Ekklesia i Nya testamentet

Hittills har det konstaterats att den kristna församlingen och antika Grekland har gemensamt begreppet ekklesia, men trots det går det inte att bara likställa de två – dels handlar det om i vilken grad den etymologiska innebörden kan tillämpas, dels ordets neutrala betydelse, men också att det inte går att hur som helst läsa in demokratiska värderingar i ordet.[1] Ekklesia i den antika världen och i LXX har däremot gemensamt att ekklesia inte refererar till något annat än själva mötet.

Jag har också konstaterat att ekklesia är det ord som översätter hebreiska ordet qahal i LXX, som liksom det grekiska ordet kan syfta neutralt på en folksamling. Men qahal hänvisar emellertid ofta till Israel, speciellt när det är frågan om en religiös sammankomst (ex. 5 Mos. 31:30). Detta kan vara en anledning till att ekklesia blev det ord som beskriver den kristna församlingen i Nya testamentet. Eftersom ekklesia betyder ”ett församlat folk”, både i den profana världen och i LXX, är det troligt att de tidiga kristna också uppfattade sin gemenskap på ett liknande sätt – ett kollektiv, församlat i Faderns och Sonens namn (1 Thess. 1:1).

Gordon Fee menar att det finns skäl som talar för att ekklesia i Nya testamentet är när de troende exempelvis samlades för att lyssna till brevet Paulus hade skrivit till dem. Ekklesia syftar då, enligt Fee, på människor i olika städer och byar som samlades regelbundet för att tillbe Herren och ta emot undervisning från Guds ord.[2] Fee menar sig se en kontinuitet mellan Gamla testamentet qahal och Nya testamentets ekklesia. De tidiga troende betraktade sig inte som det ”nya gudsfolket” (”new people of God”), utan snarare som det ”upprättade gudsfolket” (“newly constituted”).[3]

Även James Barr är mycket tveksam till om det går att se läran om kyrkan som det nya Israel i bruket av ekklesia i LXX. Men Barrs tveksamhet grundar sig på ett ifrågasätter om qahal verkligen är termen ”par exellence” som beskriver Israel som Guds folk, på grund av dess neutrala betydelse och breda tillämpning.[4] Saucy ser, liksom Fee, däremot en kontinuitet men hans syn på Paulus bruk av ekklesia är annorlunda än Fees syn.[5]

Fee, Barr och Saucy är överens om att qahal, och dess översättning ekklesia, betyder enbart ”sammankomst” eller “folksamling”, och att sammankomstens syfte och betydelse måste tolkas i sitt sammanhang. Men Saucy menar att Paulus gav ekklesia en unik betydelse i kontrast till dess profana bruk och som översättningsord i LXX. Han frågar sig (liksom Barr) om man kan förstå begreppet ”församlingen” i Nya testamentet genom att tala om kontinuitet mellan qahal och ekklesia, om nu ekklesia fick sin unika betydelse först i Paulus tillämpning av ordet i sina brev. För Paulus blev ekklesia det ord som uttryckte den slutlig uppenbarelse av Guds frälsningsplan, som visar sig omfatta inte bara judar utan även hedningarna (se Ef. 2:11–22). Därför undrar Saucy varför Pauls valde ekklesia när det fanns andra ord som kunde ha fungerat bättre för sådana syften.[6]

Ett sådant hebreiskt ord är edah, som fick betydelsen en församling oavsett om den var församlad eller inte. I den bemärkelsen ligger edah närmare Nya testamentets ekklesia än vad qahal gör. Men edah översätts aldrig till ekklesia i LXX, utan till synagoga, vilket är också en vanlig översättning av qahal i LXX. Eftersom det enligt Saucy finns en slags kontinuitet i innebörd mellan det grekiska ordet synagoga och Paulus bruk av ekklesia, antyder det att Paulus inte kom på något nytt när han gav ordet ekklesia ny innebörd. Det vill säga, den kristna församlingen var inte en paulinsk uppfinning. Församlingen var istället en del av Guds frälsningsplan för hela mänskligheten.[7]

Varför används då inte synagoga istället för ekklesia i Nya testamentet, eftersom de i princip betyder samma sak? Faktum är att synagoga ibland användes för att beskriva den tidiga kristna sammankomsten (Jak 2:2). Saucy menar att dess distinkta judiska koppling, då synagoga sammankopplades med en speciell mötesplats, hindrade att termen blev accepterad av den kristna hedniska församlingen.[8] Innebär det att Paulus av praktiska skäl valde att använda sig av termen ekklesia, istället för synagoga, för att inte hindra mottagandet av evangeliets budskap i hednavärlden?

Om man följer Saucys resonemang innebär det att Nya testamentet uppenbarar en förändring av ordet ekklesia från en enkel neutral (icke-teknisk) beskrivning av en sammankomst, till en fullt utvecklad beskrivning av de kristna som Guds folk. I början betydde inte ekklesia något annorlunda i Nya testamentet än dess profana betydelse (Apg. 19:32, 39, 40) och som den användes i LXX (Apg. 7:38; Heb. 2:12).[9] Förändringen var emellertid redan på gång, där ekklesia så småningom ensamt identifierades med den kristna församlingen utan speciell förklaring, trots att Paulus i sina tidiga brev använder varierande termer för att förklara vad för sorts församling det var frågan om.

De första kristna (speciellt hednakristna) föredrog tydligen ekklesia framför synagoga (antagligen på grund av den judiska kopplingen) som en beskrivning av Guds församling. Ordet ekklesia har därför på de flesta ställena i Nya testamentet fått en självständig och ecklesiastiska betydelse. Frågan är då om Paulus val av ord för att beskriva den kristna församlingen enbart var pragmatiskt motiverade, eller om det också fanns teologiska motiveringar bakom beslutet?

LXX beskrivning av ekklesia som den församlade och tillbedjande Israel, att både qahal och ekklesia kan etymologiskt spåras till innebörden ”att kalla” och tillämpningen av ekklesia i Apokryferna på människor som utgör gruppen, är sannolika skäl för Paulus användning av termen in sin korrespondens med kristna. Dessa skäl är emellertid inte tillräckliga för att förstå Paulus bruk av ekklesia. Paulus problematiska förhållande till sina opponenter måste också vägas in här, som möjligtvis hindrade honom från att använda ordet synagoga. Han var emellertid teologiskt medveten om kontinuiteten hos de begrepp han rörde sig med, vilket gjorde att han kan ha fört över innebörden i edah till ekklesia, och därmed gett den termen teologiska betydelsen ”ett nyupprättat” församlat gudsfolk, som inte bara var en församling när de kallades till gudstjänst, utan tillhörde Gud även när de inte var fysiskt tillsammans. Till detta hör också att ekklesia är en kollektiv term, vilket innebär att hela det kristna livet skedde inom ramen för ekklesia.

[1] Ekklesia står för en demokratisk ordning, men för den kristna församlingen kan det inte handla om samma sorts demokrati som i det antika grekiska samhället, och det av flera skäl: exempelvis vem som hade demokratiska rättigheter och särskilt på grund av Kristi förhållande till sin församling.
[2] Fee, Gospel and Spirit, 124–25.
[3] Ibid., 124.
[4] Barr, The Semantics of Biblical Language, 127–28.
[5] Saucy, The Church in God’s Program, 13.
[6] Ibid., 14.
[7] Ibid., 15.
[8] Ibid.
[9] Ekklesia förekommer 114 gånger i Nya testamentet. Fem av dessa refererar inte till den nytestamentliga församlingen (Apg. 7:38; 19:32, 39, 40; Heb. 2:12). Kvar blir då 109 gånger som syftar på den kristna församlingen. Vad som också är intressant att notera är att ekklesia förekommer bara tre gånger i evangelierna (Matt. 16:18; 18:17) och saknas i 2 Tim., Titus, 1 Pet., 2 Pet., 1 Joh., 2 Joh. och Judas brev.