua så kan vi få en messiansk tankegång som denna:

    Y´shua var en Torahtrogen jude som höll fast vid Torahn. Enligt Johannes evangelium så har han i egenskap av Torahn alltid varit hos G-d. Torahn är agenten men är som G-d själv. Torahn blev kött och blev Y´shua ben Josef. Y´shua var och är den levande Torahn. Att ta fasta vid den levande Torahn ger frälsning, därav Y´shua namn = Hashem är frälsning.

    Självklart kunde inte han upphäva Torahn som själv var den levande Torahn. (Se Matt 5: 17).
    Om man tror på Moshe så skulle tron springa fram på Y´shua. Detta därför att Torahn är grunden för oss alla. Den bestämmer också på vilken Y´shua vi ska tro på, nämligen den Torahtrogne Y´shua och inte kyrkofädernas Jesus.

    Han kallades också för G-ds son vilket betyder att han är såsom G-d, vilket Torahn är. Andra Torahvandrare som benämns G-ds son i är bl. a. Adam och Salomo. G-ds söner används dels om Shems avkomlingar (Gen 6) och den gudomliga hovstaten (i Jov 1: 6)

    Enligt Walter Martin så menar han i sin bok ”The Kingdom of cults” att termen sonskap och fader har med tid att göra och inte i evighet. Alltså i begynnelsen var Ordet…inte sonen. Skriften talar ingenstans i skriften om Y´shua som G-ds evige Son. Begreppet den Evige sonskapet kommer från den katolska kyrkan, först framfört av Origenes 230 v. t.

    Y´shua ses som ställföreträdande försonare i evangelierna och breven. Den principen finns i judisk filosofi. Det handlar då om Rabbi Elazar som fortsatte att fungera som en levande person efter sin död. Han kunde ge vägledande uttalande, d v s halachautsagor och hans kropp förmultnade inte. Sedan finns det något som kan slå judar med häpnad då det står att stadsbefolkningen inte led pga. att Rabbi Elazars kropp fanns i stan.

    Detta är känt som ställföreträdande soning, d v s någon annan tar våra lidanden och vår smärta på sig. Många judar skulle associera detta enbart till kristendomen…men detta är ett judiskt koncept också , även då det inte har sådan framskjutande plats i den judiska filosofin.

    Utifrån detta koncept är det möjligt, att från judiskt håll, se Y´shua som Moshiach ben Josef, den som lider, dör och uppstår. Enligt Uppenbarelseboken ger detta rätten och värdigheten att regera som Moshiach ben David.

    Bland de judiske vise anses Messias överträffa Moses i det att han kommer att vara profet inte endast för Israel utan för hela världen. Vidare menar Rambam att Messias skall komma ur den kungliga linjen från David genom Salomo. Många lärda efter Rambam känner sig dock inte bundna av Rambams krav att det är genom Salomo som den kungliga linjen måste gå. Många nämner inte Salomo som något krav. Flera menar att alla Salomos avkomlingar blev utplånade och endast Natans efterkommande överlevde.

    Det är tänkvärt att bägge dessa linjer återfinns i Matteus och Lukas versioner av Y´shua släkttavla!

    Enligt klassisk kristendom så förnekar man möjligheten att vara god nog att förtjäna frälsningen. Folk är frälsta från sina synder genom tro på Messias. Judendomen ifrågasätter också huruvida någon av oss verkligen kan vara goda nog för frälsningen. Det är därför så att vi kan dra från våra förfäders meriter vilkas goda gärningar är ihopsamlade som ett meritbankkonto. Deras depå är tillgänglig för vår användning. Avraham och Yitzchack är betraktade som så rättfärdiga att vi kan dra från deras extra meriter, därför att de båda var beredda att utföra det yttersta offret: Yitzhack var redo att dö, och Avraham var redo att slakta honom.

    Även Rabbi Shaul tar upp fädernas meriter i Romarbrevet 11: 28b:”…men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull.

    Judisk teologi känner till det koncept som Johannesevangeliet ger: ”Så älskade G-d världen att han utgav sin enfödde son”, men framhåller att denna G-ds kärleksgåva var Toran. Men om Y´shua var den levande Torahn, vars meriter vi kan dra av, så smälter båda koncepten samman och bron mellan båda typerna av tron är färdigbyggd. Men det är då inte kyrkofädernas kristendom, som hade kommit bort från de judiska rötterna, utan en profetisk Torah- observant hållning och vandring med G-d.

    En avslutande anekdot som handlar om Messias/Moshiach är detta:

    En kristen och en jude sedan lång tid tillbaka goda vänner vandrar fram på en av gatorna i Jerusalem. De får höra att Messias har anlänt. När de vandrar fram ser de Messias komma emot dem. En av dem går fram till Messias och frågar: ”Ursäkta mig, min herre, har ni varit här förut?”

    Svaret ges inte, men visar att klyftan mellan kristna och judar inte är så stor, utan kan överbryggas genom ömsesidig respekt och förståelse på en gemensam väg över en gemensam bro.

    Summering: Efter synen på torahn är synen på messias, det som skiljer judendomen från kristendomen. Grundorsaken är treenighetsläran, där man med Niceums utformning beskriver tre självständiga hypostaser. Monoteismen bryts därmed, vilket är något som judar inte kan acceptera. På den treeniga formeln vilar de allra flesta kyrkor och samfund, mer eller mindre uttalat. Treenighetstanken har utformats under fornkyrkan och slagits fast av den katolska kyrkan i en rad koncilier.

    Från början fanns det ingen treenighetslära. Den tre- ledade formeln som kan läsas i breven är väldigt få. Den två- ledade och en-ledade är betydligt flera. Dopet ägde med all sannolikhet endast rum i Y´shua namn. Y´shua själv sa aldrig att han var G-d. G-d för judarna var samma sak som Fadern.

    Från ett messianskt perspektiv finns det anknytningar till både evangelierna och breven, såväl som till de judiske lärde. Logos och Torah betyder båda två: läran. G-d älskade världen så mycket att han utgav Torahn. Torahn är inte endast en återspegling av G-domligheten utan är gudomligheten själv. Man förenas med G-d själv. Om Y´shua var en torahtrogen jude, därtill en torahlärare så är han på ett liknande sätt som de judiske lärde, den inkarnerade Toran vilken genom man får kontakt med G-d. Det finns då ingen semantisk skillnad mellan Johannesprologen och synen på den inkarnerade Torahn hos de judiske lärda. Y´shua kan därför ses som G-d i egenskap av Ordet, samtidigt som att Fadern ses som den ende G-den.

    Lägger vi därtill betydelsen av Y´shua ben Josef och det judiska konceptet om soningsverket via Rabbi Elazars kropp, finns det åter en anknytning som ligger parallellt. Lägger vi till principen att dra från våra förfäders meriter, så inkluderar det inte minst de meriter som Rabbi Y´shua gjorde. Slutligen med anknytning till de förväntningar som fanns vid vår tideräknings början, då somliga ansåg att det var G-d som skulle göra befrielseverket, så har vi en anknytning till 2 Kor 5:17. Där G-d endast är den som gör det men medels ett verktyg, en agent: Y´shua. Meriten som Moshiach ben Josef bildar värdigheten att i ett andligt rike vara Moshiach ben David.

  5. Stefan Green skriver:

    Uppfattningen att Logos i Joh 1:1-5 syftar på den levande Torah kommer jag att besvara i serien jag just har inlett om Logos i Johannes prologen.

  6. Stefan Green skriver:

    Bloggen Teshuvá har länkat hit till denna sida genom att ange min blogg som källa till en längre text om Jesus som den levande Torah.

    Texten som återges på Teshuvá är en av kommentarerna på min serie om Logos i Joh 1. Detta framgår inte på bloggen Teshuvá.

    Är du intresserad av att läsa vad jag skriver om Logos i Joh 1, och specifikt mitt svar på kommentaren om den levande Torah (se Logos i Johannesprologen – 5), är du välkommen att läsa mina inlägg i ämnet här på min blogg. Det första inlägget i serien är det du nu har framför dig.

  7. Petrus skriver:

    Shalom Stefan!
    Vill du att jag kompletterar källhänvisningen på något sätt, säg gärna till. Jag tyckte inlägget var bra men vill inte ”låna” något utan att ange källan.

  8. Stefan Green skriver:

    Hej Petrus
    Det var bra att du angav någon slags källa, men ännu korrektare hade varit att ange källan som en kommentar på ett av mina inlägg här på Exegetisk Teologi.

  9. Stig Åke Gerdvall skriver:

    Shalom Stefan! Om jag har förstått dig rätt så är din uppfattning att även om det saknas bestämd artikel i grekiskan när det står att logos är theos, så är logos Gud på samma sätt som Fadern (YHWH) är Gud.
    Nu är det så att i den grekiska översättningen (LXX) av 2 Mos.7:1 så står det att Mose är ”theos”. Mose är också ”theos” utan bestämd artikel liksom ”logos” i Joh.1:1. Vad hindrar att också släppa in gamle Mose i gudomen, han är ju också theos?

    De onda andarna tror inte på en treenigheten, utan de bävar inför att Gud är en, (Jak.2:19).
    Må vi som är Guds barn ha samma bävan inför den ende Guden ”som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen”, 1 Tim. 6:16.

  10. Stefan Green skriver:

    Hej

    Den grekiska språket/grammatiken fungerar som jag har beskrivit det, och om kontexten stödjer att Jesus tillhör gudomen behövs inte bestämd artikel i Joh 1:1 för att förklara det.

    Att Moses kallas för theos i Gt behöver inte betyda något i detta sammanhang, eftersom sådana epiteter tillämpas ganska osystematiskt i Gt, speciellt i en översättning som LXX. Det hebreiska gudsnamnet Elohim tillämpas exempelvis även på avgudar, så då har vi en polyteistisk biblisk gud, eller? Varken du eller jag är av den uppfattningen, men det innebär att bara för att Moses kallas för theos gör honom inte till Gud eftersom kontexten inte stöder något sådant. Däremot stödjer kontexten i Johannesevangeliet tydligt Jesu gudomlighet.

    Kontexten är alltså avgörande för hur enskilda ord och grammatisk konstruktion skall uppfattas. Det går inte att okritiskt bara föra in något utanför texten som diskuteras.

    Vad beträffar de andra bibelställen du citerar, vet jag inte i dagsläget när jag kan återkomma till dem, vilket tyvärr gäller andra frågor som har uppstått kring denna debatt. Det är synd, då diskussionen är vikitig.

  11. Stig Åke Gerdvall skriver:

    Naturligtvis är det så att contexten får avgöra hur man uppfattar elohim och övriga epitet som brukar översättas med Gud. Svårigheten är att hebreiskan saknar tydlig motsvarigheten till vårt ord ”gud”. Det var naturligtvis lite på skoj som jag menade att Mose borde få kvala in i treenigheten.

    Man kan undra hur den teologiska insikten var hos dem som började kalla sina gudstjänstlokaler för Elim. Vad jag vet så står ALLTID elim i bibeln som beteckning för avgudar. Inte speciellt trevligt att ha det namnet på sin gudstjänstlokal.

    Din förklaring av Joh.1:1 ger ändå inte en tillfredställande förklaring varför artikeln saknas hos theos när det ref. till logos. Om aposteln Johannes hade en trinitariansk uppfattning borde han varit noga med att inte markera denna skillnad.

    Jag hoppas och tror att du inte tillhör den skara av människor som C.G. Hjelm skildrar med sitt bevingade och humoristiska uttalande: ”Somliga fattar en ståndpunt – sedan fattar de inget mer”.

    Må den ende Guden som också vår Herre och frälsare Yeshua ber till, ge oss mer av sitt ljus så att vi växer till i kunskapen om Hans son.
    MVH
    Stig Åke Gerdvall

  12. Stefan Green skriver:

    Om du finner min förklaring otillfredställande kan jag inte hjälpa det. Jag hittills förklarat min syn på Logos i Joh 1 med sju inlägg, där jag noggrant har analyserat texten från olika perspektiv. Det finns alltid ett problem att vara objektiv, men mitt intresse för vad texten säger, inte vad en dogm hävdar, är överskuggande för mig som exeget.

    Sedan är det inte en utvecklad treenighetslära som jag finner i Joh 1, men däremot en av de viktiga texter som blev underlaget till treenighetsläran på 200-300-talet e. Kr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: