Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
Davids stad och Eilat Mazar igen
Detta inlägg är en uppföljning om tidigare inlägg om de arkeologiska utgrävningar i Davids stad.
Det händer en hel del intressant kring Eilat Mazar, som jag har bloggat om här senast. Hon har nu orsakat nya reaktioner genom att annonsera ett nytt fynd från utgrävningarna i Davids stad i Jerusalem.
Jag hinner tyvärr inte sammanfatta det hela så värst mycket denna gång, utom att det gäller ett sigill och hur inskriften på detta sigill skall läsas. Eilat Mazar gör en koppling till en återvändande judisk familj från babyloniska exilen som omnäms i Esras bok. Jag har följt Eilat Mazar genom åren, men måste nog hålla med kritikerna att denna gång har hon gjort sig skyldig till en blunder genom att läsa inskriften fel.
Om du vill läsa mer om detta finner du sammanfattande information här:
Jim West: här, här, här och här.
Todd Bolen: här och här.
Kevin A. Wilson: här.
Jag har länkat till alla dessa reaktioner och kommentarer för att illustrera de kraftiga reaktioner detta har orsakat från personer med olika förhållningssätt till Bibelns historia. Diskussionerna har också varit omfattande både på Biblical-studies maillista och ANE-2 maillista.
Varför all denna diskussion om en arkeologisk utgrävning i Jerusalem, och varför denna kraftiga kritiska reaktion mot en tolkning av ett sigill? Är detta egentligen viktigt. Jo, faktiskt. Utgrävningar i Davids stad är mycket känsligt av både historiska, teologiska och inte minst av politiska ideologiska skäl.
Har Davids Jerusalem på 1000 f Kr funnits i verkligheten? Fanns det ett Jerusalem under första tempelperioden (967-586 f Kr) som Bibeln beskriver det? Vad är Bibeln, historia eller enbart teologi? Det är bland annat sådana frågor det handlar om, och fynd som antyder ett positivt svar på dessa frågor analyseras och ifrågasätts, tills det motsatta är bevisat.
Den moderna antika Mellanösterns arkeologi har inte som syfte att bevisa Bibelns trovärdighet, därför skapar Eilat Mazar rubriker då hon gör en självklar koppling mellan Bibeln och fynd som hon gräver fram. I fallet med sigillet gör hon tyvärr en koppling som omöjligt går att bevisa, även om hon hade läst inskriften rätt.
Min egen position om Biblisk historia? Du får väl fråga eller invänta ett nytt inlägg 🙂
Uppdatering 080131
Eliat Mazar har nu lyssnat till en enig forskarvärld om hur sigillet bör läsas. Du kan läsa mer om det på Higgaion. Det visar att Eliat Mazar är seriös i sin profession, vilket jag välkomnar väldigt mycket eftersom jag tror hon ägnar sig åt ett mycket viktigt arbete i utgrävningarna av Davids stad.
The History and Excavation of Ugarit
Ugarit, modern Ras Shamra was an important maritime city situated in the Northern part of Syria. During the Bronze Age, copper ore passed through Ugarit en route from Cyprus to Mesopotamia. Ugarit had important contacts with the Hittites of Asia Minor and with the Egyptians. It served as the crossroads between Mediterranean culture and the world of the Sumerians and Akkadians in Mesopotamia. With the coming of the Iron Age to the Near E., copper lost its importance and Ugarit lost its position as a major trading port.
The bay known as Minet el‑Beida is located just fifty nautical miles opposite the point of the island of Cyprus (see table 1). Ugarit, the port town of that bay, is known to have been occupied as early as the fifth millenium B.C. Sargon of Akkad (ca. 2060 B.C.), and rulers of the Third Dynasty of Ur (ca. 2060‑1950 B.C.) appear to have had contact with Ras Shamra. The pottery discovered among its ruins has definite Mesopotamian influence.
Between 2400 and 2300 B.C. the city was burned and its older population was displaced. Amorites and Semitic Canaanites migrated northward and the Canaanite people known to us as Phoenicians settled along the Mediterranean coast of northern Syria. The Phoenicians controlled Cyprus at this periodand Cypriote pottery is identical in design with that found at Ras Shamra.
Niqmad I and Yagarum I are said to have ruled Ugarit during the nineteenth and eighteenth centuries B.C., but we have no records from this period. The successors of these early rulers, did rule from the fourteenth century until the end of Ugaritic power (ca. 1200 B.C.). Royal correspondence discovered at Ras Shamra mentions golden vessels and other items which Niqmad II sent to the Hittite ruler, Suppiluliuma. While paying tribute to the Hittites, Niqmad also maintained an alliance with Egypt. Ugarit was caught between two great powers – Egypt and the Hittites – and each sought to control her. Ugarit seems to have been quite successful in her efforts to placate (a Peace) the rivals and maintain peaceful relations with both.
It was during the reign of Niqmad II (ca. 1360 B.C.) that Ugarit was destroyed by fire. After the fire the city seems quickly to have recovered its prosperity. It was under Hittite domination for a time but came under Egyptian control with Ramesses II (ca. 1290‑1224 B.C.). During the reign of Niqmepa or Ammistamar II a fire destroyed a portion of the palace. The Hittites were responsible for the fire.
The reign of Ammistamar II was marked by growing trade with Crete. Ammistamar II was succeeded by Ibirana, and he by Niqmad III. Another ruler bearing the name Hammurabi is known, but his relation to the Niqmad dynasty is uncertain.
Tension between the Hittites and the Egyptians became acute during the 14th and 13th centuries and Ugarit was caught in the middle. After 1360 B.C. Ugarit had to acknowledge Hittite suzerainty and paid tribute. Still Ugarit tried to maintain friendly relations with Egypt. After the battle of Kadesh, fought to determine whether Hittites or Egyptians would control Syria, Ugarit enjoyed its final period of prosperity.
We learn from an Assyrian letter discovered at Ras Shamra that Ugarit was governed by a queen during the thirteenth century. Ugarit was friendly with Assyria at the time. Towards the end of the thirteenth century, and the beginning of the twelfth century, northern Syria was overrun by ”Sea People” a term used in Egyptian writings to describe invaders from the Balkans and the plains north of the Black Sea who entered northern Syria and pushed southward. It is probable that many of the Aegean, Mycenaean, and Cypriote inhabitants of Ugarit sought refuge in their native lands at the time. There is no record of the battle, but we know that the Sea Peoples destroyed Ugarit.
Economic as well as political reasons help to account for the end of Ugaritic history ca. 1200 B.C. when iron began to replace copper as the metal used in the manufacture of tools and weapons. When copper was no longer needed, Ugarit lost its importance.
After the destruction of Ugarit, the port city never regained its ancient position. There are some evidences of occupation during the tenth century and Greek merchants of the sixth and fifth centuries are known to have stopped there. It was they who named the port Leucos Lime (white harbor). A large number of archaic Greek coins dating to the second half of the sixth century has been found. Later settlements, however, were insignificant and the site was used for farming until the spectacular discovery in 1929.
In the spring of 1928, a Syrian peasant who was plowing near the coast of the Mediterranean Sea, seven miles north of Latakia, discovered an ancient tomb that lay just beneath the surface of his field. He then notified the Director of Antiquities of the French mandate government. After a preliminary investigation of the discovery it was noticed that the roof of the tomb was constructed in a corbeled fashion similar to the design of tombs of the Mycenaean culture that had been discovered earlier on the isle of Crete. An archaeological expedition under the direction of Claude F.A. Schaeffer arrived at the site in late March of 1929.
The excavations met with immediate success. It brought to light the royal tombs of Urgant, two large temples, monumental ruins of civic buildings and royal palaces began to appear, and artifacts (profusion of pottery and occasional bronze articles) illustrating international commerce between Ugarit, Egypt, Mesopotamia, the Hittites of Asia Minor, and the Cretan Mycenaean areas. All these remains indicated that the city which had occupied the site had been very rich in material culture. The most significant discovery was the library with inscribed in several Near eastern languages, including the previously unknown Semitic language known as Ugaritic written in an alphabetic cuneiform script.[1] The contents of the tablets could be determined only by deciphering the script. Fortunately, the process of deciphering was one of the shortest on record. The first tablet was recovered on May 14, 1929.[2]
The documents that were found in this library (later to be augmented by new discoveries), provided important information on the history and customs of ancient Syria, the nature of Canaanite religion, and the meaning of Biblical vocabulary (Hebrew) which became meaningful in the light of Ugaritic usage. The newly discovered alphabetic script provided material for the study of the origins of alphabetic writing.
The room in which the texts were found appears to have served as a library. It was situated in a building located between the two great temples of ancient Ugarit – one dedicated to Baal and the other to Dagan.
Other things that were discovered was a pile of seventy-four bronze weapons and tools at the foot of a cellar stairway. A number of the most beautiful of the weapons contained inscriptions in the cuneiform alphabet which had been used on the clay tablets.
Schaeffer’s excavations at Ras Shamra have revealed five major periods of occupation at the site. Flint and bone implements from level five are associated with the prepottery period of Neolithic times. Level four corresponds to the Chalcolithic era; painted pottery associated with the Halation period of Mesopotamia culture was found at this level. The third level has been dated to the last half of the third millennium B.C., when the city was destroyed by fire; the subsequent reoccupation continued to approximately 2100 B.C., Khirbet Kerak ware was associated with the last phase of level three. The upper two levels (ca. 2100‑1500 and 1500-1200 B.C.) are of predominant interest because the city bore the name Ugarit through this period. It is probably that the myths and legends contained in the literary texts were originally created by the inhabitants of level two, but the extant text are to be dated to level one, the last level of occupation and the period in which Ugarit reached the heights of its literary and cultural achievements.
1. Most of the tablets were written in this previously unknown alphabetic script which dates back to the same Amarna period.
2. By June 4, 1930, a partial deciphering had been published by a German scholar, Hans Bauer, whose work was based in part upon the earlier findings of Charles Virolleaud.
The Zondervan Pictorial Encyclopedia of the Bible, editor Merrill C. Tenney, 5, Grand Rapids, Michigan, Zondervan Publishing Company, 1975.
Den frambrytande urförsamlingen – 12
Ekklesia – givandet (2) – kontexten
Problemet som bildar bakgrunden till 2 Kor 8-9 är tvåfaldigt: 1. Situationen i Jerusalemförsamlingen, 2. Paulus behöver försäkra sig om hjälpen från Korinth. Redan i 1 Kor 16:1-4 nämner Paulus behovet av en kollekt till de fattiga i Jerusalem, och i 2 Kor 8-9 förbereder sig Paulus för att komma och samla in pengarna. I Rom 15:26 säger Paulus att korinthierna (”Achaia”) är glada (gr eudokeå) över att få ge till ”de fattiga bland de heliga i Jerusalem.” Han har sagt samma sak till församlingen i Makedonien:
Egentligen är det onödigt att jag skriver till er om hjälpen till de heliga. Jag känner ju er goda vilja, och inför makedonierna skryter jag med er och säger: ”Achaia har förberett sig sedan i fjol.” Er iver har sporrat de flesta här (2 Kor 9:1-2).
Paulus uppmuntrar alltså korinthiernas generositet i 2 Kor 8-9. De har lovat att ge frikostigt, men Paulus vill vara säker på att de håller sitt löfte. Han har talat stora ord om Korinths villighet inför andra församlingar, speciellt för makedonierna, med syfte att motivera också dem att ge lika generöst som Korinth. Detta lyckas Paulus med, och nu var tiden inne för honom att återvända till Korinth tillsammans med några makedonier. Därför var Paulus lite orolig över att vad han hade sagt skulle visa sig vara tomt skryt, när han och sina makedoniska vänner anländer till Korinth:
Men jag har skickat bröderna, för att det jag sagt om er i det här sammanhanget inte skall framstå som tomt skryt, och för att ni skall visa er redo, så som jag sade. Annars får jag – för att inte tala om er själva – stå där med skam i den här saken, om några makedonier följer med mig och finner att ni inte är förberedda. Därför har jag ansett det nödvändigt att be bröderna resa till er i förväg och redan nu ordna med den rikliga gåvan som ni har utlovat, så att den kan ligga färdig och visa att ni ger rikligt och inte motvilligt (2 Kor 9:3-5).
Den plötsliga förändringen i tonen i 2 Kor 10-13 antyder att dessa kapitel ursprungligen kan ha varit ett separat brev. I så fall skickade Paulus iväg Titus till Korinth (9:16-24) med kapitel 1-9 (Paulus fjärde brev till Korinth), och i 12:18 är Titus tillbaka med dåliga nyheter om vad som har hänt där, om de så kallade ”superapostlarna”. Paulus skriver ett femte brev (kapitel 10-13), där han uttrycker stor oro över denna utveckling, vilket innebar att också den utlovade kollekten kunde vara i fara. Men Paulus tänker fortfarande återvända till Korinth (12:14) för att fullfölja sina reseplaner. Nu hade han ytterligare ett skäl att besöka dem.
Summering: Paulus undervisning i 2 Kor 8-9 om givandet i ekklesia är formulerat i 9:1-5. Paulus har berättat för makedonierna om korinthiernas villighet. Hans skryt har i sin tur motiverat villigheten hos makedonierna att ge mer än vad de egentligen förmådde. På grund av detta vill Paulus vara säker på att hans skryt inte är tomt, speciellt när han tillsammans med kristna från Makedonien, snart skall besöka Korinth. Paulus skriver till de troende i Korinth för att förbereda dem för sitt besök.
Fortsättning följer…
Har kung Davids palats upptäckts?
En av de stora debatterna under 2007, som lär fortsätta under 2008, är om arkeologen Eilat Mazar har upptäckt Davids palats i det område som har identifierats som Davids stad i Jerusalem.
Jag har tidigare bloggat om denna arkeologiska utgrävning här och här i samband med diskussionen om Eilat Mazar också har hittat Nehemjas murar.
Upptäckten ifrågasätts nu kraftigt av Israel Finkelstein, Lily Singer-Avitz, Ze’ev Herzog, och David Ussishkin, fyra kända arkeologer, men som inte gräver ”med Bibeln in sin högra hand,” något de anklagar Eliat Mazar för att i princip göra.
Troligtvis har Eliat Mazar överdrivet sina upptäckter och är för mycket styrd av vad hon vill hitta, istället för att tolka fakta utan agenda. Men Finkelstein och hans medförfattares kritik är också behäftad med svagheter, vilket bland annat framgår i diskussionen som detta har skapat i ”Biblical Studies List”. På grund av brister i Finkelsteins argumentering mot Eilat Mazars identifiering av den framgrävda antika byggnaden, blir deras datering av byggnaden inte heller speciellt trolig, dvs en revidering av Mazars datering från 10 årh f Kr till 2 eller 1 årh f Kr.
På Todd Bolens BiblePlaces Blog finns en bra och mer omfattande summering av debatten (se även här), med länkar för den som vill fördjupa sig i ämnet, än den jag erbjuder med detta inlägg. Hur debatten kommer att sluta är svårt att sia, men mitt tips är ändå att Eliat Mazar har funnit en mastodon byggnad från första tempelperioden i Jerusalem, men vilken eller vad för slags byggnad det är frågan om blir nog svårt för arkeologerna att komma överens om.
I vilket fall, bibelarkeologi är verkligen intressant men det krävs ett gott omdöme och kunskap så att inte förhastade slutsatser dras.
Den frambrytande urförsamlingen – 11
Ekklesia – givandet (1)
I min serie om Nya testamentets ekklesia har jag diskuterat olika bibelsammanhang som karaktäriserar den frambrytande urförsamlingen. Jag har försökt förklara vad begreppet ekklesia (=församling) står för i ett nytestamentligt sammanhang, och sedan illustrerar detta med en analys hur utväljandet av ledare kan ha gått till i ekklesia. Kopplat till ekklesia är också givandet, och för att förstå detta bättre är en analys av 2 Kor. 8-9 en bra utgångspunkt. I detta sammanhang finner vi bland annat det grekiska ordet cheirotoneo i 2 Kor. 8:19, som jag kortfattat hänvisar till i min analys av Apg. 14:23:
Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19.
Så här lyder Paulus ord i 2 Kor. 8:18-19:
I hans [Titus] sällskap har jag skickat den andre brodern. Hans arbete för evangeliet får beröm i alla församlingar [ekklesia], ja inte bara det, församlingarna [ekklesia] har utsett [cheirotoneo] honom till att vara min följeslagare när jag till Herrens ära och för att visa min goda vilja tar hand om den här kärleksgåvan.
Temat för denna omgång inlägg om den framträngande urförsamlingen ekklesia är givandet, vilket känns angeläget av flera skäl. Jag har redan förklarat att den nytestamentliga uppfattningen om församlingens roll innebar att hela det kristna livet skedde inom ramen för ekklesia, vilket också gällde givandet. 2 Kor 8-9, visar att insamlandet av pengar för behov skedde i den lokala ekklesia, inte utanför. 2 Kor 8:18-19 visar att offrandet skedde med ansvar och med full insyn (förståelse) hos givarna i ekklesia.
Det innebär i så fall att organisationer med kristen verksamhet använder sig av obibliska metoder när de riktar sig direkt till troende för pengar, istället för att få sitt finansiella stöd från en eller flera lokala ekklesiån. Det innebär också att det ekonomiska stödet från staten, som den moderna kristna församlingen har gjort sig beroende av istället för att vara beroende varandra inom ekklesia, saknar stöd i Bibeln.
Vad som är rätt eller fel om hur moderna kristna församlingar och samfund tar emot ekonomiskt stöd går jag inte in på närmare i denna serie. Det kan bero på vilken verksamhet det handlar om och den annorlunda kontext vi lever idag i jämförelse med de första kristna, men det jag konstaterar är att insamlingen till behov i ekklesia skedde inom ekklesia under den period när den nytestamentliga urförsamlingen trängde fram. Frågan är vem församlingen är mest beroende av idag?
Förhållandet mellan tro och pengar är ett känsligt område, och det bör fortsätta vara så, annars är risken stor att felaktiga relationer till pengar uppstår. Jag tror inte det är nödvändigt att här räkna upp vad hunger efter pengar kan ställa till med, samtidigt som pengar ändå behövs för att bedriva verksamhet. Syftet med denna serieomgång är att exegetiskt granska bibelteologin kring givandet i ekklesia utifrån 2 Kor. 8-9. Den etiska aspekten av pengar är absolut inte oviktig (tvärtom i högsta grad), men får bli en annan fråga.
Fortsättning följer …
Childs, Introduction to the Old Testamentet – 8
Chapter 16 – The Latter Prophets[1]
In the beginning of the fourth part of the introduction Childs summarizes the traditional interpretation and the historical critical approach to the Latter Prophets. He concludes, especially regarding the critical approaches, that not much interest has been directed toward the final form of the prophetic books. However, recently a new interest in the canonical shape of the prophetic books has appeared.
Childs makes the following observations regarding the particular ordering of the books in the Latter Prophets in the present Hebrew canon: 1) It is often presupposed that the canonization of the latter prophets are secondary to the former prophets, but it has to be established that the historical factors at work in the collecting and ordering of the prophetic books remain very obscure. One is dependent upon what can be drawn from internal evidence of growth; 2) The order of the Latter Prophets varies considerably within Jewish lists, and the Greek and Latin orders vary extensively from the Hebrew. The only major implications is that the Hebrew canon assigned an important role to its tripartite division which set it apart from the Greek, and that the order of books within the Latter Prophets has no great canonical significance (in contrast to the Pentateuch); 3) The effect of the canonical process is found in the shaping of the individual prophetic books, and the production of a prophetic collection as a unified block over against the Torah.
[1]. Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 306-10.
**************
Som ett exempel på punkt 3 (”The effect of the canonical process is found in the shaping of the individual prophetic books”) kommer jag i mitt nästa inlägg i serien om Childs Introduction och hans metod ”A Canonical Approach” summera hans syn på Jesaja som en kanonisk bok i Gamla testamentet. Eftersom Jes 65-66 är huvudtexten för mitt eget forskningsprojekt som doktorand vid Åbo Akademi, är det intressant för mig att studera hur Childs tillämpar sin metod på Jesajas bok.
Dödahavsrulle på sten?
Den 11-11-07 svarade jag på en kommentar angående ett inlägg om Dödahavsrullarna och sa bland annat följande:
Personligen skulle jag bli väldigt överraskad om fynd som DSS dök upp idag. Arkeologerna har luskammat hela områden kring Dödahavet (på Israels sida åtminstone) och inte funnit mer. Däremot överlever lertavlor vilket klimat som helst. Bränd lera bryts inte ner.
Nu har jag alltså blivit lite överraskad, då ett fynd har gjorts som beskrivs som en ”Dödahavsrulle på sten”. På BAR hemsida finns en bild av stenen med följande presentation av inskriften:
If it were written on leather (and smaller) I would say it was another Dead Sea Scroll fragment—but it isn’t. It is written on gray-colored stone! And it is 3 feet high and 1 foot wide!
Otherwise, it strongly resembles in many respects what we have come to expect from fragmentary Dead Sea Scrolls. It is clearly dated by the shape and form of the letters (paleography) to sometime between the late first century B.C.E. and early first century C.E.—around the turn of the era, the same period as the scrolls. This dating is confirmed by the Hebrew of the text (post-Biblical and pre-Mishnaic).
För en transkription och översättning av texten klicka här. Jag själv har inte hunnit fördjupa mig vad en sådan upptäckt kan innebära. Davila har däremot följt upptäckten på sin blogg med flera inlägg: här, här, här och här i kronologiskt ordning.
Naturligtvis diskuteras det om inskriften är äkta eller inte. I alla fall är den daterad till slutet av första århundradet f. Kr., dess genre är apokalyptisk (en eskatologisk uppenbarelse av ängeln Gabriel), och påminner på flera sätt om Dödahavsrullarna förutom att texten är skriven på sten. Texten innehåller tydligen en vers från Haggai och uttryck från Sakarja och Daniel. Ett annat speciellt drag med denna inskription är att den är skriven med bläck på sten, därav namnet ”Dead Sea Scroll in Stone.”
Jag undrar om ”Dead Sea Scroll in Stone” kommer att platsa på 10 i topp listan över 2008 års viktigaste arkeologiska fynd?
Rapport från Qumran
Mer om arkeologi i Israel, när jag ändå är igång.
För dig som är intresserad av att fördjupa dig i Qumranutgrävningarna, har Israel Antiquities Authority släppt en preliminär rapport om utgrävningar där mellan 1993-2004 i pdf-format. Du kan hämta hem rapporten via Todd Bolens blogg.
Nya teorier om Qumran förs fram i rapporten, att det var en krukmakarfabrik istället för Esseernas kommunitet. Den nya teorin är naturligtvis ifrågasatt av många, eftersom det bland annat inte förklarar på ett tillfredsställande sätt hur och varför de sk dödahavsrullarna hamnade i närbelägna grottor innan romarna förstörde stället ca 70 e Kr.
Men nya teorier är alltid intressanta och driver på diskussionen och förhoppningsvis guidar oss närmare sanningen.
Den frambrytande urförsamlingen – 10
Ekklesia – delaktighet
Om evangeliet ska ha framgång i vår tid är det viktigare än någonsin att varje troende är delaktig i Guds verk. Det är så ekklesia (=församling) är tänkt att fungera enligt Paulus. Här kommer den bibliska formen av demokrati in i bilden. Det finns och har funnits olika former av demokrati i världshistorien, därför är det viktigt att inte förväxla sekulariserad demokrati med den bibliska ekklesia demokratin. Biblisk ekklesia demokrati kan inte heller likställas med föreningsdemokrati, av det enkla skälet att en ordförande eller pastor inte ens är huvudet eller högste herden (=förste pastorn) i den lokala församlingen. Kristus är det (1 Pet 5:4).
Jag har fokuserat på hur ledare bör tillsättas, och jag kan konstatera att ledare fanns i den frambrytande urförsamlingen, och nya tillsattes som komplement till apostlarna, men också för att ta över efter de första apostlarna. När det finns ledare uppstår otvunget strukturer, därför är det avgörande hur utväljandet går till för att förtroendet mellan medlemmen och ledarskapet i ekklesia skall hålla. Det är också nödvändigt att ekklesias medlemmar har kontinuerlig insyn i ledarskapets arbete. Begreppet ekklesia och en rad bibelställen i Nya testamentet förklarar hur sådant var tänkt att fungera.
Är verkligen struktur nödvändigt? Fanns det verkligen något sådant i den nytestamentliga församlingen? Var inte urförsamlingen platt i sin ledarstruktur? Platt var det inte, eftersom Jesu apostlar fanns där, och plattar blev den inte efter apostlarna. Ledarskap skapar en ordning, men den bibliska ordningen var inte en makthierarki. Jesu apostlar var en unik grupp, bredvid och efter dem kom nya ledare, men kallelsen och uppgiften var att tjäna inte att utöva makt över ekklesia. Det finns bara en som har rätten att utöva makt, och det är Gud.
Idag kan vi konstatera att många kristna inte har förtroende för sina andliga ledare (eller skall vi beskriva dem som förebilder i att tjäna och bygga upp?). Förtroendekriser uppstår när människor inte kan identifiera sig med sina ledare längre, när inte fåret och herden möts och lever tillsammans längre, när en ledare inte uppfattas som en person av folket. Sådant skapar förtroendeklyftor, dvs makthierarkin skapar ett särskilt exklusivt ekklesia inom ekklesia, och det är inte vad Bibeln tycks undervisa om.
Jag upplever att Nya testamentet i Bibeln undervisar en särskild form av demokrati mellan människor i församlingen, där samtidigt teokrati råder mellan Gud och människa. Är detta som att blanda olja och vatten? Jag tror inte det. Det finns gott om exempel i Bibeln på samspel mellan Gud och mänsklig rationalism i form av planering och organisation. Ytterst är församlingen Guds församling, och ledarskapet utväljs först och främst av honom. Men för att Guds vilja skall bli tydlig behövs samtidigt den demokratiska processen så att inte en lite grupp, utan insyn från ekklesia, bestämmer över resten av Kristi kropp.
Livet i ekklesia är alltså ett samspel mellan Guds suveränitet och varje troendes delaktighet i Guds verk. Detta gör Kristi församling unik i jämförelse med annan vanlig föreningsverksamhet. I den bibliska modellen utser inte ledare själva nya ledare, det gör församlingen. Om läran och andligheten är sund i församlingen behöver ingen konflikt uppstå mellan demokrati och teokrati.
Jag kommer längre fram i denna serie att återkomma till vad ledarskap i ekklesia innefattar. Men innan dess är det nödvändigt att ytterligare fördjupa vår förståelse av den nytestamentliga urförsamlingen. Först när vi har hela kontexten klart för oss kan vi börja titta på detaljerna, som exempelvis ledarskapet och gemenskapen.
Gamla testamentet på ett knappnålshuvud…!!
Nu är det tid för mig att bryta tystnaden på denna blogg efter jul och nyår. Det har varit lediga dagar även om snö saknas, speciellt för barnens skull. Ännu ingen skidåkning eller pulkaåkning, men faktiskt lite skridskoråkning. Idag har det snöat i Örebro, så kanske…
Under jul och mellandagarna har det faktiskt hänt en del med anknytning till exegetik och bibelteologi. Jag får väl redogöra för dem successivt framöver, och startar därför lite lätt det nya bloggåret med en av dessa rafflande nyheter.
Forskare har lyckats skriva hela hebreiska Bibeln (308 428 hebreiska ord), dvs hela Gamla testamentet, på ett 0,5 mm kvadratstort mikrochip. Se bilden ovan och det svarta ”smutskornet” på fingret (!!). Storleken kan jämföras med ett knappnålshuvud. Ni känner väl till den klassiska frågan: ”hur många änglar får plats på ett knappnålshuvud?” Nu vet vi att hela den hebreiska texten i Gamla testamentet kan rymmas på en sådan yta. Undrar hur Gutenberg hade reagerat om hade vetat vad som idag är möjligt inom tryckkonsten.
Underverket har fått namnet Nano-Bible, men man kan fråga sig vad som är nyttan med en sådan bedrift. Förutom att det säkert platsar i Guinness rekordbok, menar forskarna vid Technion, Israel’s Institute of Technology att det också öppnar upp för lagring av information på ett sätt som tidigare inte var möjligt (ex lagra enorma mängder DNA data … vad skall man tycka etiskt om det?)
Vill du läsa mer om detta med häftiga bilder klicka då vidare på länkarna nedan:
Arutz Sheva: And out of Zion Will Come the World’s First Nano-Torah
The Age: Israel Boffins put Bible on microchip
msnbc: Scientists inscribe entire Bible on head of a pin
Popsci: Nanoteck Squeezes Bible onto a Pinhead
Tack till Davila – PaleoJudaica.com, Stephen Cook – Biblische Ausbildung och Stephen (aka Q) – Emerging from Babel för informationen och länkarna.
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
Senaste kommentarer
 | -Ugaritic Texts: – S… om The History and Excavation of… |
 | Per Lilja om Hoppet som övervinner död… |
| Per Lilja om Guds frid mitt i verkligh… |
 | Stefan Green om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
| Per Lilja om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
Stefan Green 