Stefan Green

I detta inlägg diskuterar jag i huvudsak Joh 1:18, en vers som kan påverka tolkningen av 1:1c (”Ordet var Gud”). Se Colwell regeln i mitt ursprungliga inlägg om Logos i Joh 1:1.

Textkritiskt är versen problematisk, vilket inte minst framgår i skillnader mellan olika bibelöversättningar. Bibel2000 lyder: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” SFB lyder: Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.” Båda sv bibelöversättningarna har textkritiska noter på andra meningen i versen, som förklarar att det finns andra läsarter än de som översättarna har valt. Vad är då Johannes ursprungliga text, och om det går att fastslå vilken variant som är ursprunglig hur påverkar det då förståelsen av idén med Ordet i Johannesprologen?

Kortfattat står valet i andra meningen mellan monogenes theos (NA27, ”den enfödde Guden/den ende Guden”, se SFB) och ho monogenes huios (BYZ, ”den enfödde Sonen/den ende Sonen”, se B2000). Externt finns det flera varianter på dessa två alternativ, men de kan alla sorteras antingen under läsarten theos (gud) eller huios (son). En majoritet manuskript (MSS), speciellt de yngre, läser ho monogenes huios, medan andra MSS läser theos antingen med eller utan artikel. Theos med artikel är antagligen en korrigering av theos utan artikel, eftersom theos utan artikel är en mycket svårare läsart (det är mer sannolikt att artikeln lades till än togs bort). De externa bevisen stödjer också monogenes theos, därför står valet mellan de två varianterna ovan (representerade i NA27 eller BYZ).

Joh 1:18 omedelbara kontext verka stödja BYZ förslag bättre än NA27 förslag på grundtext, då monogenes theos är mycket svårare att förstå i sammanhanget. Huios (”Sonen”) överensstämmer bättre med Johannes uttryckssätt, då ordet förekommer redan i vers 14, och att monogenes huios är en unik kristologisk titel i de johanneiska texterna (se Joh 3:16, 18; 1 Joh 4:9. Kombinationen monogenes med huios i Joh är båda säkra textkritiskt). Anledningen att theos och huios kan ha förväxlats med varandra berodde i så fall säkert på att båda orden är nomina sacra*, och att theos förekommer sju gånger i texten innan 1:18.

Det som talar för monogenes theos (NA27) är att formulering finns i de äldre kända MSS och har därför ett starkt externt stöd. Läsarten monogenes huios bör i så fall betraktas som en senare anpassning till Joh 3:16, 18; 1 Joh 4:9 (Metzger, 198). Att det skulle ha skett åt andra hållet är svårare att föreställa sig, att huios skulle ha ändrats till theos. En attraktiv variant här, med tanke på hur svårtolkad monogenes theos är i sammanhanget, är att betrakta monogenes som ett substantiv istället för ett adjektiv och punkterar texten så att det blir tre beskrivningar (istället för två) av honom som gör Gud känd: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende, Gud, som är vid Faderns bröst, har gjort Gud känd” (se Metzger och ex New English Translation – NET). Denna översättningsvariant finner stöd i Joh 1:14 där monogenes också är ett substantiviskt adjektiv (B2000 lägger till ”sonen”, SFB gör inte det eftersom ordet saknas i grekiskan). Detta bruk av adjektiv är alltså etablerat i sammanhanget, då Johannes fortsätter att använda sig av detta fyra verser senare (se även Luk 9:38; Heb 11:17 i grekiskan). Invändningen att ett adjektiv som kommer före ett substantiv, som den överensstämmer med, inte kan vara ett substantiviskt adjektiv (Ehrman, 81) motsägs av det faktum att det finns flera ställen i Nt med samma grammatiska konstruktion som i Joh 1:18 (Rom 1:13; Gal 3:9; 1 Tim 1:9; 2 Pet 2:5 — NET:s tc kommentarer).

Till denna diskussion skall tilläggas att monogenes utan huios kan betyda ”ende son” (se Joh 1:14), och att theos utan artikel bär på samma kraft i innebörden som 1:1c (”Ordet var [till fullo] Gud”). Kontentan av det hela blir att oavsett vilket översättningsalternativ man väljer av de föreslagna alternativen ovan beskriver Johannes i 1:18 Jesu gudomlighet. Joh 1:1 får det nödvändiga stödet från sammanhanget att 1:1c måste översättas ”Ordet var [till fullo] Gud”, men att Ordet i begynnelsen, som blev människan i vers 14, också var en personlighet då ”den ende/Sonen” Gud har en mycket nära individuell relation med Fadern (då den ende Gud inte är identisk med Fader Gud i texten). Denna sista beskrivning i Joh 1:18, ”som är”, finns även i Upp 1:4, 8; 4:8; 11:17; 16:5, och 2 Mos 3:14 i LXX** (se NET tc kommentarer).

Att bedöma textkritiskt vilken variant av 1:18 som är att föredra är svårt, då det inte finns något 100% säkert svar. Varianten huios passar bättre med kontexten, men monogenes theos, trots att den är svårare att förstå i kontexten, är äldre än monogenes huios. De bibelöversättningar som föredrar theos framför huios gör det på grund av att theos är en äldre variant än huios, trots att huios har bättre stöd både kontextuellt och i antal MSS. Det hela är alltså väldigt svårt att bedöma, men linjen jag själv följer i en sådan situation är att följa den äldsta läsarten tills ytterligare textbevis dyker upp och omprövar min position. I så fall lyder 1:18 så här: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Gud/enfödde Gud, som är vid Faderns bröst, har gjort Gud känd”. Jag finner också översättningen ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende/enfödde, Gud, som är vid Faderns bröst, har gjort Gud känd” attraktiv. Men oavsett vilken läsart som föredras av de aktuella förslagen (monogenes theos eller ho monogenes huios) förändrar det inte sammanhangets teologiska helhetsintryck: Ordet var Gud, som blev människa.

Joh 1:18 avslutar Johannesprologen och kan därför betraktas som ett klimax i en text som börjar med orden “I begynnelsen var Ordet”. Ordagrannt deklarerar Johannes i första delen av vers 18: “Gud ingen har sett någonsin”, med speciell betoning på Gud (eftersom Gud som ackusativ [direkt objekt] kommer först i satsen), vilket förbereder läsaren för det unika som kommer härnäst. Budskapet om Ordet och människan, som enligt vers 1-2 och 18 har levt och lever i en nära relation med Gud Fadern, blev människan Jesus Kristus i vers 14, och i vers 18 proklameras som den ende som kan förklara/uppenbara Gud. Vad är det som behöver förklaras om Gud, som ingen hittills kunnat se eller uppleva? Johannes syftar här på “Guds sanna väsen” som ingen människa sett eller erfarit. Det är inte frågan om en vision eller teofani av Guds vishet som Johannes vittnar om, sådant finns det redan många vittnesbörder om i Gt. Det som sker i Jesus Kristus har inte skett tidigare, och det är det som är höjdpunkten i prologen: endast Kristus har uppenbarat för människan vem Gud egentligen är, endast Kristus som Sonen är manifestationen av Guds sanna väsen, endast Kristus är den levande avbilden av Guds natur, eftersom han själv är Gud.

*Nomina sacra (”heliga namn”) var förkortningar formade genom att ta det första, eller två första bokstäverna i ett ord, plus slutbokstaven, uteslöt mellanbokstäverna, och sedan dra ett streck över det hela.
**LXX är förkortningen för Septuagintan, den grekiska översättningen av hebreiska Bibeln från 200-talet f.Kr. LXX var de första kristnas Bibel och den bibelöversättning som oftast citerades i Nya testamentet.

Mitt inlägg om treenigheten och Joh 1:1 har fått kommentarer som jag väljer att svara på med en serie inlägg i frågan om Ordet/Logos i Johannesprologen (1:1-18). Du kan läsa kommentarerna själva genom att klicka på länken ”kommentarer” under det ursprungliga inlägget.

Följande fråga besvaras i detta inlägg: Är det verkligen fruktbart att föra in avgörande koncept såsom ”person” och ”personlighet” i exegesen av texten, när dessa inte tillhör den johanneiska språkvärlden?

Min uppfattning är att Johannes idé med Logos i Joh 1:1 ff är att förklara för en målgrupp av läsare med olika bakgrunder att innan tidens början existerade en självständig personlighet i mycket nära relation med Gud Fadern, så nära att de i en bemärkelse vara ett och i annan bemärkelse var två identiteter (en mångfald i enheten). Valet av begreppet Logos för att förklara gudomen som den uppenbaras i och med nytt förbund och i Jesus Kristus var ett genialt grepp av Johannes för att förklara detta mysterium för sin samtid. Exegesen i detta inlägg kompletterar utläggningen i mitt ursprungliga inlägg om Joh 1:1. Om du inte har läst det inlägget ännu, rekommenderar jag att du börjar där genom att klicka här innan du läser vidare i detta inlägg.

Djupet i den sanning som Johannes vill förmedla när han använder sig av termen ”Ordet” i inledningen av sitt evangelium är inte helt lätt att förstå. Hans tankegång blir både enkel och komplicerad att följa. Att Johannes i verserna 1-5 syftar på den historiske Jesus blir klart i vers 14, och i vers 18 säger Johannes att Jesus är Gud, men det faktum att han använder sig av det grekiska ordet logos i relation till den bibliska skapelseberättelsen gör att man ändå undrar vad han egentligen vill förmedla med detta unika sätt att beskriva hur Gud blev människa i Jesus Kristus. Med andra ord, Johannes verkar dra nytta av Gamla testamentet, hellenistisk judendom och hellenistisk filosofi i syfte att förklara vem Jesus är och dennes uppdrag. Varför väljer Johannes att uttrycka sig som han gör i Joh 1:1-5, 14?

Ordets personliga karaktär förklaras av Johannes i Joh 1:1(-2) med verbet ”var” (gr en) i versens alla tre satser och prepositionen ”hos” (gr pros) i andra satsen. Bara för att orden ”person” eller ”personlighet” inte används i prologen (1:1-18) behöver det inte utesluta att Johannes skulle ha tänkt på något sådant när han formulerade sin djupsinniga inledning om vem Jesus är. Man måste komma ihåg att texten är poetisk, inte vanlig prosa. Därför uppfattar jag det som att Johannes vill förklarar att Ordet inte blev skapat (inte blev till, det ”var”) utan hade en personlig existens i förhållande till skapelsen.

Sanningen i första satsen förs över i andra satsen genom att Johannes återigen använder sig av verbet ”var” (gr en), men fördjupar sedan innebörden med gr prepositionen pros, som i Bibel2000 har översatts med ordet ”hos”. Som jag tidigare har förklarat är pros svåröversatt här då det betyder ”emot, i riktning emot”, vilket innebär att ordet ”hos” (som inte är någon dåligt översättning) inte till fullo kan fånga djupet i Johannes tankegång. Med prepositionen vill Johannes beskriva en ”ansikte mot ansikte” relation (A. T. Robertson), en aktiv relation och ett levande umgänge mellan två personligheter (MacGregor).

Andra satsen i 1:1 förklarar alltså Ordets personliga karaktär i relation till Fadern, som den samtidigt är ett med, då prepositionen också kan uppfattas som att vara hemma hos någon (Ordet var i Guds hem [jfr Luk 15:18, 20. Prep pros används i båda verserna] – B. F. C. Atkinson). Att sanningen i dessa två första satser i 1:1 är betydelsefull understryks av att Johannes upprepar dem i vers 2.

I följande inlägg i denna serie om Logos i Johannesprologen fortsätter jag att besvara de frågor som har ställts på mitt ursprungliga inlägg om Joh 1:1 och treenigheten.

De som menar att Jesus som Sonen inte är Gud i samma kvalitativa bemärkelse som Fadern (dvs sann Gud) måste därmed också hävda att en bekännelse på Jeshua som genuint tillhörande gudomen (i form av treenigheten) är en hädelse mot Gud själv. Ett bibelställe som ibland åberopas som stöd för detta är Joh 1:1, då man menar att ”Gud” i grekiskan (theos) saknar bestämd artikel i sista satsen och bör därför översättas ”Ordet var en gud”, eller ”Ordet var gudomligt”. De flesta bibelöversättningar översätter dock satsen med ”Ordet var Gud”, vilket föranleder en närmare granskning för att se vilket alternativ som korrekt förstår aposteln Johannes syn på Jesu gudomlighet. Joh 1:1 består av tre satser, separerade med ordet ”och” (gr kai). I detta inlägg diskuterar jag dessa tre satser var för sig och därefter summerar det hela.

”I begynnelsen var Ordet” anspelar direkt på 1 Mos 1:1. Här förklarar Johannes en kontinuitet mellan Guds första skapelse och en ny skapelse, båda vilka sker genom Guds eget Ord (gr logos). Denna inledande sats säger två saker: 1) ”Ordet” fanns i ”begynnelsen”, innan allt annat; 2) ”Ordet” är ”ursprunget”, den grundläggande orsaken till allt annat (se även 1:3). ”I begynnelsen” syftar alltså på början på allt och att det aldrig har funnits en tid när ”Ordet” inte fanns – allting som finns beror på ”Ordet” för sin existens. Verbet ”var” syftar i sin tur på Ordets eviga existens – att Ordet ”var” kontinuerligt innan skapelsen, att det ”var” evigt och oföränderligt och därmed inte skapat.

Joh 1:1 andra sats lyder ”och Ordet var hos Gud”. I grekiskan är ”hos” prepositionen pros vilket är ett svåröversatt ord här, då det ordagrant betyder ”mot”, ”i riktning mot”. Innebörden måste bli att Ordets hela existens är relaterad till Fadern i form av en nära personlig relation eller gemenskap. Första satsen uttrycker således ”Ordets” personliga existens i begynnelsen, medan denna andra sats betonar ”Ordets” personliga karaktär i närmast möjliga relation med Gud (Morris, 67-68). Kontexten säger oss att Johannes beskriver en aktiv och levande relation mellan Fadern och Sonen, en gemenskap som säger att de är ett men ändå inte identiska. Denna intima relation mellan två personligheter upprepas i vers 2.

Nu har vi kommit till den sista satsen: ”och Ordet var Gud.” I grundtexten kommer ”Gud” först i satsen (”Gud var Ordet”), men måste sannolikt uppfattas som ett predikat, annars löper vi risken att ge texten en annan innebörd än vad Johannes menade: Ordet var Gud, men Gud är inte enbart Ordet. Till skillnad från andra satsen saknar däremot ”Gud” bestämd artikel, vilket har gett upphov till olika översättningar (se inled). Jag tror inte att Johannes hävdar att det enbart ligger något gudomligt över Jesus Kristus som Ordet, utan han säger med betoning att han ingår i gudomen, och de tidigare satserna visar att ”Ordet” är mer än endast en gudomlig handling från Gud. Inget mindre än Gud själv duger för att förstå ”Ordet”, samtidigt som ”Ordet” är en separat personlighet. ”Ordet” är alltså inte något halv gudomligt tillstånd mellan Gud och människa, och det finns starka grammatiska argument i texten för en sådan position i frågan.

Om Johannes menade att Ordet endast är gudomligt skulle han ha använt sig av ett adjektiv (theios istället för theos), och grammatiskt behöver inte substantivet ”Gud” som predikat någon bestämd artikel i grekiskan när den kommer före verbet. E. C. Colwell, som har formulerat denna regel, säger om Joh 1:1: ”The absence of the article does not make the predicate indefinite or qualitative when it precedes the verb; it is indefinite in this position only when the context demands it. The context makes no such demand in the Gospel of John” (JBL, LII [1933], s 21). Sammanhanget är Joh 1:1-5 och verser som exempelvis 1:18 och 20:28, vilket visar att bestämd artikel inte krävs i tredje satsen för att betona Jesus Kristi jämlikhet med Fadern.

I Joh 1:1 uttrycker ”Ordet” Guds längtan att uppenbara sig själv, vilken han har gjort i personen Jesus Kristus från Nasaret (Joh 1:14). Guds uppenbarelse är nämligen inte statisk. Att lära känna Gud är evigt liv (17:3) – det är liv, för ”Ordet” är skapande. Vad Johannes uttrycker är inte ett attribut eller en gudshandling, utan ”Ordet” kom till jorden i personen Jesus Kristus, samtidigt som ”Ordet” var en del av Guds innersta (”Ordet var Gud”). I Joh 1:1-5 är Jesus Kristus Gud i relation till evigheten, universum och människan, då han som Sonen alltid har existerat, då allt har skapats genom honom och då han är självexisterande och därmed livgivare.