Jesajabloggen

Hem » ekklesia » Den frambrytande urförsamlingen – 1

Den frambrytande urförsamlingen – 1

Auto translate

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om, Engagemang och Curriculum Vitae

Varför kallar jag min blog för Jesajabloggen? Jesaja var en betydelseful profet i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och har en hel bok uppkallad efter sig. Eftersom det jag skriver har ett visst fokus på Gamla Testamentet, men även sträcker sig in i Nya Testamentet, är Jesajabloggen ett passande samlingsnamn för mina publiceringar. Jesaja var en viktig bok för de tidiga kristna, och formade i hög grad deras förståelse av Jesus Kristus. Av GT-böckerna var det enbart Psaltaren som hade större inflytande än Jesaja. Sedan forskare jag i Jesaja, så det är ytterligare en anledning att kalla denna blog för Jesajabloggen.

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, en hel del bibelteologi, men naturligtvis också om Jesaja. Bibelarkeologi tillhör också mina intressen. Däremot lovar jag att inte skriva om mig själv.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför ämnet för denna blog.

Nyligen twittrat

Mest lästa inläggen

Bloggarkiv

Det diskuteras om ”The Emerging Church” i kristen media och på bloggar som exempelvis Selahblogg och Den radikal-reformatoriska bloggen. The Emerging Church har till och med en egen svensk hemsida med länkar till ytterligare information om denna rörelse. Eftersom jag är exeget, ägnar jag professionellt inte så mycket tid åt detta, men privat är jag naturligtvis engagerad i min egen lokala församling Elim i Örebro. I vilket fall är jag intresserad av hur Bibeln presenterar urförsamlingen (även om denna presentation är långt ifrån glasklar), och den är inte så olik hur den moderna ”The Emerging Church” definieras av sina förespråkare. Faktum är att den nytestamentliga församlingen var ganska ”postmodern”, om det nu går att använda ett sådant begrepp på något som uppstod under de första hundra året efter Kristi död och uppståndelse.

I denna nystartade serie skall jag därför som exeget granska den frambrytande församlingen i Nya testamentet. Jag tror en sådan serie kan bli spännande läsning för intresserade. Vad som nu följer är en bearbetning av en längre artikel av mig som tidigare inte har blivit publicerad så här offentligt.

Ordet ”kyrka” eller ”församling” är två begrepp som kan uppfattas olika beroende på vem man frågar. En del människor sammankopplar det med en byggnad, där människor samlas en gång i veckan för att fira gudstjänst. För andra är kyrkan eller församlingen människorna som samlas i byggnaden för andlig gemenskap och tillbedjan av Gud. I en mer noggrann differentiering syftar ”kyrka” på den första innebörden, det vill säga en byggnad eller plats där troende samlas för gudstjänst, medan ”församling” syftar på det andra alternativet, det vill säga människor som har tagit emot Jesus Kristus som Frälsare och Herre. I denna serie om den kristna församlingen kommer jag att försöka fördjupa innebörden av orden ”kyrka” och ”församling”. Först måste jag då undersöka varifrån det svenska ordet ”kyrka” kommer från, för att sedan skapa en bild av den bibliska innebörden av ordet ”församling”.

Ordet ”kyrka” var i bruk i vårt svenska språk före 1520, och härstammar från det fornsvenska ordet kirkia,eller kyrkia. Ursprungligen kommer ordet emellertid från det grekiska kyriakos, och betyder ”som hör till Herren.”[1] Kyriakos är ett adjektiv av ordet kyrios (”Herre”), och förekommer endast två gånger i Nya testamentet: Aposteln Paulus använder ordet (kyriakos) som ackusativ neutrum (kyriakon) i 1 Kor 11:20, där det syftar på Herrens måltid, och aposteln Johannes brukar ordets dativ femininum form (kyriake) i Upp 1:10, genom att låta det referera till Herrens dag, det vill säga söndagen.[2] I båda fallen syftar det inte på ”kyrka” i modern bemärkelse, utan på en religiös aktivitet och en specifik gudstjänstdag som ”tillhör Herren”. Det innebär att den moderna tillämpningen av kyriakos inte kan härledas till Skriften, utan är av något senare tradition.

Den nutida användningen av ordet kyriakos kan härledas till de kristna under den patristiska perioden (100-590 e Kr).[3] I de patristiska texterna började man bland annat använda kyriakos som en beskrivning på huset där de kristna samlades för gudstjänst.[4] De namngav alltså den plats de möttes på, som en plats eller ett hus som ”tillhörde Herren”.[5] Utifrån ett historiskt perspektiv kan man alltså kalla den kristna gudstjänstplatsen för kyrka, en plats som tillhör Herren och där Guds folk samlas. Däremot är inte kyriakos människorna som samlas på den utvalda platsen. Istället finns det ett annat grekiskt ord i Nya testamentet för människorna som samlades för tillbedjan.

Se fortsättning…

[1] Ordbok (vol. 2 of Nationalencyklopedin; Sverige: Nationalencyklopedin, 2004), 242.
[2] Stott W, i New International Dictionary of New Testament Theology, vol. 3 (Carlisle, Cumbria, U.K.: Paternoster, 1992), 411–12.
[3] Aposteln Johannes död (ca 99-100 e Kr) inledde en ny period för kyrkan, som varade ända tills George I, när han blev påve 590 e. Kr. Perioden kallas för den ”patristiska perioden”, eftersom den karaktäriserades av kyrkofäderna, kristendomens ledare under de första fyra århundraden efter apostoliska perioden (30-100 e Kr).
[4] Stott, W. 411.
[5] Robert L Saucy, The Church in God’s Program (Chicago: Moody press, 1972), 11.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: