Stefan Green

Självorsakad ensamhet

Ensamhet kan också vara självorsakad, det vill säga orsakad av ens beteende eller attityd. Flera personer i Bibeln illustrerar den sortens ensamhet: Adam och Eva, Kain, Mose, folket Israel, Jefta, Simson, Saul och David. Om en person är på väg att bli ensam på detta vis, blir han eller hon oftast inte fullt medveten om det förrän hon står där ensam. Adam och Eva blev varnade av Gud för olydnadens konsekvenser, men det var inte förrän de drabbades av synden som de insåg att de nu var ensamma, skilda från Gud på grund av deras stolthet. Det är alltså fullt möjligt att döma sig själv till ensamhet, från Gud och från sina medmänniskor.

I Jesu liknelser om det förlorade fåret och förlorade sonen (Luk 15:1-7, 11-32), beskrivs den självorsakade ensamheten på två olika sätt. Både fåret och sonen illustrerar människans vilsenhet som syndare och hennes oförmåga att lösa sin situation. Fårets situation antyder att en person ibland kan omedvetet gå vilse i livet – full av liv, äventyrslusta och nyfikenhet kan fåret ha kommit längre och längre bort från hjorden, utan att riktigt förstå riskerna. Men plötsligt upptäckte fåret att hon var ensam och tillsynes övergiven. I den förlorade sonens fall, levde han ett slösaktigt liv tills hans tillgångar var totalt uttömda. En hungersnöd i landet han befann sig i tvingade honom att ta anställning som svinherde, vilket för en jude måste vara det mest förnedrande någon kan ägna sig åt. Trots att han var uthungrad och totalt utblottad, var det ingen som brydde sig om honom. En självorsakad ensamhet kan alltså orsakas av naivitet eller på grund av ett slösaktigt leverne.

Självorsakad ensamhet kan även bero på brist på delegering, som i Mose fall (2 Mos 18:14; 4 Mos 11:14-15, 17; 5 Mos 1:9), när han upptäckte hur ensam han var i ledartoppen – utbränd och ingen lust att leva längre. Då uppmanade Gud honom, liksom hans svärfar Jetro tidigare hade gjort (2 Mos 18:14), att delegera så att han inte behövde bära på bördan av folket ensam (4 Mos 11:16-17). Denna form av ensamhet kan också orsakas av motsträvighet och trolöshet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de separerade sig från Gud (Jes 27:10). Själviskheten är en annan anledning till ensamhet, vilket Jesus själv förklarar med vetekornet som måste dö för att inte förbli ensamt (Joh 12:24).

Hur är det att vara ensam på detta vis? Det är utbrännande, som i Mose fall. Det kan också inge rädsla (Jes 30:17) och övergivenhet (Ps 68:7). Skuldkänslor är vanliga när den ensamma personen skördar frukten av sitt handlande (1 Mos 3:7-10). Men Bibeln undervisar att den självorsakade ensamheten är möjlig att reparera. I liknelsen om det förlorade fåret, sökte herden upp det vilsna fåret och bar hem det tryggt på sina axlar. Den förlorade Sonen kom till ”besinning” och återvände hem till sin faders hus. Receptet är att lyssna på råd och uppmaningar (2 Mos 18:14), ödmjuka sig genom att tänka om (Jes 30:17-18), och upphöra vara självisk (Joh 12:24). Ensamhet kan nämligen orsakas av att man bara bryr sig om sig själv.

Den frivilliga ensamheten

Den frivilliga ensamhet är självvald och ofta den positiva formen av ensamhet, som vi alla behöver då och då, och faktiskt borde ha rätt till. Vi behöver stunder för oss själva, för att möta Gud, vara ifred för att be eller vila upp oss, för att fundera över livet, eller för att kunna arbeta effektivt. Frivillig ensamhet kan också vara nödvändig för att du inte vill associera dig med en viss kategori av människor som kan ha dåligt inflytande över dig (1 Mos 19:9; Ps 1:1), eller för att Guds kallelse för med sig sådana konsekvenser i ditt liv. Det finns många personer i Bibeln som regelbundet valde denna form av ensamhet, som exempelvis Lot, Jakob, Mose, Daniel och hans tre vänner, Jeremia och Jesus.

Jesus och lärjungarna utnyttjade ofta möjligheten att dra sig tillbaka för att vara ifred, vila upp sig, samtala och be (Matt 14:13, 23; 17:1; Mark 6:31-32; 9:2; Luk 9:18; Joh 6:15). En sådan självvald ensamhet är oerhört viktigt för att vi skall må bra som människor – en stund av stillhet för en stressad själ. Patriarken Jakobs möte med Gud i 1 Mos 32:24-32, visar att den frivilliga ensamheten ibland är nödvändig för den individuella kampen med sin Gud. Efteråt var Jakob en förändrad man (v 28, 30-31). Mose blev ombedd att ensam dra nära Herren (2 Mos 24:2-3) för att senare kunna vara förmedlare av förbundet och Guds ord till folket. Frivillig ensamhet är alltså förvandlande, förnyande, och upptäckande.

Men den frivilliga ensamheten är inte alltid lätt. 2 Pet 2:7-8 berättar att Lot ”led av de ogudaktigas utsvävande liv” i Sodom, och att ”han plågades dag efter dag i sin rättfärdiga själ.” Lot valde att isolera sig från Sodoms invånare, vilket resulterade i att han hotades till livet (1 Mos 19:9). En självvald ensamhet kan vara en skräckfylld upplevelse, vilket också fallet med profeten Elia visar oss – trots Guds dom i 1 Kung 18, förblev Baals tillbedjare övermäktiga både till antal och styrka. När Elia flydde till Horeb på grund av förföljelse kände han sig fruktansvärt ensam och rädd (1 Kung 19:10, 14). Hans ensamhet var frivillig eftersom han kunde ha anslutit sig till Baals tillbedjare.

Olika sorters ensamheter

I princip varje biblisk person, både i Gamla och Nya testamentet, kämpade med en eller flera former av ensamhet. Det antyder att ingen mänsklig varelse ungår att någon gång känna sig ensam. Eftersom Jesus själv inte skonades från ensamhet, och i många fall valde ensamhet framför det offentliga livet, kan vi också konstatera att vara ensam är inte fel i sig själv. I Adams fall upplevde han ensamhet innan synden (sådant som förstör relationer) kom in i människosläktet, eftersom han kände sig ensam redan i lustgården, innan syndafallet (1 Mos 2:18-25).

Ensamhet är istället en konsekvens av något annat – ett beslut, handling, attityd eller en situation. Vi ser det förhållandet mycket tydligt i Jesu liv – han var tvungen att dra sig tillbaka på grund av för mycket uppmärksamhet, men hans uppriktighet gjorde honom också med tiden impopulär och hans kallelse isolerade honom. Ensamhet är en del av verkligheten, därför bör kampen mot den inte först och främst handla om att till varje pris undvika den. Jesus försökte aldrig göra det, utan istället lärde han sig att leva med den.

Att vara ensam behöver alltså inte vara av ondo, utan det kan vara både konstruktivt och nödvändigt – exempelvis behovet av att ibland vara för sig själv. Trots att ensamhet många gånger i Bibeln beskrivs som att känna sig övergiven och hjälplös, och att sakna hjälp, finns det också lärdom att hämta från det. Profeten Elia fick lära sig nyttiga saker tack vare den skräckfulla ensamhet han genomled i Horeb, när han förföljd av Isebel hade flytt dit. Han lärde känna igen Guds närvaro bättre, fick en förnyad kallelse, och blev åter påmind om att han inte var ensam (1 Kung 19:10-18; se 1 Kung 18:13).

Det är i Gamla testamentet som vi finner de flesta exemplen på ensamhet. Den grundläggande betydelsen av ensamhet i denna del av Bibeln är ”separation eller avskild från något”, eller ”ensamhet, avskildhet, isolering.” Den positiva innebörden av dessa betydelser innebär separation från en fientlig värld och trygg i Gud, som i fallet med Israels folk (5 Mos 33:28, Jer 49:31), som var avskilt som Guds speciella egendomsfolk (4 Mos 23:9). Den negativa tillämpningen antyder däremot att ensamhet inte är något fridfullt, utan skapar oro och rastlöshet (1 Mos 2:18; Jes 49:21; Jer 15:71).

Bibeln beskriver olika former av ensamhet: 1) Frivillig ensamhet, 2) Självorsakad ensamhet, 3) Påtvingad ensamhet, och 4) Existentiell ensamhet. Gränsdragningarna mellan dessa olika sorters ensamheter är svåra, eftersom de i många fall går in i varandra. Resten av denna serie om ensamhet kommer att ägnas åt vad Bibeln säger om dessa olika sorters ensamheter.