5. Veckofesten

Under veckofesten (shavu‘ot) svarar Israels folk på befrielsen från Egypten (Påsken) genom att acceptera Toran. Högtiden infaller den 6 och i diasporan den 6-7 Sivan, då man firar givandet av Toran (zeman mattan tora, “tiden då toran gavs”) och instiftandet av det ömsidiga förbundet mellan Gud och Israel.

5.1 Veckofest i antiken (sid 101–105)
Illman menar att festen är “resultatet av en lång utveckling. I bibeltexterna om veckofesten*1* nämns inte Sinai-händelsen, utan kallas för “skördefesten (chag ha-katsir) och “förstlingsfrukternas dag” (jom ha-bikkurim). Illman menar att här finns ett historiskt problem: “hur kom det sig att denna skördefest överhuvudtaget kombinerades med förbundet på Sinai?”

Genom att granska de viktigaste bibelställena karaktäriserar Illman veckofesten, och menar bland annat att “Festen har sannolikt övertagits från kananéerna.” Han finner det också anmärkningsvärt att festen inte omnämns i festkalendern som finns i Hes 45:21-25. Hans förklaring: “Kanske beror det på att festen då ännu inte var historiserad, dvs. den hade endast en natursida och kunde då locka israeliterna till för dem förbjudna fruktbarhetsriterna [så Kraus 75].” Illman fortsätter att diskutera veckofestens historiska utveckling genom att referera till textsammanhang som 2 Mos 19:1; 2 Krön 15:10-14; Jub 6; Qumran och Talmud (bPes68b) som illustrerar hur skördehögtiden och förbundshögtiden kombineras till en fest.*2* Även dragkampen mellan fariséer och sadducéer visar resultatet av denna utveckling, en dragkamp som fariséerna vann.*3* I och med templets förstörelse, och efter bar Kochba-upproret kom förbundssidan av festen att få ett allt starkare framträdande, då den fortsättningsvis firades utan anknytning till landet och brukandet av jorden.

5.2-3 Veckofestens dagar (sid 106–111)
Illman fortsätter nu att gå igenom olika traditioner och hur judarna firar festens olika dagar. Han gör några intressanta observationer i samband med den presentationen. Med tanke på den historiska utvecklingen kunde man tro att veckofesten skulle behålla bara den historiska sidan (uppenbarelsen på Sinai). Men Illman förklarar att “det förekommer faktiskt seder som har bevarat något av den agrara karaktären av festen” (i form av dekoration i synagoga och hem – gröna kvistar, träd, roser, kryddor). En ovanlig text läses under festens första dag (förutom toraläsningen och Rut), Hes 1! Är det manifestationerna i Exodus som är skälet undrar Illman.*4* Illman konstaterar också att i dagens Israel har man ”återupplivat motivet förstlingsfrukterna”, speciellt i kibbutser och andra jordsbruks­kollektiv. Under festens andra dag läses också Hab 2:20-3:19, en bön med eskatologiskt innehåll.

5.4 Veckofestens innebörd (sid 111–113)
Sinaiförbundet var ett av förbunden som Gud ingick med människan i Gt. I och med Sinaiförbundet blev Israels folk en förbundspartner, men det innebar också att befrielsen från Egypten blev en ”fortskridande process” (befrielsen var inte fullständig) där Toran innehöll målen som Israel var villiga att fullgöra.*5*

Illmans funderar också kring ordningsföljden kring verben i 2 Mos 24:7, först ”göra” och sedan ”lyssna”. Här finns inget kalkylerande, folket är beredda att hålla Toran innan de har hört den!*6* Illman reflekterar sedan över att judarna inte hade någon ”möjlighet att veta vad som komma skulle” (templens förstörelse, fördrivning i exil, holocaust). Är allt det som har drabbat judarna Guds straff, frågar Illman. Men Hos 11:8 säger att Gud inte kan förskjuta Israel, men ändå ställs frågan var Gud var. Svaret finns enligt Illman i Hoseatexten (”Hos offren, inte hos bödlarna”). Även läsandet av Ruts bok inger hopp.*7*

*1*Främst 2 Mos 23:14-19; 3 Mos 23:9-22; 5 Mos 16:9-12.
*2*Illman förklarar att “Kraus anser att förnyelsen av förbundet har börjat firas i samband med veckofesten från 300- eller 200-talet f.v.t. [Kraus 77-78].” (Illman, 1994, 103)
*3*“Templets förstörelse gjorde att fariséerna och deras ståndpunkt blev bestämmande för den fortsatta utvecklingen.” (Illman, 1994, 104)
*4*“Men exoduskapitlet säger ingenting om individernas erfarenhet och för detta får Hes 1 leverera texten: Hesekiel får ensam – likaså i en mäktig teofani – ta emot uppenbarelsen. Dessutom visar Hes 3:12, som ingår i läsningen, att profeterna uthärdade dånet från Herrens uppenbarelse [Waskow 195-197]… Om man ännu betänker, att Hesekiel mottog sin vision långt borta från landet Israel, vill haftaran kanske säga att Gud är tillgänglig för Israel också långt borta från landet.” (Illman, 1994, 109)
*5*Illman beskriver exodusbefrielsen som inte fullständig utan som en fortskridande process: “Redan i biblisk tid började man ta sig an fattiga, änkor, faderlösa, främlingar, men allt slaveri avskaffades inte därigenom. Ekonomisk jämlikhet uppnåddes inte ännu, inte heller jämlikhet mellan man och kvinna. Toran innehåller målen och accepterandet av toran är ett uttryck för att att Israel är villiga att fullgöra vad den kräver. Men ideal och verklighet är alltjämt två olika saker. Förbundsfolket är på väg mot den messianska frälsningen som är målet.” (Illman, 1994, 111)
*6*Illman förklarar: “Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen… Toran är inte något som man använder sig för ett annat syfte, utan den är ett sätt att helt – som hel person – vända sig till den andre. Accepterandet av toran är att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser. Enskilda judar har många gånger undrat om det var värt att dra på sig så mycket lidande för förbundets skull.” (Illman, 1994, 112)
*7*Illmans om Ruts bok: “Läsandet av Ruts bok aktualiserar också tanken att Gud och människan tillsammans genom sitt förbund kan skapa liv av det som enbart ser ut som död och förgängelse. Denna tanke kan vara fruktbar inte minst för förnyelser inom judendomen efter holocaust och det finns åtskilliga exempel på sådana förnyelser [I. Greenberg 86-93].” (Illman, 1994, 113)