Ekklesia – delaktighet

Om evangeliet ska ha framgång i vår tid är det viktigare än någonsin att varje troende är delaktig i Guds verk. Det är så ekklesia (=församling) är tänkt att fungera enligt Paulus. Här kommer den bibliska formen av demokrati in i bilden. Det finns och har funnits olika former av demokrati i världshistorien, därför är det viktigt att inte förväxla sekulariserad demokrati med den bibliska ekklesia demokratin. Biblisk ekklesia demokrati kan inte heller likställas med föreningsdemokrati, av det enkla skälet att en ordförande eller pastor inte ens är huvudet eller högste herden (=förste pastorn) i den lokala församlingen. Kristus är det (1 Pet 5:4).

Jag har fokuserat på hur ledare bör tillsättas, och jag kan konstatera att ledare fanns i den frambrytande urförsamlingen, och nya tillsattes som komplement till apostlarna, men också för att ta över efter de första apostlarna. När det finns ledare uppstår otvunget strukturer, därför är det avgörande hur utväljandet går till för att förtroendet mellan medlemmen och ledarskapet i ekklesia skall hålla. Det är också nödvändigt att ekklesias medlemmar har kontinuerlig insyn i ledarskapets arbete. Begreppet ekklesia och en rad bibelställen i Nya testamentet förklarar hur sådant var tänkt att fungera.

Är verkligen struktur nödvändigt? Fanns det verkligen något sådant i den nytestamentliga församlingen? Var inte urförsamlingen platt i sin ledarstruktur? Platt var det inte, eftersom Jesu apostlar fanns där, och plattar blev den inte efter apostlarna. Ledarskap skapar en ordning, men den bibliska ordningen var inte en makthierarki. Jesu apostlar var en unik grupp, bredvid och efter dem kom nya ledare, men kallelsen och uppgiften var att tjäna inte att utöva makt över ekklesia. Det finns bara en som har rätten att utöva makt, och det är Gud.

Idag kan vi konstatera att många kristna inte har förtroende för sina andliga ledare (eller skall vi beskriva dem som förebilder i att tjäna och bygga upp?). Förtroendekriser uppstår när människor inte kan identifiera sig med sina ledare längre, när inte fåret och herden möts och lever tillsammans längre, när en ledare inte uppfattas som en person av folket. Sådant skapar förtroendeklyftor, dvs makthierarkin skapar ett särskilt exklusivt ekklesia inom ekklesia, och det är inte vad Bibeln tycks undervisa om.

Jag upplever att Nya testamentet i Bibeln undervisar en särskild form av demokrati mellan människor i församlingen, där samtidigt teokrati råder mellan Gud och människa. Är detta som att blanda olja och vatten? Jag tror inte det. Det finns gott om exempel i Bibeln på samspel mellan Gud och mänsklig rationalism i form av planering och organisation. Ytterst är församlingen Guds församling, och ledarskapet utväljs först och främst av honom. Men för att Guds vilja skall bli tydlig behövs samtidigt den demokratiska processen så att inte en lite grupp, utan insyn från ekklesia, bestämmer över resten av Kristi kropp.

Livet i ekklesia är alltså ett samspel mellan Guds suveränitet och varje troendes delaktighet i Guds verk. Detta gör Kristi församling unik i jämförelse med annan vanlig föreningsverksamhet. I den bibliska modellen utser inte ledare själva nya ledare, det gör församlingen. Om läran och andligheten är sund i församlingen behöver ingen konflikt uppstå mellan demokrati och teokrati.

Jag kommer längre fram i denna serie att återkomma till vad ledarskap i ekklesia innefattar. Men innan dess är det nödvändigt att ytterligare fördjupa vår förståelse av den nytestamentliga urförsamlingen. Först när vi har hela kontexten klart för oss kan vi börja titta på detaljerna, som exempelvis ledarskapet och gemenskapen.