6. Nyårsdagen och försoningsdagen

6.1. ”High Holy Days” (sid 114–115)
Illman inleder detta kapitel med att diskutera olika beteckningar. Judarna brukar kalla Rosh Ha-Shana (Nyårsdagen) och Jom Kippur (försoningsdagen) för ”High Holy Days”, och de infaller den 1-2 resp. 10 Tishri. På hebreiska kallas de jamim nora‘im (”fruktade” eller ”fruktansvärda dagar”, på engelska ”Days of Awe”). Orsaken till dessa beteckningar att denna period är botgörningstid för en traditionell jude. Hela perioden kallas också för ‘Asœrœt jeme teshuva, ”de tio botdagarna”. Illman påpekar att ”till skillnad från alla andra högtiderna är dessa båda inte knutna till nationell befrielse eller högkomst av katastrof. De är knutna till individens liv och död, hans eller hennes moral och livsmening,” trots närvaron av en slags universalism där Gud som domare och skapare betonas, ”man ber om att hela världen skall lära känna Gud.”

Dagarna syftar till att ta bort synden och förnya livet (5 Mos 30:6), något som enbart kan ske i konfrontationen med sin egen skuld och misslyckanden i relationerna till människor och Gud. Illman betonar dock att det inte är det ”allvarstyngda och sorgliga” som ensamt kommer fram under dessa dagar – ”de har sin plats i hela den judiska känsloskalan lika väl som i kalendern och efter dem följer den glädjefyllda lövhyddehögtiden [I. Greenberg 186-187].

6.2. Nyårsdagens ursprung (sid 115–120)
Illman fördjupar sig nu i nyårsfestens olika beteckningar, som först i Hes 40:1 kallas för Rosh Ha-Shana (årets ”topp”, ”huvud”, dvs dess begynnelse). Utifrån de olika beteckningarna spårar Illman ursprunget, som bland annat innehåller ett sabbatsmotiv.*1* En koppling till höstfesten, en tacksägelsedag till skörden, görs också (se Basunblåsningens dag, 3 Mos 23:24; 2 Mos 23:16; 34:22), och att Nyårsdagen fick sin karaktär kanske i samband med erfarenheterna under exilen (se Neh 8:1-2, 9-12). Efter andra templets förstörelse omorganiserades emellertid den judiska kulten och Nyårsdagens motiv blev enligt Illman ”att Herren pånytt kröns som konung och som följd därav även utfärdar dom över människorna.”*2*

6.3 Nyårsfestens gudstjänster (sid 120–125)
Liksom i de tidigare kapitlen, rekonstruerar Illman för läsaren gudstjänsterna och olika seder i anslutning till högtiden. Till synagogan går judarna ofta i särskilt fina kläder, endel i sin vita mantel (kittel) som de bär fram till Jom Kippur. Illman tror att det är kanske motiverat av Jes 1:18. Högtiden varar i två dagar även i Israel, vilket har praktiska skäl… ”Men”, säger Illman, ”man brukar säga att nyårsfestens båda dagar är ’en lång dag’, för att innehållet skulle få extra tyngd [Strassfeld 102].

6.4. Tiden mellan Nyårsdag och Försoningsdag (sid 125–128)
Denna tid brukar kallas ”de tio botdagarna”, och Illman förklarar att ”Psykologiskt sker en rörelse i två riktningar [I. Greenberg 200-204]:”

1. Känslan av dom intensifieras – ”Tiodagarsperioden brukar ofta förliknas vid en domstolsförhandling. På Nyårsdagen öppnas förhandlingarna, … men utslaget faller först på Jom Kippur.”
2. En katharsis (en rening) inträffar samtidigt – ”…allt eftersom erfarenheten av Guds förlåtelse blir mer och mer verklig för människan.”

Illman förklarar: Dessa två rörelser mot dom och förlåtelse kan sägas hållas ”samman av människans ånger som – med Guds hjälp – leder till förnyelse av vandeln.”

”Perioden kännetecknas av tre inslag: botgöring, speciella böner och extra välgörenhetshandlingar”, vars syfte är ”att stimulera till andlig växt och bättring.” Illman fortsätter denna fascinerande inledning av 6.4 genom att förklara: ”Man kan också säga, att målet är andlig pånyttfödelse, … .”

De tio dagarna sammanfattas med orden: ”Sök Gud när han låter sig finnas!” Under dessa dagar är det inte meningen att juden enbart skall ägna sig åt att rannsaka sig själv, ”utan också att söka kontakt med den som man felat mot.”*3*

Illman förklarar även i detta sammanhang: ”En av fördelarna med Jom Kippur är att källan till förlåtelse finns utanför människan:… (3 Mos 16:20).”

Illman avslutar 6.4 med att berätta: ”Man brukar under den här tiden anstränga sig ifråga om välgörenhet och andra goda verk. Man brukar även vara mera observant än vanligt.”

6.5. Försoningsdagens ursprung (sid 128–130)
Riterna i 3 Mos 23:26-32 med syndabocken beskriver inte ett offrande till Asasel, då den var oren när den drevs ut till demonen. Illman menar att israeliterna ”hade upptagit ett bruk som hade många paralleller till i Fämre Orienten och införlivat det med sin ritual på ett sådant sätt att det inte längre var en offerhandling i egentlig mening.” Illman menar också att 3 Mos 23:26-32 är relativt sen och riterna som nämns i texten förekommer inte i någon förexilisk text. Neh 8 nämner inte heller försoningsdagen, vilket föranleder Illman att dra slutsatsen att dagen ”ännu inte (mitten av 400-talet f.v.t.) firades [Waskow 28-29, de Vaux 508-510].”

Efter templets fall har endast två av försoningsdagens riter bestått: fastan (”späkningarna”) och bönerna (med syndabekännelse). Tashlikh-riten och kapparot-riten är ett substitut för syndabocksriten.

6.6. Försoningsdagens gudstjänster (sid 130–138)
Aktiviteterna under Försoningsdagen är koncentrerade till synagogan. Illman går igenom de olika gudstjänsterna i denna del: fem gudstjänster i stället för fyra under sabbater och helgdagar.

Sådant som kan betraktas som njutbart förbjuds. Istället skall man späka sig. Jom Kippur kallas för shabbat shabbaton, ”en fullständig sabbat” (3 Mos 23:32), ”dvs en dag med ’fullständig vila’”, förklarar Illman, ”varför förbudet att utföra arbete strängt måste iakttas.”

I sin slutkommentar refererar Illman till Neusner [1994, 56], när han säger: ”Jom Kippur är den mest personliga, den högtidligaste och mest gripande av dessa dagar… Det är en dag då allt som distraherar från det enda nödvändiga utelämnas: även ätandet och den sexuella aktiviteten upphör. Det är som om livet upphör, man koncentrerar sig på döden och kan sedan välja livet på nytt.” Hjälp kommer genom Guds löften och ritualer (reningsriterna – mikve och handtvagning, som ger rening från dödens orenhet), medel för att återinträda i livet då ondskan externaliseras.*4*

*1*”Det är frågan om förnyelse, inte om något nytt [Waskow 2].” (Illman, 1994, 116)
*2*Illman förklarar att i Mishna talas det också om domsmotivet, och i Rosh Ha-Shana 1:1-2 omnämns hela fyra olika nyår och fyra olika domar (se vidare i bRosh Ha-Shana 16a; Pesikta Rabbati 52:3 om domsmotivet i Mishna). Shofarblåsningen ingår också i domskontexten och har en lång historia och olika funktioner (se Ps 47:6; 3 Mos 23:24; 4 Mos 29:1; jfr Ps 81:4; Rosh Ha-Shana 16a). (Illman, 1994, 117-120)
*3*Illman, 1994, 126-127. ”Judisk tradition uppmanar den som blivit förorättad att förlåta och inte fortsätta att påminna sin motpart om hans synder… Man brukar också avvisa botgörelseakter i form av späkningar – genom att hela tiden tänka på sina synder drunknar man i synd.” (Illman, 1994, 127.)
*4*Illmans avslutar detta kapitel med följande reflektion: ”Endast den som har varit nära döden vet eller känner vad det innebär att välja livet. I. Greenberg för sin del säger att det inte är någon tillfällighet att den generation som upplevde holocaust, den yttersta förnedringen, också var den generation som grundade staten Israel – en manifestation av det judiska folkets förnyelse [I. Greenberg 201-202].” (Illman, 1994, 138)