Ekklesia – Paulus och Barnabas utser äldste

Den andra texten jag vill ta upp om utväljandet av ledare/tjänare i urförsamlingen, som ett exempel på hur ekklesia (församlingen) kan ha fungerat under Nya testamentets tid, är Apg 14:23. Där läser vi att Paulus och Barnabas utnämnde äldste i alla församlingar på deras väg hem till Antiochia i Syrien: ”I varje församling (ekkelesia) utsåg (cheirotoneo) de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.” Versen beskriver vad Paulus och Barnabas gjorde, men hur kan det ha gått till? Även om det inte är omedelbart tydligt antyder versen och kontexten processer inom den lokala ekklesia, som resulterade i utväljandet av församlingsledare i form av äldste.

Nu till det grekiska ordet cheirotoneo (översatt till ”utse”, och som i grundtexten inleder Apg 14:23). Ordet betyder bokstavligen ”sträcka ut sin hand för att rösta”. Cheirotoneo får denna grundbetydelse från Atenska folkförsamlingen under antikens tid (400-talet f Kr)[1], där Atens manliga medborgare röstade med just handuppräckning. I Apg 14:23 verkar emellertid cheirotoneo enbart betyda att ”utnämna” eller ”tillsätta” med Paulus och Barnabas som tydliga subjekt. Utifrån en ytlig läsning tycks alltså inte texten ge stöd åt tanken att det var församlingarna som grupp som var involverad i utväljandet av sitt eget ledarskap, utan det gjordes enväldigt av Paulus och Barnabas som församlingens grundare och apostlar.

Den etymologiska kopplingen till antika Greklands demokrati (både ekklesia och cheirotoneo i samma vers) kan inte ensam förklara hur Apg 14:23 skall uppfattas.[2] Paulus och Barnabas har en viktig roll i 14:23, och de hade (inklusive Lukas, författaren) sannolikt inte antika Aten (400-talet f. Kr.) i åtanke när de på tillbakaresan utsåg äldste. Men cheirotoneo, på grund av sin ursprungliga innebörd, antyder ändå en process. Det finns också detaljer i kontexten som stödjer att en process hade pågått innan 14:23: begreppet Ekklesia som en kollektiv beskrivning av församlingen i Nya testamentet, Apg 6:3-6 som allmänt normgivande, att det var på tillbakaresan som utväljandet skedde och hur cheirotoneo används i andra nytestamentliga textsammanhang.

Med utgångspunkt från att faktorerna ovan på något vis måste påverka tolkningen av texten, föreslår jag därför en rekonstruktion av Apg 14:23 som inte framställer Paulus och Barnabas som enväldiga. Snarare ”utnämnde” eller ”tillsatte” de ledare som församlingen önskade (enligt principen ekklesia och mönstret i Apg. 6:3-6), efter att ha konstaterat att dessa ledare uppfyllde de kriterier som redan omnämns i Apg 6:3, och som Paulus själv anger och utvecklar i Timotheosbreven och Titusbrevet.

Resonemanget ovan leder till slutsatsen att cheirotoneo betyder i Nya testamentet ”att välja någon för en specifik tjänst eller uppgift.” Detta skedde på en viss nivå under demokratiska former, då den man hade förtroende för valdes och blev tillsatt. Är det så det kan ha gått till i Apg. 14:23, att Paulus och Barnabas godkände och tillsatte äldste som de troende i de lokala ekklesia själva hade valt ut eller föreslagit? Proceduren i de lokala församlingarna som återbesöktes var i så fall generellt den samma som i Apg. 6:3. Paulus och Barnabas bekräftade, precis som apostlarna i Apg. 6, de lokala församlingarnas val. Paulus och Barnabas utvalde inte enväldigt vem som skulle bli äldste i församlingarna, utan istället var det frågan om ett samspel mellan församlingarna och apostlarna vid tillsättandet av ledare.

Så här kan det ha gått till: det var på återvägen från missionsresan som Paulus och Barnabas tillsatte äldste i Lystra, Ikonion och Antiochia. Det innebar att där hade existerat församlingar en kort period, innan de kom tillbaka. Om vi utgår från Apg. 6:3, är det möjligt att Paulus och Barnabas hade uppmanat de nykristna på orten att fundera över vem de ville ha som ledare. När sedan Paulus och Barnabas återkom var de beredda att välja och bekräfta dem som församlingen hade förtroende för. Paulus valde att vänta med att ledsaga utväljandet av ledarskap för att se vem som fungerade bäst och var Guds utvalda, och att han på återvägen deltog i tillsättandet av dessa som församlingarna hade förslagit som sina ledare.

Men det finns en viktig detalj i Apg 14:23 som visar att utväljandet av ledare i ekklesia inte enbart handlade om demokrati. Paulus och Barnabas beslut om vilka som skulle tillsättas som äldste skedde under bön med fasta. I grundtexten är ordet ”bön” ett aorist particip, en verbform som indikerar att bönen och fastandet (subst i grundtexten) pågick kontinuerligt före och efter utväljandet. Detta visar att det är Gud som ytterst utväljer sina ledare/tjänare i ekklesia. Vad vi har är processor som pågår på olika nivåer i samspel med varandra. Se även Apg 13:1-4 (jfr. 15:28), som illustrerar dessa principer.

Till detta kan tilläggas att om det hade varit frågan om ett utnämnande av Paulus och Barnabas i förväg, utan de lokala ekklesias inblandning, skulle Lukas antagligen inte ha använt ordet cheirotoneo, utan snarare procheirotoneo (”att välja/utnämna på förhand/förväg”, se Apg. 10:41). Om det är meningen att äldste skall utse äldste, är ett prefix nödvändigt, dvs pro läggs till cheirotoneo, för att en sådan tolkning av Apg. 14:23 skall stämma. Men på en högre nivå är det ändå Gud som ytterst väljer ut ekklesias ledare, men för att hela ekklesia skall erfara, pröva och vara överens om Guds ledning, är en demokratiska process på den lägre nivån nödvändig.

Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19. Ordet cheirotoneo används också i den patristiska litteraturen (kyrkofädernas texter) för att uppmana församlingarna att utvälja sändebud som skall föra med sig hälsningar till kyrkan i Antiochia i Syrien (I Phld 10:1; I Sm 11:2; I Pol 7:2). Församlingar är också i dessa texter uppmanade att utvälja (cheirotoneo) sina egna föreståndare (epikopoi) och gudstjänare (diakonoi) (D 15:1).

Fortsättning följer…

[1] BDAG – Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature, Third Edition. Revised and edited by Frederick William Danker (Chicago: The University of Chicago Press, 2000).
[2] Faktum är att etymologiska tolkningar är överhuvudtaget inte att rekommendera, då man inte kan utgå från att ett ord genom tiderna behåller sin ursprungliga innebörd. Det är sammanhanget och hur ordet används som är avgörande för dess betydelse.