Ensamhet – 4
Självorsakad ensamhet
Ensamhet kan också vara självorsakad, det vill säga orsakad av ens beteende eller attityd. Flera personer i Bibeln illustrerar den sortens ensamhet: Adam och Eva, Kain, Mose, folket Israel, Jefta, Simson, Saul och David. Om en person är på väg att bli ensam på detta vis, blir han eller hon oftast inte fullt medveten om det förrän hon står där ensam. Adam och Eva blev varnade av Gud för olydnadens konsekvenser, men det var inte förrän de drabbades av synden som de insåg att de nu var ensamma, skilda från Gud på grund av deras stolthet. Det är alltså fullt möjligt att döma sig själv till ensamhet, från Gud och från sina medmänniskor.
I Jesu liknelser om det förlorade fåret och förlorade sonen (Luk 15:1-7, 11-32), beskrivs den självorsakade ensamheten på två olika sätt. Både fåret och sonen illustrerar människans vilsenhet som syndare och hennes oförmåga att lösa sin situation. Fårets situation antyder att en person ibland kan omedvetet gå vilse i livet – full av liv, äventyrslusta och nyfikenhet kan fåret ha kommit längre och längre bort från hjorden, utan att riktigt förstå riskerna. Men plötsligt upptäckte fåret att hon var ensam och tillsynes övergiven. I den förlorade sonens fall, levde han ett slösaktigt liv tills hans tillgångar var totalt uttömda. En hungersnöd i landet han befann sig i tvingade honom att ta anställning som svinherde, vilket för en jude måste vara det mest förnedrande någon kan ägna sig åt. Trots att han var uthungrad och totalt utblottad, var det ingen som brydde sig om honom. En självorsakad ensamhet kan alltså orsakas av naivitet eller på grund av ett slösaktigt leverne.
Självorsakad ensamhet kan även bero på brist på delegering, som i Mose fall (2 Mos 18:14; 4 Mos 11:14-15, 17; 5 Mos 1:9), när han upptäckte hur ensam han var i ledartoppen – utbränd och ingen lust att leva längre. Då uppmanade Gud honom, liksom hans svärfar Jetro tidigare hade gjort (2 Mos 18:14), att delegera så att han inte behövde bära på bördan av folket ensam (4 Mos 11:16-17). Denna form av ensamhet kan också orsakas av motsträvighet och trolöshet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de separerade sig från Gud (Jes 27:10). Själviskheten är en annan anledning till ensamhet, vilket Jesus själv förklarar med vetekornet som måste dö för att inte förbli ensamt (Joh 12:24).
Hur är det att vara ensam på detta vis? Det är utbrännande, som i Mose fall. Det kan också inge rädsla (Jes 30:17) och övergivenhet (Ps 68:7). Skuldkänslor är vanliga när den ensamma personen skördar frukten av sitt handlande (1 Mos 3:7-10). Men Bibeln undervisar att den självorsakade ensamheten är möjlig att reparera. I liknelsen om det förlorade fåret, sökte herden upp det vilsna fåret och bar hem det tryggt på sina axlar. Den förlorade Sonen kom till ”besinning” och återvände hem till sin faders hus. Receptet är att lyssna på råd och uppmaningar (2 Mos 18:14), ödmjuka sig genom att tänka om (Jes 30:17-18), och upphöra vara självisk (Joh 12:24). Ensamhet kan nämligen orsakas av att man bara bryr sig om sig själv.
Ensamhet – 3
Den frivilliga ensamhet är självvald och ofta den positiva formen av ensamhet, som vi alla behöver då och då, och faktiskt borde ha rätt till. Vi behöver stunder för oss själva, för att möta Gud, vara ifred för att be eller vila upp oss, för att fundera över livet, eller för att kunna arbeta effektivt. Frivillig ensamhet kan också vara nödvändig för att du inte vill associera dig med en viss kategori av människor som kan ha dåligt inflytande över dig (1 Mos 19:9; Ps 1:1), eller för att Guds kallelse för med sig sådana konsekvenser i ditt liv. Det finns många personer i Bibeln som regelbundet valde denna form av ensamhet, som exempelvis Lot, Jakob, Mose, Daniel och hans tre vänner, Jeremia och Jesus.
Jesus och lärjungarna utnyttjade ofta möjligheten att dra sig tillbaka för att vara ifred, vila upp sig, samtala och be (Matt 14:13, 23; 17:1; Mark 6:31-32; 9:2; Luk 9:18; Joh 6:15). En sådan självvald ensamhet är oerhört viktigt för att vi skall må bra som människor – en stund av stillhet för en stressad själ. Patriarken Jakobs möte med Gud i 1 Mos 32:24-32, visar att den frivilliga ensamheten ibland är nödvändig för den individuella kampen med sin Gud. Efteråt var Jakob en förändrad man (v 28, 30-31). Mose blev ombedd att ensam dra nära Herren (2 Mos 24:2-3) för att senare kunna vara förmedlare av förbundet och Guds ord till folket. Frivillig ensamhet är alltså förvandlande, förnyande, och upptäckande.
Men den frivilliga ensamheten är inte alltid lätt. 2 Pet 2:7-8 berättar att Lot ”led av de ogudaktigas utsvävande liv” i Sodom, och att ”han plågades dag efter dag i sin rättfärdiga själ.” Lot valde att isolera sig från Sodoms invånare, vilket resulterade i att han hotades till livet (1 Mos 19:9). En självvald ensamhet kan vara en skräckfylld upplevelse, vilket också fallet med profeten Elia visar oss – trots Guds dom i 1 Kung 18, förblev Baals tillbedjare övermäktiga både till antal och styrka. När Elia flydde till Horeb på grund av förföljelse kände han sig fruktansvärt ensam och rädd (1 Kung 19:10, 14). Hans ensamhet var frivillig eftersom han kunde ha anslutit sig till Baals tillbedjare.
Lyran från Ur
4500 år gammal sumerisk musik!?
Lyran från Abrahams Ur har reproducerats. Visst undrar man hur musiken lät på Bibelns tid. YouTube presenterar en musikaliska duett med en lyra och dubbelflöjt, lik de som upptäcktes i arkeologiska utgrävningar av antika staden Ur 1929.
Du kan läsa mer om den reproducerade lyran genom att klicka här. Originallyrorna finns i verkligheten, men inte spelbara. Den moderna kopian är det. Visst är den vacker, och musiken spännande. Kan det ha låtit så på Abrahams tid i Ur?
Logos i Johannesprologen – 8
Detta är antagligen sista inlägget i min serie om Logos i Johannesprologen. Om du inte har läst dessa inlägg tidigare (7 st i antal) rekommenderar jag att du gör det innan du läser denna avslutning. Men naturligtvis går det att läsa detta slutliga inlägg som fristående, men det är lättare att förstå mina slutsatser om du har läst de tidigare inläggen.
Vad är det då Johannes försöker visa i prologen till sitt evangelium? Det börjar med en deklaration: “I begynnelsen var Ordet (Logos), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1). Vidare säger Johannes att allt skapades genom Ordet (1:3), och att detta Ord blev kött/människa (1:14). Jesus Kristus var denna människa, som i prologens klimax och avslutande vers beskrivs som själv Gud (men inte identisk med Fadern) och den ende som kan förklara/uppenbara Gud (se mina översättningsförslag på vers 18 i tidigare inlägg i denna serie). Med denna inledning vill Johannes visa vem Jesus är och vad frälsningen handlar om: I begynnelsen skapade Gud med sitt ord, i en ny begynnelse vill Gud-Fadern genom Sonen-Ordet återigen skapa nytt liv. Den första och andra begynnelsen är paralleller, men inte identiska. I första begynnelsen var Ordet en kraft, en instruktion, i den andra begynnelsen var Ordet en person, Sonen i gudomen. Så uppfattar jag Johannes budskap i prologen (1:1-18) till sitt evangelium.
På grund av denna inledning av Johannesevangeliet kan Johannes uppfattas som intellektuell och filosofisk i sin syn på frälsningen. Försöker Johannes tilltala det hellenistiska förnuftet i sitt försök att förklara försoningen för den grekisk-romerska världen? Filosofer som John Herman Randall Jr. säger: “I sin prolog om ordet, Logos, adopterar han [Johannes] Filon Judaeus platonisering av hebreisk tradition.” (Brown, Christianity & Western Thought, 72). Men jag håller med en av personerna som har kommenterat min serie om Logos, att Johannes inkarnerade Ord utmanar just platonismen. Att Ordet blev kött/människa är inte möjligt i Platons syn på verkligheten.
Men om vi ändå utgår från att Johannes var intellektuell, behöver det inte likställas med att vara filosofisk (i hellenistisk bemärkelse). Ett sådant antagande förbiser Johannes judiskhet (kan inte en jude vara intellektuell utan att vara hellenistisk?) och nära relation med Jesus när denne vandrade på jorden. Det vilseleder även vår uppmärksamhet bort från parallellen till skapandet av skapelsen genom att fokusera på ett eventuellt inflytande från Filons syn på det gudomliga logos. De närmaste kontexterna för Johannes var relationen till Jesus och sin egen judiskhet, även om man naturligtvis också vara medveten om den sekulära värld han tillhörde och den hellenistiskt präglade judendom representerad av Filon.
Öppningsorden i prologen visar att det är 1 Moseboken, med dess redogörelse för hur allt skapades genom Guds ord, som är den bibelteologiska bakgrunden till hur Johannes använder sig av Logos. Samtidigt är det fullt möjligt att Johannes använde sig medvetet av ett språk som var förståeligt för de samtida läsarna, som var bekant med stocism och Filon. I så fall har vi en parallell till Paulus i Athen på areopagen, när han inför epikureer och stoiker refererar till altaret med inskriften ”Åt en okänd gud”, och citerar grekiska författare som stöd för hans argument att Gud inte är långt borta (Apg 17:15-34). Varken Johannes eller Paulus anammar grekisk filosofi (som Filon), men de kan utnyttja Filon och hellenistiskt judiskt tänkande, och använda sig av stoicismens språkbruk. De kan erkänna att stoiker och andra har insikter. Men budskapet berättar om något som inte går att finna i filosofin – Jesu Kristi evangelium, och de visar att filosofiska idéer behövs korrigeras i ljuset av sanningen som har upptäckts i Kristus.
Johannes kan alltså ha utnyttjat språk och idéer som var relevanta för läsaren, som ett sätt att kommunicera. Den hellenistiska judarna och stoikerna förstod världen som att den var skapad av det gudomliga Logos. Men Johannes använde idéen om logos för att kommunicera något mer – Logos som fanns i begynnelsen, som skapade allt, och som ger ljus till alla, blev kött och bodde ibland oss (Joh 1:14, se även Kol 1:15-17).
Ensamhet – 2
I princip varje biblisk person, både i Gamla och Nya testamentet, kämpade med en eller flera former av ensamhet. Det antyder att ingen mänsklig varelse ungår att någon gång känna sig ensam. Eftersom Jesus själv inte skonades från ensamhet, och i många fall valde ensamhet framför det offentliga livet, kan vi också konstatera att vara ensam är inte fel i sig själv. I Adams fall upplevde han ensamhet innan synden (sådant som förstör relationer) kom in i människosläktet, eftersom han kände sig ensam redan i lustgården, innan syndafallet (1 Mos 2:18-25).
Ensamhet är istället en konsekvens av något annat – ett beslut, handling, attityd eller en situation. Vi ser det förhållandet mycket tydligt i Jesu liv – han var tvungen att dra sig tillbaka på grund av för mycket uppmärksamhet, men hans uppriktighet gjorde honom också med tiden impopulär och hans kallelse isolerade honom. Ensamhet är en del av verkligheten, därför bör kampen mot den inte först och främst handla om att till varje pris undvika den. Jesus försökte aldrig göra det, utan istället lärde han sig att leva med den.
Att vara ensam behöver alltså inte vara av ondo, utan det kan vara både konstruktivt och nödvändig
t – exempelvis behovet av att ibland vara för sig själv. Trots att ensamhet många gånger i Bibeln beskrivs som att känna sig övergiven och hjälplös, och att sakna hjälp, finns det också lärdom att hämta från det. Profeten Elia fick lära sig nyttiga saker tack vare den skräckfulla ensamhet han genomled i Horeb, när han förföljd av Isebel hade flytt dit. Han lärde känna igen Guds närvaro bättre, fick en förnyad kallelse, och blev åter påmind om att han inte var ensam (1 Kung 19:10-18; se 1 Kung 18:13).
Det är i Gamla testamentet som vi finner de flesta exemplen på ensamhet. Den grundläggande betydelsen av ensamhet i denna del av Bibeln är ”separation eller avskild från något”, eller ”ensamhet, avskildhet, isolering.” Den positiva innebörden av dessa betydelser innebär separation från en fientlig värld och trygg i Gud, som i fallet med Israels folk (5 Mos 33:28, Jer 49:31), som var avskilt som Guds speciella egendomsfolk (4 Mos 23:9). Den negativa tillämpningen antyder däremot att ensamhet inte är något fridfullt, utan skapar oro och rastlöshet (1 Mos 2:18; Jes 49:21; Jer 15:71).
Bibeln beskriver olika former av ensamhet: 1) Frivillig ensamhet, 2) Självorsakad ensamhet, 3) Påtvingad ensamhet, och 4) Existentiell ensamhet. Gränsdragningarna mellan dessa olika sorters ensamheter är svåra, eftersom de i många fall går in i varandra. Resten av denna serie om ensamhet kommer att ägnas åt vad Bibeln säger om dessa olika sorters ensamheter.
Ensamhet – 1
Efter måltiden i det övre rummet, efter det att lärjungarna heligt hade bedyrat att de aldrig någonsin skulle överge eller förneka Jesus (Matt 26:30-35) gick de till en plats som hette Getsemane. Det var natt, och lärjungarna började känna hur tröttheten smög sig på dem. En efter en sätter de sig ner bland olivträden för att vila.
”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Nickande och mumlande bekräftar lärjungarna för Jesus att de uppfattat vad han sa. De är vana vid att han regelbundet drog sig undan för att tala med sin Fader i avskildhet, eftersom det ofta blev ganska stökigt och jobbigt med alla människor som ville ha deras Mästares uppmärksamhet. Jesus ville även vara ensam med sina lärjungar regelbundet, för att be, samtala och vila upp sig, vilket måste ha varit oerhört uppskattade stunder.
Jesus vände sig mot Petrus och Sebedaios söner, Jakob och Johannes: ”Följ med mig.” En aning förvånade reser sig de tre upp och följer sin Herre in bland träden. Plötsligt vänder sig Jesus om – hans ansikte är nu mörkt och sargat av ångest, kroppens hållning böjd som under en övermänskligt tung börda: ”Min själ är bedrövad ända tills döds. Stanna här och vaka med mig.” När Jesus snubblande fortsätter ensam längre fram tittar lärjungarna oroat på varandra. ”Vad är det som håller på att hända?” viskar Johannes förskräckt till de andra.
Vad som nu händer summerar mycket vad Bibeln säger om ensamhet. Jesus valde ensamhet i Getsemane, för att fysiskt och psykiskt klara av allt det som snart skulle ske inom loppet av ett dygn. Trots att lärjungarna lovade att aldrig svika honom, klarade först inte Petrus, Jakob och Johannes av att vaka med honom. Tröttheten övermannade de tre, vilket från ett mänskligt perspektiv kan vara förståeligt. Samtidigt som Jesus ville vara för sig själv i Getsemane uttryckte han alltså ett behov av stöd från sina lärjungar. Men det slutade med att han ensam fick genomkämpa en andlig kamp i blod och tårar.
Senare, när Jesus återvänder tillsammans med sina tre lärjungarna, möttes han av en beväpnad folkhop som skulle gripa och föra bort honom för att dömas till döden. I spetsen av denna hatfulla grupp fanns Judas, den tolfte lärjungen, som var den förste som övergav sin Mästare. Efter ett tumultartat gripande flyr de elva andra lärjungarna i panik från platsen, och ensam står Jesus kvar, kedjad och övergiven (Matt 26:56).
Nästa dag hänger Jesus på ett kors, söndersliten och blodig. Inga kläder tilläts han bära, som kunde dölja den förödmjukelse han hade blivit utsatt för. Naken och uppspikad på avrättningspålen, hånad av folkhopen och av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom, drabbas han av den mest fruktansvärda känslan av ensamhet som är möjlig, och han ropar ut: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).
Men Jesus var aldrig helt övergiven (se Joh 16:32), och vid dödsögonblicket stod hans vänner längre bort och såg på (Matt 27:55-56; Luk 23:49), i väntan på att få ge honom en värdig begravning (Luk 23:50-56). Johannes berättar att han, tillsammans med de tre Mariorna, gick fram till korset som Jesus hängde på, och blev tilltalade av honom innan han gav upp andan (Joh 19:25-27). Evangeliernas berättelse om den sista veckan i Jesu liv, visar att egentligen är vi inte så ensamma som vi tror. Jesus visste det – även om alla till synes övergav honom var han ändå inte ensam, och trots hans desperata rop mot himlen var hans Fader med honom ända till det sista smärtsamma andetaget på korset, och därefter (Joh 8:16; 29; 16:32; Fil 2:9-11).
Jesus fick erfara både ensamhetens kval och välsignelser, och orsakerna var inte annorlunda än varför många är ensamma idag: behovet av avskildhet, mänskliga svagheter, och känslan att vara övergiven av Gud. Även social ensamhet drabbade Jesus, då hans bröder inte trodde på honom (Joh 7:5), då han antydde att han inte hade ett tryggt hem att komma till (Matt 8:20; Luk 9:58), och att han levde i celibat under hela sin tid på jorden.
Även om Jesu ensamhet aldrig var självorsakad på grund av något brott, själviskhet eller stolthet, har vi ändå en Herre som kan känna med oss när vi befinner oss i det djupaste mörker, eftersom han även på detta område prövades på alla sätt (se Heb 4:15; 2:18).
Logos i Johannesprologen – 7
Jag har i tidigare inlägg i denna serie diskuterat varför theos (”Gud”) saknar bestämd artikel i Joh 1:1c. Eftersom det har kommenterats en del om detta av läsare, vill jag kompletterar mina egna slutsatser med ett citat av Daniel B. Wallace från William D. Mounce bok Basics of Biblical Greek Grammar, sid 28-29. Det är flera saker som är viktiga att notera i Joh 1:1c i fråga om grammatik och syntax, och de exempel på olika grekiska konstruktioner som Wallace ger visar hur Joh 1:1c bör översättas.
The nominative case is the case that the subject is in. When the subject takes an equative verb like “is” (i.e., a verb that equates the subject with something else), then another noun also appear in the nominative case–the predicate nominative. In the sentence, “John is a man,” “John” is the subject and “man” is the predicate nominative. In English the subject and predicate nominative are distinguished by word order (the subject comes first). Not so in Greek. Since word order in Greek is quite flexible and is used for emphasis rather than for strict grammatical function, other means are used to determine subject from predicate nominative. For example, if one of the two nouns has the definite article, it is the subject.
As we have said, word order is employed especially for the sake of emphasis. Generally speaking, when a word is thrown to the front of the clause it is done so for emphasis. When a predicate nominative is thrown in front of the verb, by virtue of word order it takes on emphasis. A good illustration of this is John 1:1c. The English versions typically have, “and the Word was God.” But in Greek, the word order has been reversed. It reads,
kai theos en ho logos
and God was the WordWe know that “the Word” is the subject because it has the definite article, and we translate it accordingly: “and the Word was God.” Two questions, both of theological import, should come to mind: (1) why was theos thrown forward? and (2) why does it lack the article? In brief, its emphatic position stresses its essence or quality: “What God was, the Word was” is how one translation brings out this force. Its lack of a definite article keeps us from identifying the person of the Word (Jesus Christ) with the person of “God” (the Father). That is to say, the word order tells us that Jesus Christ has all the divine attributes that the Father has: lack of article tells us that Jesus Christ is not the Father. John’s wording here is beautifully compact! It is, in fact, one of the most elegantly terse theological statements one could ever find. As Martin Luther said, the lack of an article is against Sabellianism; the word order is against Arianism.
To state this another way, look at how the different Greek constructions would be rendered:
kai ho logos en ho theos ”and the Word was the God” (i.e., the Father; Sabellianism)
kai ho logos en theos ”and the Word was a god” (Arianism)
kai theos en ho logos ”and the Word was God” (Orthodoxy)Jesus Christ is God and has all the attributes that the Father has. But he is not the first person of the Trinity. All this is concisely affirmed in kai theos en ho logos.
Wallace utvecklar detta resonemang mer deltaljerat sin egen grammatik, Greek Grammar Beyond the Basics, sidorna 256-270. Men hans korta artikel ovan i Mounce grammatik illusterar ändå bra hur grammatiken och syntaxen bör tillämpas på Joh 1:1c för att det skall stämma med dess kontext.
Fiska med eld
En intressant artikel på Discovery News beskriver hur arkeologer har upptäckt hur man fiskade nattid på Nya testamentets tid. I evangelierna kan vi läsa hur man fiskade under natten i Genesarets sjö, och nu har arkeologerna hittat fiskeutrustning från 600-talet e. Kr. som kan förklara hur det gick till.
Fiskarna använde sig av eld (i en eldkorg) för att locka till sig fisken. När fisken samlades kring båten i sitt sökande efter ljuset från elden, håvade man in fångsten. Se bild ovan hur det kan ha gått till. Fler bilder finns länkade till artikeln.
Om detta stämmer kan det också få implikationer för hur vi förstår Jesu ord när han säger: ”Jag är världens ljus”. Innebörden skulle då bli att Jesus i egenskap av sin person som ljuset drar människor till Gud (eller lockar?).
Nu hävdar jag inte att detta skulle vara den fulla innebörden i de berömda orden av Jesus att han är ljuset i världen (Joh 8:12; 9:5; 11:9-10; 12:35-36, 46). Kontexten kopplar främst ihop dessa Jesu ord med att vandra med Gud. Men Jesus predikade vid Genesarets sjö, och möjligheten finns att lärjungarna, flera vilket var fiskare, associerade denna undervisning av Jesus till deras yrkesutövning.
Nu är det Discovery News, dvs Discovery Channel, som har nyheten, vilket gör mig misstänksam. Deras tidgare reportage ”Jesus Family Tomb Believed Found” har sågats av stort sätt alla seriösa bibelarkeologer, så det är nog ett gott råd till mig själv och andra vänta med bilda sig en uppfattning tills rapporter har börjat dykat upp i mer vetenskapliga tidsskrifter.
Bilder på kung Herodes stenbrott
Om du vill se bilder på det nyupptäckta stenbrottet i Jerusalem, där arkeologerna tror att Herodes den Store lät bryta sten för tempelbygget, så klicka här.
Kredit till Dr Jim West, som på Biblical studies mailinglista, tipsade om detta.
Uppdatering:
Mer bilder och googlekartor på Herodes stenbrott hos Todd Bolens blogg BiblePlaces Blog: här och här.
Ett stenbrott för tempelberget upptäckt!
Nya upptäckter i anslutning till tempelberget i Jerusalem:
Israeliska ”Antiquities Authority” har annonserat att man har hittat ett antikt stenbrott där Heroden den store lät bryta gigantiska stenblock för renoverandet och byggandet av andra judiska templet och tempelplatsen i Jerusalem.
Det upptäckta stenbrottet är inte det enda antika stenbrottet i Jerusalemområdet. Nedan är en bild på ett annat stenbrott som kallas för ”Solomon’s Quarries” i närheten av Damaskusporten till Gamla stan i Jerusalem (bilden har jag hämtat från Todd Bolens blogg BiblePlaces blog). Även Heliga gravens kyrka i Gamla stan är byggt över ett antikt stenbrott. Men enligt rapporterna är detta stenbrottet det första man har funnit som arkeologerna tror användes för byggandet av Herodens tempel, vilket gör fyndet sensationellt.
Det unika stenbrottet ligger 4 km nordväst om Gamla stan, i Ramat Shlomo, på en plats som är 80 meter högre än Tempelberget, vilket gör det idealiskt för fraktande av stenblock ner till byggplatsen. Arkeologerna rapporterar att man tidigare aldrig funnit så stora rester av uthuggna stenblock (3-8 meter) som vid detta nyupptäckta stenbrott, stenblock jämförbara med de stenar som idag är synliga i västra muren till Tempelplatsen. Mynt och lerskärvor har hittats på platsen som bekräftar att brottet var i bruk under andra tempel perioden. Som ofta sker i Israel upptäcktes platsen i samband med att en ny skola skulle byggas i Ramat Shlomo.
Den muslimska myndigheten (the Waqf), som idag kontrollerar tempelberget, förnekar att det har någonsin funnits ett judiskt tempel. Det som är Tempelberget för judarna är för muslimerna al-Haram al-Sharif (Noble Sanctuary) – den tredje heligaste platsen i muslimska världen. Arkeologin visar återigen att denna uppfattning (att det aldrig har historiskt existerat ett judiskt tempel i Jerusalem) inte grundar sig på fakta utan på religiös ideologi.
Vill du läsa mer om denna unika upptäckt, följ dessa länkar:
Bibleplaces blog
Harretz.com
The Jerusalem Post
Arutz-7










