Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
När skall jag bli tröstad? (4)
Den tredje iakttagelsen om tröst in Ps 119 är:
Trots Guds nåd som tröst, fortsätter hoppet att stå i fokus då tröst inte är en magisk formel som trollar bort alla problem i livet.
Efter att poeten i Ps 119 påminner Herren om hans ord, som har gett honom hopp, förklarar han i v 50 att detta hopp “är min tröst i mitt lidande, att ditt ord ger mig liv.” Hoppet är trösten. Poetens hopp gör att trösten inte bara blir ett famlande i mörker. Om hoppet som tröst i v. 50 och v. 52, kan vi då läsa att:
a. Tröst är ett hopp som är baserad på att Herren har hållit sina löften i det förgångna och kommer att göra det i framtiden. Därför är det möjligt för poeten att finna tröst trots perioder av attacker och försvarslöshet. Han har ett ljust framtidshopp på grund av att han tänker på Guds trofasthet i förgångna.
b. Tröst är ett hopp även när döden hotar livet. Poeten säger inte rakt ut att hans liv är hotat av fiender, men trösten i hans lidande är hoppet om att Herrens ord ger honom liv – att Ordet ger honom ett hopp om liv.
c. Bibliska exempel på där trösten är hoppet om nytt liv när livets problem finns kvar. När lärjungarna möter den uppståndne Jesus: Det enda som kunde trösta lärjungarna efter Jesu död var Jesu uppståndelse. Den yttersta trösten enligt biblisk tro, är hoppet att döden inte är slutet på livet. När Petrus möter den uppståndne Jesus: Petrus var totalt nedbruten/slut efter att ha förnekat Jesus tre gånger innan korsfästelsen. Men Guds nåd hade en plan för Petrus. Vid Tiberiassjön möter Petrus den uppståndne Jesus igen, och får den tröst han säkert hoppades på – ett nytt förtroende utan löfte om att livet skulle bli lättare.
Ps 119:50, 52 handlar inte om ett hopp som sträcker sig bortom döden, men tröst som hopp har i vår kristna syn på livet sin yttersta uppfyllelse i uppståndelsen. Att upptäcka livet i både i detta liv och efter döden genom tron på Jesus Kristus är den kristna trons erbjudan av tröst till världen. Detta hopp om tröst är inte något magiskt som trollar bort alla problem du kan stöta på. Därför finns också hoppet om uppståndelsen efter döden som en framtida tröst. Detta kommer Paulus till i 2 Kor 1:9–10, efter sin utläggning om tröst i vv. 4–8 som en del av att vara trängda för Kristi skull, att Guds tröst är ytterst hoppet om uppståndelsen.
Fortsättning följer…
När skall jag bli tröstad? (3)
Den andra iakttagelsen om tröst in Ps 119 är:
Känslan av hjälplöshet och oro kan fortsätta ett tag, men Guds nåd som tröst gör att vi kan leva med det och inte vara lamslagna och ensamma.
Efter att poeten i Ps 119 har insett att Herrens trofasthet låtit honom lida av någon outgrundlig anledning, säger han: “Låt din nåd bli min tröst, så som du har lovat din tjänare” (v 76). Sektionen, som denna vers tillhör, börjar med att poeten förstår sitt värde både i Guds ögon och för de människor som vördar Herren (vv. 73–74). Poeten ber därför om förstånd att förstå, och sätter sitt hopp till Herrens Ord. I tro framhåller han att Guds domar är rättvisa och lidandet inte har varit meningslöst. Efter v. 76, om Guds nåd som tröst, fortsätter poeten att be om Guds barmhärtighet – att de fräcka skall skämmas, och att de som respekterar Gud skall omvända sig. Själv kommer han att följa Herrens stadgar med glädje och begrundande så att han inte behöver skämmas (vv. 77–80). Guds nåd som tröst i v. 76 säger oss då att:
a. Svaghet och behov av tröst innebär inte att förbli liggande i väntan på att Herren skall göra något åt det. Guds nåd, eller engagemang, är en tröst som förmår poeten att inse att svaghet och trakasserier kan fortsätta. Men det gör honom också medveten om Herrens åtaganden, något han åkallar som Guds trofasta tjänare (v. 76). Poeten ber om förändring av hela situationen.
b. Med Guds nåd som tröst, är man inte ensam i sin belägenhet. I v. 82 är poeten ensam, men inte i den sektion som v. 76 tillhör. Han har tillgång till Guds nåd, gläds i Herrens Ord och räknar med stöd från de som vördnar Gud.
c. Bibliska exempel på där trösten är Guds nåd/åtagande. När Jesus i Getsemane kom tillbaka till de sovande lärjungarna en tredje gång hade han blivit tröstad med Guds åtagande. Bägaren, som han bad att slippa, om möjligt, måste drickas: “Min Far, om den inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så ske din vilja.” När han väcker lärjungarna en tredje gång, säger han, tröstad av Guds nåd att klara av uppdraget att dö för människans frälsning, “Nu är stunden här […].” När lärjungarna mötte Jesus igen efter uppståndelsen, fick de nåden att bli tröstade av sin Herre. Nåden, dvs Faderns åtagande genom sin Son Kristus Jesus, visade sig bli människans tröst i hennes situation. När sedan den utlovade Helige Anden kom verkade den som tröstaren (Apg 9:31) genom att ge församlingen nåden att tjäna Gud trots mänsklig svaghet och trakasserier.
Tröst i form av nåd börjar med att inse sitt värde i Guds ögon. När vi då tar emot tröst som nåd är det kraften i Guds åtagande för Guds rike som vi sätter vår tillit till, så att vi kan leva vidare och tjäna honom. Trösten i och genom församlingen bygger också på att varje människa har ett lika värde. Det innebär att den som behöver tröst aldrig behöver bli lamslagen eller ensam. Så skall en församling fungera, så att Guds åtaganden blir uppfyllda. Paulus betonar detta i 2 Kor 1:4–7, att Gud tröstar genom sin nåd, och den trösten vi får av Gud delar vi med varandra. Vi som församling delar både lidande och tröst, och det är de tröstade som kan trösta andra.
Fortsättning följer…
När skall jag bli tröstad? (2)
Ps 119 påminner om ett kompendium av sådant man kan säga till Gud vid olika tillfällen. Den är inte en bön som man ber i sin helhet vid samma tillfälle. Ett tema, som psalmen säger till Gud, handlar om ”tröst.” Ordet ”tröst” nämns fyra gånger i Ps 119 (vv. 50, 52, 76, 82), i tre sektioner, så det blir det blir tre iakttagelser om tröst som jag vill dela med mig av från psalmen. I detta inlägg presenterar jag den första iakttagelsen:
Behovet av tröst från Gud uppstår på grund av någon slags svårighet där befrielse tycks utebli eller låter vänta på sig.
Efter att ha uttryckt en längtan efter frälsning, så som poeten hoppas på enligt Herrens Ord, säger han: ”Mina ögon längtar efter ditt ord, jag undrar: När ska du trösta mig?” (v. 82). Poeten är helt slut, efter att ha förtärts av längtan efter Guds räddning och tröst (vv. 81–82). Men den har inte kommit och han orkar inte längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ordet för ”längtan” i v. 81, som upprepas i v. 82 i samband med ”tröst”, betyder att längta tills orken tar helt slut. ”Jag är slut av längtan,” säger han. Poeten är nästan helt utbränd även om han inte gett upp (v. 83) och fortsätter därför att pendla mellan förtvivlan och hopp (vv. 84–88). Om behovet av tröst i v. 82 kan vi då läsa att:
a. Hans ögon har koncentrerat sökt efter det Gud har sagt (v. 82a). Han säger: ” Mina ögon är utmattade av att längtansfullt söka ditt löfte, det du har sagt.” Vad Gud har lovat/sagt antyds i vv. 84–88: förföljare skall dömas, Herrens bud är sanna, Guds nåd ger liv.
b. Hans fråga konfronterar Gud och det han har sagt/lovat (v. 82b). Konfrontationen handlar om varför Herren inte kommer med tröst; varför Gud inte har återupprättat poeten. Frågan ”när?” är typisk för en bönepsalm i Psaltaren som inte förstår sig på Guds timing eller inaktivitet. ”Varför gör du inget?”, frågar han.
c. Bibliska exempel på där trösten/stödet inte omedelbart kom: Om Jesus i Getsemane står det att hans själ var ”djupt bedrövad, ända till döds,” och bad sina lärjungar att vaka med honom, men de hade somnat varje gång han sökte upp dem. Efter Jesu korsfästelse var lärjungarna utan hopp och bedrövade, en övergiven skara människor som inte kunde trösta varandra.
Det behöver inte gå så långt som i Ps 119:82, för att man skall börja längta efter förståelse eller be till Gud om tröst. Det kan handla om mindre allvarliga situationer eller misslyckanden som man behöver stöd i. Oavsett vad, är det inte farligt eller fel att ställa frågan ”När skall du trösta mig?” när man känner sig misslyckad, nedtryckt eller drabbad. Poeten i Ps 119:82, liksom Jesus och lärjungarna, var däremot ensamma i sin bedrövelse och sorg, vilket de inte skulle behöva vara. Att inte vara ensam när tröst behövs, det är vad Paulus också vill ha sagt i 2 Kor 1:5, 7. Det leder oss vidare i Ps 119 till nästa iakttagelse om tröst i psalmen.
Fortsättning följer…
När skall jag bli tröstad? (1)
Den 11 augusti skall jag predika i min hemförsamling och då är det ganska exakt ett år sedan jag förkunnande från samma talarstol, den gång över temat tröst i Ps 119:50, 52, 76, 82. Just trösten har betytt väldigt mycket för vår familj de senaste åren och något som fortsätter att vara ovärderligt.
Gobelängen på bilden ovan hänger i ett torp i Småland utanför Sävsjö, då som nu en påminnelse om var den sanna trösten finns när nöden tränger på. Då var det fattigdom och kanske missväxt, idag för att påminna om att vi inte är förskonade från lidandet även om vi lever i ett materiellt rikt land. Min tanke är att publicera min predikan om tröst i olika delar här på bloggen, med förhoppning om att den kan betyda något för någon.
Först lite om Ps 119, som är den längsta psalmen i Psaltaren, en bibelbok du finner i Gamla Testamentet. Den är en alfabetisk komposition, vilket innebär att den är uppbyggd av 22 sektioner i enlighet med den hebreiska alfabetets mönster och varje sektion består av 8 verser, där de första åtta börjar på א, de nästa på ב och så vidare till alfabetets sista bokstav. Bortsett från dess alfabetiska struktur, har psalmen ingen dominerande idé som håller ihop den som en helhet. Istället täcker den in teman som frihet, lidande, tacksamhet, protest, lovprisning, överlåtelse och bekännelse, dock inte på ett systematiskt sätt. Psalmen återkommer däremot till olika attityder av överlåtelser till Herrens ord.
På grund av psalmens osystematiska och slumpmässiga sätt att tala till och om Gud, inom vissa fasta ramar, undviker den förenklade påståenden och avspeglar därför en komplex verklighet i nutid. Vad kan då denna psalm säga om behovet av tröst?
Fortsättning följer…
Ordet ”ny” i bibelhebreiska
En diskussion på Twitter har handlat om vad ny jord syftar på i 2 Pet 3:13. Min uppfattning är att om 2 Pet i Nya Testamentet skrevs av en hebreisk tänkande person så styr det hebreiska verbet chadash vad ”ny” syftar på i 2 Pet 3:13. Chadash betyder ”förnyat,” vilket också det grekiska ordet kainos, som används i 2 Pet 3:13, också kan betyda. Om författaren till 2 Pet inte hade menat ”förnyat,” kunde han ha använt det grekiska ordet neos istället. Också, om inte 2 Pet syftar på förnyad jord motsäger det vad Rom 8 säger om vår skapelse som väntar på sin befrielse.
Nedan följer en lite mer detaljerad utläggning av ordet chadash så som det används i Gamla Testamentet. De olika förkortningarna i versaler på källor är olika lexikon.
Det hebreiska ordet för “nytt” i samband med “nytt förbund” i Jer 31:31–34 (och även i bibelsammanhang som Jes 65:17 och 66:22 om nya himlar en ny jord), är ett adjektiv som kommer från rotordet חדשׁ. Enligt HALOT betyder adjektivet “nytt” eller “fräsh”, men som verb betyder det “göra nytt, återställa” (piel) och “förnya sig själv” (hitpael). Adjektivet måste översättas “nytt”, men verbet från samma rot antyder på vilket vis förbundet i Jer 31:31–34 är nytt. Adjektivets funktionella innebörd blir därför inte att något är utbytt eller förbrukat, utan “förnyad”, “upprättad” eller “förvandlad.” Termen חדשׁ kan också jämföras med akkadeiskan edēšu, “återställa tempel/helgedom (ALCBH), det hebreiska substantivet חֹדֶשׁ, “nymåne, månad” (HALOT), och ugaritiska ḥdṯ, “förnya månen” (UT).
Den judiska och kristna påsken
Måltiden har en central plats i både judendomen och kristendomen i samband med instiftande och förnyelse av förbund. Inom judendomen är måltiden särskilt förknippad med sabbaten och den judiska högtiden Pesach (“förbigående, skydda, förskoning”). Inom kristendomen är måltiden särskilt förknippat med Jesu sista måltid med sina lärjungar i det övre rummet. Det jag är intresserad av nu under stilla veckan är just Pesach eller påsken, som är den viktigaste högtiden för både judar och kristna. Påsken är två saker för både judar och kristna: 1. Ett ihågkommande – hur Gud befriade hebreerna från det egyptiska slaveriet i 2 Mos och hur Gud befriade mänskligheten från syndens slaveri i evangelierna; 2. En identifikation – varje jude är skyldig att betrakta sig som närvarande vid uttåget från Egypten, och varje kristen vid den första nattvarden när Jesus skiftade kalken och delade brödet med sina lärjungarna.
Judarnas Pesarch förklaras i Hagadan (”berätta”). Hagadan är en judisk text med instruktioner som bestämmer sedern (”ordningen”) under den judiska påskmåltiden. Man läser den under den speciella festkvällen som en uppfyllelse av 2 Mos 13:8. Syftet med den judiska sedern är inte att snabbläsa en antik bok och sedan äta festmåltiden, utan att uppfylla uppmaningen i 2 Mos 13:8 genom att engagera speciellt barnen i berättelsen om uttåget med hjälp av konst, sång, utläggningar och berättelser. Den judiska påskmåltiden omformades radikalt av rabbiner efter att templet förstördes av romarna 70 e Kr, genom att låta påskmåltiden uppstå som en ritual i hemmet, enligt 2 Mos 12. Denna Seder Hagada ersätter offrandet, som ingick i högtiden före 70 f Kr. Den judiska påsken, enligt Hagadan, är alltså en innovation från perioden efter 2:a templet, för att judendomen skulle fortsätta. Sedern tog flera hundra år att sammanställa. Sedvänjorna från det grekisk-romerska symposiet, som judarna inte fann stötande, införlivades också. Det fanns naturligtvis ett påskfirandet under tempelperioden. De grundläggande inslagen med återberättandet av Israels befrielse från Egypten, bönerna och lovsången kan ha varit en del av en privat påskmåltid i hemmen före 70 e Kr.
Den kristnas påsk förklaras i Nya testamentes evangelier, som också läses under stilla veckan. Regelbundet firar kristna också nattvard, som lite av en rekonstruktion av den kvällen när Jesus och lärjungarna drack vinet och bröt brödet som ett tecken på det nya förbundet. Jesu sista måltid med lärjungarna var också ett påskfirandet i hemmet, i det övre rummet (Mark 14:12–25). Det visar att nattvarden, som kristna på olika sätt har firat den därefter, är en trosutövning som kristendomen delar med judendomen. Även kristna försökte och försöker skapa mening av en förändrad värld – liksom judarna saknar ett fysiskt tempel, saknar kristna Jesu fysiska närvaro. Nattvarden har fått sin form på grund av att Jesus inte har kommit tillbaka ännu. Den judiska och kristna påskmåltiden/nattvarden delar således en gemensam biblisk bakgrund. Det resulterar i paralleller. Många judar släpper det vid det, medan den messianska tron betraktar påsksedern som profetisk och syftande på Jesus Kristus.
Teologi för hela skapelsen
I höstas fick jag en artikel publicerad i IPS forskningsrapports serie med titeln ”Helige Andens i världen och hållbarhet: en djupgrön analys av Anden och skapelseteologi”. Det är inte alltid man känner sig nöjd med en artikel efter att den är publicerad. Det finns alltid sådant man upptäcker i efterhand som hade kunnat vara bättre genomtänkt eller uttryckt. Hursomhelst har en sådan känsla inte infunnit sig denna gång. Jag är fortfarande nöjd med min artikel även om den säkert kan förbättras. Så här presenteras min text i introduktionen till rapporten författad av Ulrik Josefsson:
En av de, för denna studie, avgörande frågorna gäller förhållandet mellan liv och kraft i synen på Andens funktion i det kristna livet. Utifrån den Nicenska trosbekännelsen har Anden i allmänhet beskrivits som Livgivaren i kristen teologi. Inom den pentekostala teologin har utgångspunkten mer tagits i Apg 1:8 och därmed har Anden främst beskrivits som Kraftgivaren. I den tidiga Pingströrelsen talades om Andens funktion som kraftgivare för liv och tjänst. I detta låg dels en betoning av Anden som kraftgivare, dels betoningen på den kristnes utmaning både till vittnesbörd och till helgelse. De senaste decenniernas bredning av pentekostalismen har lett till en breddning av Pingströrelsens förståelse av Andens funktion. På terminologinivån kan detta gälla förhållandet mellan andedop och andeuppfyllelse. På fenomenologisk nivå kan detta leda till ett samtal om tungotalets roll som tecken och andlig gåva. På teologiskt funktionell nivå kan detta leda till en diskussion om Anden som både livgivare och kraftgivare. Förlängningen av detta påverkar i högsta grad synen på Andens roll i upprätthållandet av skapelsen och vilken funktion erfarenheten av Anden har för den troendes ansvar för skapelsen.
Stefan Greens kapitel i denna studie bidrar till denna diskussion genom en exegetisk och bibelteologisk belysning av Anden som Guds livgivande närvaro i världen. Green visar att texterna både till form och till sitt underliggande teologiska innehåll pekar på hur Gud bär upp skapelsen och hur Anden är den livgivande kraften i detta bärande. En djupgrön teologi om Anden i ett pentekostalt sammanhang måste därför, för alla dem som är bärare av Anden, innebära att leva och verka i linje med Guds Ande. Engagemanget för skapelsen och för en hållbar utveckling blir i detta ljus ett sätt att samverka med Guds egen livgivande Ande enligt Green.
Forskningsrapporten med min artikel kan laddas hem från här.
Uppdatering av CV och om mig
För att se mina uppdatering av CV, engagemang och om mig. Klicka på flikarna ovan. Jag har också uppdaterat min bild.
Elisha och “barnen” i 2 Kung 2:23–25
Egentligen finns det nog inget bra svar på vad som sker i 2 Kung 2:23–25, som helt kan tillfredsställa det moderna västerländska rättstänkandet. Det är helt enkelt svårt för oss, till och med omöjligt, att förstå det underförstådda i texten att det var Gud som sände de två björnhonorna mot barnen. Men det finns några saker i texten som kan hjälpa oss att förstå situationen bättre.
När Elisha reste från Jeriko till Betel, möttes han av flera dussin unga människor (hebreiska grundordet na’ar i texten behöver inte syfta på barn, utan ordet betyder också unga män). Man kan spekulera i vem dessa unga män var, men med tanke på hur den religiösa världen såg ut på Elishas tid, kan det vara frågan om unga falska baalsprofeter.
Deras hånande ”ge dig iväg, flintskalle”, säger ett par saker: 1) Uppmaningen att ge sig iväg antyder en spydighet att om nu Elisha var en stor profet borde han då inte ha gett sig iväg upp i himlen så som Elia hade gjort. Eftersom det inte har skett var alltså Elisha inte någon ”stor profet”; 2) Epitetet ”flintskalle” kan syfta på leprasjuka (spetälsk) som var tvingade att raka sina huvuden och var utstötta ur samhället. Men det kan också ha varit frågan om att folkhopen bara retade Elishas flintskallighet. Men eftersom seden var att män täckte sina huvuden utomhus kan inte de unga männen ha sett om Elisha var flintskallig eller inte. Det verkar alltså som om de unga männen inte bara hade lite roligt med Elisha, utan de föraktade honom som Guds profet.
Elishas förbannelse över de unga männen tror jag inte har sin orsak i stolthet, utan orsaken är de unga männens bristande respekt för Herren i deras behandling av Herrens talesman. Att det var hela 42 unga män som dödades av björnhonorna antyder att en massdemonstration hade organiserats mot Gud och Elisha.
Även om en sådan rekonstruktion av händelsen i 2 Kung 2:23–25 inte rättfärdigar i våra västerländska ögon en gudomligt initierad slakt av människoliv, kan det ändå hjälpa oss förstå situationen bättre. När vi läser en bibeltext måste vi som moderna tolkare vara medvetna om att rättstänkandet var annorlunda i antika Israel på Gamla testamentets tid, än vad det är idag. På den tiden accepterades det som hände i 2 Kung 2:23–25 som något rättfärdigt, en konsekvens av att ha varit respektlös mot Gud.
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
Senaste kommentarer
 | -Ugaritic Texts: – S… om The History and Excavation of… |
 | Per Lilja om Hoppet som övervinner död… |
| Per Lilja om Guds frid mitt i verkligh… |
 | Stefan Green om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
| Per Lilja om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
Stefan Green 