Jesajabloggen

Hem » Kyrka – församling (Sida 2)

Kategoriarkiv: Kyrka – församling

Den frambrytande urförsamlingen – 5

Ekklesia – den lokala och universella församlingen

Ekklesia används både för att beskriva den lokala församlingen (1 Thess. 1:1; 1 Kor. 4:17; Gal. 1:22; 2 Kor. 11:8; 1 Kor. 7:17) och den universella församlingen (Ef. 4:4). När ekklesia syftar på den universella församlingen, är det däremot inte själva sammankomsten som står i fokus, utan på de människor som samlas tillsammans – de är församlingen, oavsett om de är församlade eller inte (jfr Apg. 8:1-3 [trots att de är förskingrade är de fortfarande ”församlingen”]; 9:31 [ekklesia beskriver inte bara församlingen, utan också de troende]).

Synen på församlingen som universell fanns bland de kristna vid ett tidigt skede (Apg. 8:3; 9:31; 1 Kor. 12:28; 15:9) och i Jesu löfte om församlingens grundande (Matt 16:18). Synen förekommer framförallt i Ef. och Kol., som sammanfattar den bibliska teologin om den kristna församlingen (jfr. Ef. 1:22-23; Kol. 1:18). Inom teologin beskrivs ofta den universella församlingen som osynlig, men Nya testamentet talar faktiskt aldrig om en osynlig församling – den universella församlingen är den universella gemenskapen mellan troende som synligt möts i de lokala församlingarna.

Det universella användandet av ekklesia syftar inte heller på den enda församlingen som är summan av många individuella församlingar, eller att många församlingar tillsammans bildar den universella församlingen (ex Romerska katolska kyrkan). Den universella församlingen är representerad lokalt, det vill säga varje individuell församling är den universella församlingen på en specifik lokal plats (1 Kor. 1:1; 2 Kor. 1:1).

Slutsatsen blir att ekklesia i Nya testamentet är begränsad till den lokala och universella församlingen. Övriga kopplingar som har uppstått med ordet ”kyrka” har inget samband med Nya testamentets ekklesia. Ordet används inte för kyrkobyggnader, och inte heller som adjektiv för samfund (titel) eller statskyrka. Istället när en lokal församling omnämns i Nya testamentet, nämns den vid dess medlemmars namn (jfr. 1 Thess. 1:1) eller vid en viss stad (1 Kor. 1:2). Församlingar i en viss region beskrivs som ”i” den regionen (1 Thess. 2:14; Gal. 1:2), och inte med titlar som Efesuskyrkan, eller Galaterkyrkan. Det går också att konstatera att sådana teologiska koncept som ”stridande” och ”segrande” är aldrig sammankopplade med ekklesia i Nya testamentet.

Jag förespråkar inte här en lagiskhet i namngivande av kyrkor och samfund. Det finns inga bibelställen som säger att en kyrka inte får heta Filadelfiaförsamlingen eller Elimkyrkan. Men det skadar inte att vara medveten om vad ekklesia står för i Nya testamentet och hur Paulus använde begreppet i sina brev till de första församlingarna. Att försöka förstå den teologiska tillämpningen av ekklesia i urförsamlingen kan nämligen vara till stor hjälp i definierandet av den kristna församlingen i ett moderna eller postmodernt samhället. Även om olika begrepp omprövas, är det viktigt att inte förlora kontexten som den kristna församlingen historiskt hör hemma i.

Den frambrytande urförsamlingen – 4

Ekklesia i Nya testamentet

Hittills har det konstaterats att den kristna församlingen och antika Grekland har gemensamt begreppet ekklesia, men trots det går det inte att bara likställa de två – dels handlar det om i vilken grad den etymologiska innebörden kan tillämpas, dels ordets neutrala betydelse, men också att det inte går att hur som helst läsa in demokratiska värderingar i ordet.[1] Ekklesia i den antika världen och i LXX har däremot gemensamt att ekklesia inte refererar till något annat än själva mötet.

Jag har också konstaterat att ekklesia är det ord som översätter hebreiska ordet qahal i LXX, som liksom det grekiska ordet kan syfta neutralt på en folksamling. Men qahal hänvisar emellertid ofta till Israel, speciellt när det är frågan om en religiös sammankomst (ex. 5 Mos. 31:30). Detta kan vara en anledning till att ekklesia blev det ord som beskriver den kristna församlingen i Nya testamentet. Eftersom ekklesia betyder ”ett församlat folk”, både i den profana världen och i LXX, är det troligt att de tidiga kristna också uppfattade sin gemenskap på ett liknande sätt – ett kollektiv, församlat i Faderns och Sonens namn (1 Thess. 1:1).

Gordon Fee menar att det finns skäl som talar för att ekklesia i Nya testamentet är när de troende exempelvis samlades för att lyssna till brevet Paulus hade skrivit till dem. Ekklesia syftar då, enligt Fee, på människor i olika städer och byar som samlades regelbundet för att tillbe Herren och ta emot undervisning från Guds ord.[2] Fee menar sig se en kontinuitet mellan Gamla testamentet qahal och Nya testamentets ekklesia. De tidiga troende betraktade sig inte som det ”nya gudsfolket” (”new people of God”), utan snarare som det ”upprättade gudsfolket” (“newly constituted”).[3]

Även James Barr är mycket tveksam till om det går att se läran om kyrkan som det nya Israel i bruket av ekklesia i LXX. Men Barrs tveksamhet grundar sig på ett ifrågasätter om qahal verkligen är termen ”par exellence” som beskriver Israel som Guds folk, på grund av dess neutrala betydelse och breda tillämpning.[4] Saucy ser, liksom Fee, däremot en kontinuitet men hans syn på Paulus bruk av ekklesia är annorlunda än Fees syn.[5]

Fee, Barr och Saucy är överens om att qahal, och dess översättning ekklesia, betyder enbart ”sammankomst” eller “folksamling”, och att sammankomstens syfte och betydelse måste tolkas i sitt sammanhang. Men Saucy menar att Paulus gav ekklesia en unik betydelse i kontrast till dess profana bruk och som översättningsord i LXX. Han frågar sig (liksom Barr) om man kan förstå begreppet ”församlingen” i Nya testamentet genom att tala om kontinuitet mellan qahal och ekklesia, om nu ekklesia fick sin unika betydelse först i Paulus tillämpning av ordet i sina brev. För Paulus blev ekklesia det ord som uttryckte den slutlig uppenbarelse av Guds frälsningsplan, som visar sig omfatta inte bara judar utan även hedningarna (se Ef. 2:11–22). Därför undrar Saucy varför Pauls valde ekklesia när det fanns andra ord som kunde ha fungerat bättre för sådana syften.[6]

Ett sådant hebreiskt ord är edah, som fick betydelsen en församling oavsett om den var församlad eller inte. I den bemärkelsen ligger edah närmare Nya testamentets ekklesia än vad qahal gör. Men edah översätts aldrig till ekklesia i LXX, utan till synagoga, vilket är också en vanlig översättning av qahal i LXX. Eftersom det enligt Saucy finns en slags kontinuitet i innebörd mellan det grekiska ordet synagoga och Paulus bruk av ekklesia, antyder det att Paulus inte kom på något nytt när han gav ordet ekklesia ny innebörd. Det vill säga, den kristna församlingen var inte en paulinsk uppfinning. Församlingen var istället en del av Guds frälsningsplan för hela mänskligheten.[7]

Varför används då inte synagoga istället för ekklesia i Nya testamentet, eftersom de i princip betyder samma sak? Faktum är att synagoga ibland användes för att beskriva den tidiga kristna sammankomsten (Jak 2:2). Saucy menar att dess distinkta judiska koppling, då synagoga sammankopplades med en speciell mötesplats, hindrade att termen blev accepterad av den kristna hedniska församlingen.[8] Innebär det att Paulus av praktiska skäl valde att använda sig av termen ekklesia, istället för synagoga, för att inte hindra mottagandet av evangeliets budskap i hednavärlden?

Om man följer Saucys resonemang innebär det att Nya testamentet uppenbarar en förändring av ordet ekklesia från en enkel neutral (icke-teknisk) beskrivning av en sammankomst, till en fullt utvecklad beskrivning av de kristna som Guds folk. I början betydde inte ekklesia något annorlunda i Nya testamentet än dess profana betydelse (Apg. 19:32, 39, 40) och som den användes i LXX (Apg. 7:38; Heb. 2:12).[9] Förändringen var emellertid redan på gång, där ekklesia så småningom ensamt identifierades med den kristna församlingen utan speciell förklaring, trots att Paulus i sina tidiga brev använder varierande termer för att förklara vad för sorts församling det var frågan om.

De första kristna (speciellt hednakristna) föredrog tydligen ekklesia framför synagoga (antagligen på grund av den judiska kopplingen) som en beskrivning av Guds församling. Ordet ekklesia har därför på de flesta ställena i Nya testamentet fått en självständig och ecklesiastiska betydelse. Frågan är då om Paulus val av ord för att beskriva den kristna församlingen enbart var pragmatiskt motiverade, eller om det också fanns teologiska motiveringar bakom beslutet?

LXX beskrivning av ekklesia som den församlade och tillbedjande Israel, att både qahal och ekklesia kan etymologiskt spåras till innebörden ”att kalla” och tillämpningen av ekklesia i Apokryferna på människor som utgör gruppen, är sannolika skäl för Paulus användning av termen in sin korrespondens med kristna. Dessa skäl är emellertid inte tillräckliga för att förstå Paulus bruk av ekklesia. Paulus problematiska förhållande till sina opponenter måste också vägas in här, som möjligtvis hindrade honom från att använda ordet synagoga. Han var emellertid teologiskt medveten om kontinuiteten hos de begrepp han rörde sig med, vilket gjorde att han kan ha fört över innebörden i edah till ekklesia, och därmed gett den termen teologiska betydelsen ”ett nyupprättat” församlat gudsfolk, som inte bara var en församling när de kallades till gudstjänst, utan tillhörde Gud även när de inte var fysiskt tillsammans. Till detta hör också att ekklesia är en kollektiv term, vilket innebär att hela det kristna livet skedde inom ramen för ekklesia.

[1] Ekklesia står för en demokratisk ordning, men för den kristna församlingen kan det inte handla om samma sorts demokrati som i det antika grekiska samhället, och det av flera skäl: exempelvis vem som hade demokratiska rättigheter och särskilt på grund av Kristi förhållande till sin församling.
[2] Fee, Gospel and Spirit, 124–25.
[3] Ibid., 124.
[4] Barr, The Semantics of Biblical Language, 127–28.
[5] Saucy, The Church in God’s Program, 13.
[6] Ibid., 14.

[7] Ibid., 15.

[8] Ibid
.
[9] Ekklesia förekommer 114 gånger i Nya testamentet. Fem av dessa refererar inte till den nytestamentliga församlingen (Apg. 7:38; 19:32, 39, 40; Heb. 2:12). Kvar blir då 109 gånger som syftar på den kristna församlingen. Vad som också är intressant att notera är att ekklesia förekommer bara tre gånger i evangelierna (Matt. 16:18; 18:17) och saknas i 2 Tim., Titus, 1 Pet., 2 Pet., 1 Joh., 2 Joh. och Judas brev.

Den frambrytande urförsamlingen – 3

Ekklesia i Septuaginta

Den primära bakgrunden till bruket av ordet ekklesia i Nya testamentet är de första kristnas Bibel, det vill säga Septuagintan (LXX).[1] Ekklesia förekommer 103 gånger i LXX (inklusive de apokryfiska böckerna som också ingår i LXX), och 74 gånger utav 79 översätter ekklesia hebreiska ordet qahal i den hebreiska kanon. Qahal betyder ”församling” eller ”menighet”, men ett studium av begreppet visar att det inte är exklusivt kopplat till Guds folk utan kan, liksom ekklesias profana betydelse, beskriva vilken folksamling som helst. Denna neutrala innebörd får qahal på grund av de mängder av olika textsammanhang som det dyker upp i. Exempel på qahal är ”de ondas skara” (Ps. 26:5 [25:5]), ”samlade menigheten” (Ordspr. 5:14) och ”Guds folk” (Dom. 20:2). Termen används också för att beskriva Israels församling (Mik. 2:5), änglars församling (Ps. 89:6) och folkmöte (Neh. 5:7). Det är därför troligt att man i LXX valde ekklesia som översättning av qahal på grund av ordets breda tillämpning på “folksamling”. En sådan översättning stämmer väl med bruket av qahal i hebreiska Bibeln.[2]

Qahal används bland annat för att beskriva religiös sammankomst med syfte att höra Guds Ord (5 Mos. 9:10) och tillbe Herren i någon form (2 Krön. 20:5; Neh. 5:13b). Även om qahal inte refererar till något annat än själva mötet, hänvisar det ofta till Israel, speciellt när det är frågan om en religiös sammankomst (ex. 5 Mos. 31:30). Det har konstaterats att i grekiska världen är det tveksamt om ekklesia användes på religiösa möten, men i LXX får ekklesia ett nytt användningsområde då det också syftar på religiösa händelser. Detta speciella bruk av ordet kan vara en av anledningarna till att Paulus i Nya testamentet ändå valde ekklesia och gav det en unik betydelse i anslutning till Kristi församling, trots den neutrala tillämpningen i LXX som översättningsord för qahal.

Ekklesia i LXX fortsätter att vara ett kollektivt begrepp, eftersom det tillsammans med qahal i Gamla testamentet är exempel på kollektiva termer som berättar att Israels folk främst såg sig som en enhet och som Guds folk.[3] Gud utvalde och ingick förbund med ett folk, inte med individuella människor, som skulle tjäna honom och följa hans vilja. Gud ingick visserligen ett förbund med Abraham, men målet med förbundet vara att hans avkomma skulle bli ett stort folk (1 Mos. 12:1–3). I förbunden fanns det naturligtvis utrymme för individuella relationer med Gud, som i Davids fall, men det skymmer inte det faktum att Gud hade ett övergripande syfte med folket som ett Guds folk. Även när folket blev reducerat till en kvarleva, var denna kvarleva fortfarande Israel, ett utvalt och älskat folk. I vårt västerländska individualiserade samhället kan det vara svårt att förstå denna bibliska tanke, men om vi inte gör det kan det också vara svårt att förstå Guds tanke med församlingen som det kommer uttryck genom termen ekklesia i Nya testamentet.[4]

Oavsett skälen till att Paulus valde ekklesia som beskrivning av den kristna församlingen, är begreppet ett bra bibliskt ord för det första århundradets kristnas sammankomster av följande två skäl: 1) Det är ett kollektivt ord, vilket innebär att fokus (bortsett från Jesu utvalda apostlar, som måste betraktas som en unik grupp av människor, och som inte kopierades som en modell efter deras död) är inställd på de troende som grupp inte på individuella ledare. Allt skedde i det kollektiva vilket antyder en demokratisk ordning mellan medlemmar i församlingen. Det existerade inte något ledarskap separat/utanför det kollektiva. 2) Ekklesia används i Septuagintan för just religiösa samlingar. I Psaltaren beskrivs en tillbedjande församling som en ekklesia. En intressant utveckling av ordet sker även i Apokryferna där man, förutom att ordet används i dess profana och Gamla testamentliga betydelse, går längre och tillämpar det på människor som utgör gruppen, till och med när de inte är församlade. Saucy funderar om inte ett sådant användningsområde kan ha fungerat som en övergång från Gamla testamentets användningsområde till dess mer djupare betydelse i Nya testamentet.[5]

Se fortsättning…

[1] Den grekiska översättningen av hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) från 200-talet f. Kr.
[2] James Barr, The Semantics of Biblical Language (Eugene, Oregon: Wipf & Stock Publishers, 1961), 121.

[3] Guds speciella folk i Gamla testamentet identifieras med en rad kollektiva begrepp, förutom qahal (gr. ekklesia), som exempelvis det hebreiska ordet am, vilket översätts till laos i LXX. I Nya testamentet tillämpas laos oftast på det judiska folket, men i flera bibelställen refererar begreppet också till det nya förbundets folk som då inkluderar även hedningarna (Apg. 15:14; 2 Kor. 6:16; Titus 2:14; 1 Pet
.
[4] Gordon D. Fee, Gospel and Spirit: Issues in New Testament Hermeneutics (Peabody, Massachusetts: Hendrickson Publishers, 1991), 125–26
.
[5] Saucy, The Church in God’s Program, 15.

Den frambrytande urförsamlingen – 2

Ekklesia i det grekisk-romerska samhället

Ekklesia är det ord som översätts till ”församling” i Nya testamentet. Ordet kommer från verbet ekkaleo, som är en sammansättning av ek, ”ut” och kaleo, ”att kalla.” Tillsammans betyder de ”kallas ut.” Denna etymologiska betydelse har använts för att formulera den kristna läran att församlingen är ”en utkallad skara”, avskild från världen av Gud. Men frågan är om det går att göra en sådan etymologisk tolkning av ordet ekklesia i Nya testamentet då det är osäkert i vilken grad Paulus tänkte på eller kände till en sådan innebörd när han använde ordet. Den profana grekiskan stödjer inte heller helt en sådan kristen lära,[6] trots att den etymologiska betydelsen är hämtad och tillämpad från det sammanhanget. Vad kan då den sekulariserade betydelsen tillföra den bibliska betydelsen av ”församlingen”?

Ordet ekklesia användes av de tidiga grekisktalande folken med dess fulla betydelse ”att vara utkallad” när medborgarna blev kallade av det styrande rådet. Senare i det demokratiska Aten på 400-talet f Kr stod ekklesia för ”folkförsamlingen”, som inte speciellt kallades ut, utan samlades på förbestämda datum. Folkförsamlingen var den högsta politiska myndigheten i den atenska staten, och varje atensk medborgare (män som tillhörde en deme [=småkommun]) hade säte och stämma där. Ekklesians viktigaste uppgifter var lagstiftning, lagändring, val av vissa ämbetsmän, ärenden rörande krigsmakten och frågor om den religiösa kulten. Den hade också beslutanderätt beträffande ostracism (=10-åriga landsförvisningar av dem som ansågs farliga för demokratins bestånd).[7] Termen ekklesia var alltså en viktig term i historiens första demokratiska politiska system, även om denna demokrati var begränsad till fria män. Slavar och kvinnor kunde alltså inte väljas in i ekklesia.

Så småningom fick ekklesia en bredare innebörd, och började omfatta all sorts folksamling, oavsett sammansättning och tidpunkt. Denna breda tillämpning framgår i Nya testamentet. Två gånger i Apostlagärningarna används ordet för att beskriva den förvirrande folkhopen som rusade till teatern i Efesos (Apg. 19:32, 40) och en gång för den ”lagliga folkförsamlingen” (v. 39). Slutsatsen blir att ekklesia användes i det grekisk-romerska samhället enbart om samlingen, aldrig om folket som samlingen bestod av. När folket inte var församlade, var de inte en ekklesia längre. En ny ekklesia uppstod varje gång de samlades. Teologen Robert L. Saucy menar att det också är tveksamt om ekklesia någonsin användes i det grekiska samhället för en religiös grupp, utan termen syftar endast på en samling människor som möts för ett speciellt syfte, för att sedan upplösas igen.[8]

Några slutsatser kan man dra utifrån det profana bruket av ekklesia som ger oss insikter om ekklesia i Nya testamentet. Första insikten är att ekklesia beskriver en demokratisk folksamling. Ekklesia hade emellertid inte samma betydelse i Paulus brev som på 400-talet f. Kr i demokratiska Aten eller senare i det grekisk-romerska samhället på Apostlagärningarnas tid. Men termen kan stå för en demokratisk ordning mellan människor i Guds församling eftersom flera bibelställen i Nya testamentet antyder en sådan ordning (Apg. 6:3-5; 11:22; 14:23, 27; 15:3-4; 1 Kor. 16:3; 2 Kor. 8:19). Den andra insikten är att ekklesia är ett kollektivt ord – det syftar på folkförsamlingen och senare på folksamling. Det innebär att något ledarskap separat/utanför det kollektiva existerade inte. Den tredje insikten är att om ekklesia i Nya testamentet inte betyder att de kristna är Guds ”utkallade” folk, måste andra källlor studeras för att förstå hela hemligheten med Guds församling. Vi behöver undersöka kompletterande bakgrunder till ordet betydelse i Nya testamentets teologi, speciellt i Paulus brev om församlingen.

Se fortsättning…

[6] Saucy, The Church in God’s Program, 11–12 Saucy påpekar att varken verbet ekkaleo (”att kalla ut”) och adjektivet ekkletos (”utkallad”) används i Nya testamentet, vilket understryker att det sekulariserade bruket av ekklesia inte fullt och helt stödjer den kristna läran om ett från världen utkallat/avskilt gudsfolk.
[7] Pär Göran Gierow and Lennart Sjöstedt, Antiken (Lund: Studentlitteratur, 1978), 12–15.
[8] Saucy, The Church in God’s Program, 12–13.

Den frambrytande urförsamlingen – 1

Det diskuteras om ”The Emerging Church” i kristen media och på bloggar som exempelvis Selahblogg och Den radikal-reformatoriska bloggen. The Emerging Church har till och med en egen svensk hemsida med länkar till ytterligare information om denna rörelse. Eftersom jag är exeget, ägnar jag professionellt inte så mycket tid åt detta, men privat är jag naturligtvis engagerad i min egen lokala församling Elim i Örebro. I vilket fall är jag intresserad av hur Bibeln presenterar urförsamlingen (även om denna presentation är långt ifrån glasklar), och den är inte så olik hur den moderna ”The Emerging Church” definieras av sina förespråkare. Faktum är att den nytestamentliga församlingen var ganska ”postmodern”, om det nu går att använda ett sådant begrepp på något som uppstod under de första hundra året efter Kristi död och uppståndelse.

I denna nystartade serie skall jag därför som exeget granska den frambrytande församlingen i Nya testamentet. Jag tror en sådan serie kan bli spännande läsning för intresserade. Vad som nu följer är en bearbetning av en längre artikel av mig som tidigare inte har blivit publicerad så här offentligt.

Ordet ”kyrka” eller ”församling” är två begrepp som kan uppfattas olika beroende på vem man frågar. En del människor sammankopplar det med en byggnad, där människor samlas en gång i veckan för att fira gudstjänst. För andra är kyrkan eller församlingen människorna som samlas i byggnaden för andlig gemenskap och tillbedjan av Gud. I en mer noggrann differentiering syftar ”kyrka” på den första innebörden, det vill säga en byggnad eller plats där troende samlas för gudstjänst, medan ”församling” syftar på det andra alternativet, det vill säga människor som har tagit emot Jesus Kristus som Frälsare och Herre. I denna serie om den kristna församlingen kommer jag att försöka fördjupa innebörden av orden ”kyrka” och ”församling”. Först måste jag då undersöka varifrån det svenska ordet ”kyrka” kommer från, för att sedan skapa en bild av den bibliska innebörden av ordet ”församling”.

Ordet ”kyrka” var i bruk i vårt svenska språk före 1520, och härstammar från det fornsvenska ordet kirkia,eller kyrkia. Ursprungligen kommer ordet emellertid från det grekiska kyriakos, och betyder ”som hör till Herren.”[1] Kyriakos är ett adjektiv av ordet kyrios (”Herre”), och förekommer endast två gånger i Nya testamentet: Aposteln Paulus använder ordet (kyriakos) som ackusativ neutrum (kyriakon) i 1 Kor 11:20, där det syftar på Herrens måltid, och aposteln Johannes brukar ordets dativ femininum form (kyriake) i Upp 1:10, genom att låta det referera till Herrens dag, det vill säga söndagen.[2] I båda fallen syftar det inte på ”kyrka” i modern bemärkelse, utan på en religiös aktivitet och en specifik gudstjänstdag som ”tillhör Herren”. Det innebär att den moderna tillämpningen av kyriakos inte kan härledas till Skriften, utan är av något senare tradition.

Den nutida användningen av ordet kyriakos kan härledas till de kristna under den patristiska perioden (100-590 e Kr).[3] I de patristiska texterna började man bland annat använda kyriakos som en beskrivning på huset där de kristna samlades för gudstjänst.[4] De namngav alltså den plats de möttes på, som en plats eller ett hus som ”tillhörde Herren”.[5] Utifrån ett historiskt perspektiv kan man alltså kalla den kristna gudstjänstplatsen för kyrka, en plats som tillhör Herren och där Guds folk samlas. Däremot är inte kyriakos människorna som samlas på den utvalda platsen. Istället finns det ett annat grekiskt ord i Nya testamentet för människorna som samlades för tillbedjan.

Se fortsättning…

[1] Ordbok (vol. 2 of Nationalencyklopedin; Sverige: Nationalencyklopedin, 2004), 242.
[2] Stott W, i New International Dictionary of New Testament Theology, vol. 3 (Carlisle, Cumbria, U.K.: Paternoster, 1992), 411–12.
[3] Aposteln Johannes död (ca 99-100 e Kr) inledde en ny period för kyrkan, som varade ända tills George I, när han blev påve 590 e. Kr. Perioden kallas för den ”patristiska perioden”, eftersom den karaktäriserades av kyrkofäderna, kristendomens ledare under de första fyra århundraden efter apostoliska perioden (30-100 e Kr).
[4] Stott, W. 411.
[5] Robert L Saucy, The Church in God’s Program (Chicago: Moody press, 1972), 11.