6. Nyårsdagen och försoningsdagen

6.1. ”High Holy Days” (sid 114–115)
Illman inleder detta kapitel med att diskutera olika beteckningar. Judarna brukar kalla Rosh Ha-Shana (Nyårsdagen) och Jom Kippur (försoningsdagen) för ”High Holy Days”, och de infaller den 1-2 resp. 10 Tishri. På hebreiska kallas de jamim nora‘im (”fruktade” eller ”fruktansvärda dagar”, på engelska ”Days of Awe”). Orsaken till dessa beteckningar att denna period är botgörningstid för en traditionell jude. Hela perioden kallas också för ‘Asœrœt jeme teshuva, ”de tio botdagarna”. Illman påpekar att ”till skillnad från alla andra högtiderna är dessa båda inte knutna till nationell befrielse eller högkomst av katastrof. De är knutna till individens liv och död, hans eller hennes moral och livsmening,” trots närvaron av en slags universalism där Gud som domare och skapare betonas, ”man ber om att hela världen skall lära känna Gud.”

Dagarna syftar till att ta bort synden och förnya livet (5 Mos 30:6), något som enbart kan ske i konfrontationen med sin egen skuld och misslyckanden i relationerna till människor och Gud. Illman betonar dock att det inte är det ”allvarstyngda och sorgliga” som ensamt kommer fram under dessa dagar – ”de har sin plats i hela den judiska känsloskalan lika väl som i kalendern och efter dem följer den glädjefyllda lövhyddehögtiden [I. Greenberg 186-187].

6.2. Nyårsdagens ursprung (sid 115–120)
Illman fördjupar sig nu i nyårsfestens olika beteckningar, som först i Hes 40:1 kallas för Rosh Ha-Shana (årets ”topp”, ”huvud”, dvs dess begynnelse). Utifrån de olika beteckningarna spårar Illman ursprunget, som bland annat innehåller ett sabbatsmotiv.*1* En koppling till höstfesten, en tacksägelsedag till skörden, görs också (se Basunblåsningens dag, 3 Mos 23:24; 2 Mos 23:16; 34:22), och att Nyårsdagen fick sin karaktär kanske i samband med erfarenheterna under exilen (se Neh 8:1-2, 9-12). Efter andra templets förstörelse omorganiserades emellertid den judiska kulten och Nyårsdagens motiv blev enligt Illman ”att Herren pånytt kröns som konung och som följd därav även utfärdar dom över människorna.”*2*

6.3 Nyårsfestens gudstjänster (sid 120–125)
Liksom i de tidigare kapitlen, rekonstruerar Illman för läsaren gudstjänsterna och olika seder i anslutning till högtiden. Till synagogan går judarna ofta i särskilt fina kläder, endel i sin vita mantel (kittel) som de bär fram till Jom Kippur. Illman tror att det är kanske motiverat av Jes 1:18. Högtiden varar i två dagar även i Israel, vilket har praktiska skäl… ”Men”, säger Illman, ”man brukar säga att nyårsfestens båda dagar är ’en lång dag’, för att innehållet skulle få extra tyngd [Strassfeld 102].

6.4. Tiden mellan Nyårsdag och Försoningsdag (sid 125–128)
Denna tid brukar kallas ”de tio botdagarna”, och Illman förklarar att ”Psykologiskt sker en rörelse i två riktningar [I. Greenberg 200-204]:”

1. Känslan av dom intensifieras – ”Tiodagarsperioden brukar ofta förliknas vid en domstolsförhandling. På Nyårsdagen öppnas förhandlingarna, … men utslaget faller först på Jom Kippur.”
2. En katharsis (en rening) inträffar samtidigt – ”…allt eftersom erfarenheten av Guds förlåtelse blir mer och mer verklig för människan.”

Illman förklarar: Dessa två rörelser mot dom och förlåtelse kan sägas hållas ”samman av människans ånger som – med Guds hjälp – leder till förnyelse av vandeln.”

”Perioden kännetecknas av tre inslag: botgöring, speciella böner och extra välgörenhetshandlingar”, vars syfte är ”att stimulera till andlig växt och bättring.” Illman fortsätter denna fascinerande inledning av 6.4 genom att förklara: ”Man kan också säga, att målet är andlig pånyttfödelse, … .”

De tio dagarna sammanfattas med orden: ”Sök Gud när han låter sig finnas!” Under dessa dagar är det inte meningen att juden enbart skall ägna sig åt att rannsaka sig själv, ”utan också att söka kontakt med den som man felat mot.”*3*

Illman förklarar även i detta sammanhang: ”En av fördelarna med Jom Kippur är att källan till förlåtelse finns utanför människan:… (3 Mos 16:20).”

Illman avslutar 6.4 med att berätta: ”Man brukar under den här tiden anstränga sig ifråga om välgörenhet och andra goda verk. Man brukar även vara mera observant än vanligt.”

6.5. Försoningsdagens ursprung (sid 128–130)
Riterna i 3 Mos 23:26-32 med syndabocken beskriver inte ett offrande till Asasel, då den var oren när den drevs ut till demonen. Illman menar att israeliterna ”hade upptagit ett bruk som hade många paralleller till i Fämre Orienten och införlivat det med sin ritual på ett sådant sätt att det inte längre var en offerhandling i egentlig mening.” Illman menar också att 3 Mos 23:26-32 är relativt sen och riterna som nämns i texten förekommer inte i någon förexilisk text. Neh 8 nämner inte heller försoningsdagen, vilket föranleder Illman att dra slutsatsen att dagen ”ännu inte (mitten av 400-talet f.v.t.) firades [Waskow 28-29, de Vaux 508-510].”

Efter templets fall har endast två av försoningsdagens riter bestått: fastan (”späkningarna”) och bönerna (med syndabekännelse). Tashlikh-riten och kapparot-riten är ett substitut för syndabocksriten.

6.6. Försoningsdagens gudstjänster (sid 130–138)
Aktiviteterna under Försoningsdagen är koncentrerade till synagogan. Illman går igenom de olika gudstjänsterna i denna del: fem gudstjänster i stället för fyra under sabbater och helgdagar.

Sådant som kan betraktas som njutbart förbjuds. Istället skall man späka sig. Jom Kippur kallas för shabbat shabbaton, ”en fullständig sabbat” (3 Mos 23:32), ”dvs en dag med ’fullständig vila’”, förklarar Illman, ”varför förbudet att utföra arbete strängt måste iakttas.”

I sin slutkommentar refererar Illman till Neusner [1994, 56], när han säger: ”Jom Kippur är den mest personliga, den högtidligaste och mest gripande av dessa dagar… Det är en dag då allt som distraherar från det enda nödvändiga utelämnas: även ätandet och den sexuella aktiviteten upphör. Det är som om livet upphör, man koncentrerar sig på döden och kan sedan välja livet på nytt.” Hjälp kommer genom Guds löften och ritualer (reningsriterna – mikve och handtvagning, som ger rening från dödens orenhet), medel för att återinträda i livet då ondskan externaliseras.*4*

*1*”Det är frågan om förnyelse, inte om något nytt [Waskow 2].” (Illman, 1994, 116)
*2*Illman förklarar att i Mishna talas det också om domsmotivet, och i Rosh Ha-Shana 1:1-2 omnämns hela fyra olika nyår och fyra olika domar (se vidare i bRosh Ha-Shana 16a; Pesikta Rabbati 52:3 om domsmotivet i Mishna). Shofarblåsningen ingår också i domskontexten och har en lång historia och olika funktioner (se Ps 47:6; 3 Mos 23:24; 4 Mos 29:1; jfr Ps 81:4; Rosh Ha-Shana 16a). (Illman, 1994, 117-120)
*3*Illman, 1994, 126-127. ”Judisk tradition uppmanar den som blivit förorättad att förlåta och inte fortsätta att påminna sin motpart om hans synder… Man brukar också avvisa botgörelseakter i form av späkningar – genom att hela tiden tänka på sina synder drunknar man i synd.” (Illman, 1994, 127.)
*4*Illmans avslutar detta kapitel med följande reflektion: ”Endast den som har varit nära döden vet eller känner vad det innebär att välja livet. I. Greenberg för sin del säger att det inte är någon tillfällighet att den generation som upplevde holocaust, den yttersta förnedringen, också var den generation som grundade staten Israel – en manifestation av det judiska folkets förnyelse [I. Greenberg 201-202].” (Illman, 1994, 138)

5. Veckofesten

Under veckofesten (shavu‘ot) svarar Israels folk på befrielsen från Egypten (Påsken) genom att acceptera Toran. Högtiden infaller den 6 och i diasporan den 6-7 Sivan, då man firar givandet av Toran (zeman mattan tora, “tiden då toran gavs”) och instiftandet av det ömsidiga förbundet mellan Gud och Israel.

5.1 Veckofest i antiken (sid 101–105)
Illman menar att festen är “resultatet av en lång utveckling. I bibeltexterna om veckofesten*1* nämns inte Sinai-händelsen, utan kallas för “skördefesten (chag ha-katsir) och “förstlingsfrukternas dag” (jom ha-bikkurim). Illman menar att här finns ett historiskt problem: “hur kom det sig att denna skördefest överhuvudtaget kombinerades med förbundet på Sinai?”

Genom att granska de viktigaste bibelställena karaktäriserar Illman veckofesten, och menar bland annat att “Festen har sannolikt övertagits från kananéerna.” Han finner det också anmärkningsvärt att festen inte omnämns i festkalendern som finns i Hes 45:21-25. Hans förklaring: “Kanske beror det på att festen då ännu inte var historiserad, dvs. den hade endast en natursida och kunde då locka israeliterna till för dem förbjudna fruktbarhetsriterna [så Kraus 75].” Illman fortsätter att diskutera veckofestens historiska utveckling genom att referera till textsammanhang som 2 Mos 19:1; 2 Krön 15:10-14; Jub 6; Qumran och Talmud (bPes68b) som illustrerar hur skördehögtiden och förbundshögtiden kombineras till en fest.*2* Även dragkampen mellan fariséer och sadducéer visar resultatet av denna utveckling, en dragkamp som fariséerna vann.*3* I och med templets förstörelse, och efter bar Kochba-upproret kom förbundssidan av festen att få ett allt starkare framträdande, då den fortsättningsvis firades utan anknytning till landet och brukandet av jorden.

5.2-3 Veckofestens dagar (sid 106–111)
Illman fortsätter nu att gå igenom olika traditioner och hur judarna firar festens olika dagar. Han gör några intressanta observationer i samband med den presentationen. Med tanke på den historiska utvecklingen kunde man tro att veckofesten skulle behålla bara den historiska sidan (uppenbarelsen på Sinai). Men Illman förklarar att “det förekommer faktiskt seder som har bevarat något av den agrara karaktären av festen” (i form av dekoration i synagoga och hem – gröna kvistar, träd, roser, kryddor). En ovanlig text läses under festens första dag (förutom toraläsningen och Rut), Hes 1! Är det manifestationerna i Exodus som är skälet undrar Illman.*4* Illman konstaterar också att i dagens Israel har man ”återupplivat motivet förstlingsfrukterna”, speciellt i kibbutser och andra jordsbruks­kollektiv. Under festens andra dag läses också Hab 2:20-3:19, en bön med eskatologiskt innehåll.

5.4 Veckofestens innebörd (sid 111–113)
Sinaiförbundet var ett av förbunden som Gud ingick med människan i Gt. I och med Sinaiförbundet blev Israels folk en förbundspartner, men det innebar också att befrielsen från Egypten blev en ”fortskridande process” (befrielsen var inte fullständig) där Toran innehöll målen som Israel var villiga att fullgöra.*5*

Illmans funderar också kring ordningsföljden kring verben i 2 Mos 24:7, först ”göra” och sedan ”lyssna”. Här finns inget kalkylerande, folket är beredda att hålla Toran innan de har hört den!*6* Illman reflekterar sedan över att judarna inte hade någon ”möjlighet att veta vad som komma skulle” (templens förstörelse, fördrivning i exil, holocaust). Är allt det som har drabbat judarna Guds straff, frågar Illman. Men Hos 11:8 säger att Gud inte kan förskjuta Israel, men ändå ställs frågan var Gud var. Svaret finns enligt Illman i Hoseatexten (”Hos offren, inte hos bödlarna”). Även läsandet av Ruts bok inger hopp.*7*

*1*Främst 2 Mos 23:14-19; 3 Mos 23:9-22; 5 Mos 16:9-12.
*2*Illman förklarar att “Kraus anser att förnyelsen av förbundet har börjat firas i samband med veckofesten från 300- eller 200-talet f.v.t. [Kraus 77-78].” (Illman, 1994, 103)
*3*“Templets förstörelse gjorde att fariséerna och deras ståndpunkt blev bestämmande för den fortsatta utvecklingen.” (Illman, 1994, 104)
*4*“Men exoduskapitlet säger ingenting om individernas erfarenhet och för detta får Hes 1 leverera texten: Hesekiel får ensam – likaså i en mäktig teofani – ta emot uppenbarelsen. Dessutom visar Hes 3:12, som ingår i läsningen, att profeterna uthärdade dånet från Herrens uppenbarelse [Waskow 195-197]… Om man ännu betänker, att Hesekiel mottog sin vision långt borta från landet Israel, vill haftaran kanske säga att Gud är tillgänglig för Israel också långt borta från landet.” (Illman, 1994, 109)
*5*Illman beskriver exodusbefrielsen som inte fullständig utan som en fortskridande process: “Redan i biblisk tid började man ta sig an fattiga, änkor, faderlösa, främlingar, men allt slaveri avskaffades inte därigenom. Ekonomisk jämlikhet uppnåddes inte ännu, inte heller jämlikhet mellan man och kvinna. Toran innehåller målen och accepterandet av toran är ett uttryck för att att Israel är villiga att fullgöra vad den kräver. Men ideal och verklighet är alltjämt två olika saker. Förbundsfolket är på väg mot den messianska frälsningen som är målet.” (Illman, 1994, 111)
*6*Illman förklarar: “Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen… Toran är inte något som man använder sig för ett annat syfte, utan den är ett sätt att helt – som hel person – vända sig till den andre. Accepterandet av toran är att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser. Enskilda judar har många gånger undrat om det var värt att dra på sig så mycket lidande för förbundets skull.” (Illman, 1994, 112)
*7*Illmans om Ruts bok: “Läsandet av Ruts bok aktualiserar också tanken att Gud och människan tillsammans genom sitt förbund kan skapa liv av det som enbart ser ut som död och förgängelse. Denna tanke kan vara fruktbar inte minst för förnyelser inom judendomen efter holocaust och det finns åtskilliga exempel på sådana förnyelser [I. Greenberg 86-93].” (Illman, 1994, 113)

4. Påsken

Påsken är den viktigaste (”mest grundläggande”) av de judiska högtiderna av två skäl: 1. Den markerar Israels befrielse och tillblivelse som folk; 2. Den första i serien av vallfartsfester (2 Mos 23:14-15) i det gamla Israel.*1*

4.1. Påskens historiska bakgrund (sid 79–81)
Illman ger här en kort överblick av den historiska bakgrunden till den judiska påsken. Han konsta­terar att påsken omtalas i ett stort antal Gt texter, men väljer att inte diskutera exodus händelsens historicitet, utan hänvisar i en fotnot till T. L. Thompson. Två fester omnämns parallellt i Gt: Påsken och det Osyrade brödets högtid, som antas vara två självständiga fester. Den första en gammal nomadfest där det förstfödda bland småboskapen offrades för att säkra en riklig avkomma, den andra en ”agrar fest” där osyrat bröd av den första skörden på våren offrades. Illmans förklarar: ”I något skede har israeliterna kombinerat dessa fester till en och gett dem en gemensam historisk innebörd: de firas till minne av uttåget från Egypten.” Efter att ha beskrivit hur påsken firades under första och andra tempelperioden, redogör Illman för hur högtiden förändrades radikalt efter andra templets förstörelse. En räddningsaktion av rabbinerna räddade påskfirandet, som fortsättningsvis skedde i hemmen. Påskhaggadan utformades, som Illmans härnäst redogör för.

4.2-4. Förberedelse, sederafton och övriga påskdagar (sid 81–100)
I Illmans beskrivning av påskfirandet enligt Haggadan, blir det tydligt att påsken som högtid griper djupt in i hemmet, från förberdelsen till sista avdelningen i Påskhaggadan. Hela familjen är involverad – män, kvinnor och särskilt barnen. Sedern, dvs ”ordningen” för måltiden och den berättelse som föregår själva måltiden, finns beskrivet i varje Haggada (”berättelse”) som är ritualtexten man följer. Illman förklarar emellertid att det också finns utrymme för ”fri diskussion.” Illman går också igenom det som finns på bordet och hur måltiden förlöper enligt en bestämd ordning. Hela påsken har kallats zeman cherutenu, ”vår frihetstid”, då inget arbete utförs under de två första och de två sista dagarna. De mellanliggande dagarna har blivit en slags ”halvhelgdagar.” Under dessa dagar sjunger man ur Hallelpsalmerna och läser ur Toran varje dag*2*, och har liksom om sabbaten musaf-delen som tillägg.

4.5. Om påskens innebörd (sid 100)
Illman förklarar att ”Allt går ut på att judar som firar påsk skall uppleva sig (=bli!) samtida med dem som tågade ut ur Egypten: de är skyldiga att betrakta sig som sådana.” Hur blir identifikationen meningsfull för judar idag. Det troliga svaret enligt Illman är ”hotet från antisemitismen, erinran om att judarna ’i varje generation’ har haft sin farao. Då blir idenfikationen meningsfull, eftersom man med Haggadan får be att Gud skall rädda på nytt [Neusner 1994, 67-69].”

I påskritualen finns också en samhörighet mellan natur (naturens uppvaknande) och historia (folkets befrielse), vilket motsvaras av kropp (njutning av god mat) och själ (njutning av diskussion och sånger om befrielsen). ”Det fysiska stärker det psykiska och tvärtom.” Illman menar att något sker på två olika plan i det judiska påskfirandet: ”dels i naturen och historien… och dels i den gudomliga sfären, där allting länkas samman till ett gemensamt mål: naturen går mot evig vår och historien mot evig frälsning.”

*1*De övriga två är Veckofesten och Lövhyddehögtiden. Alla tre är knutna till landet Israel (jordbruk) samtidigt som de firar händelser som skedde utanför landet. (Illman, 1994, 79)
*2*”Enligt en tradition skedde övergången av Sävhavet på den sjunde dagen efter uttåget. Därför intas ”sången vid havet” (2 Mos 15) i toraläsningen för den sjunde dagen i påskveckan. … På den sabbat som inträffade under påskfesten läser man ur Höga Visan, före eller efter toraläsningen.” (Illman, 1994, 99-100)

3. Sabbaten

Inom Judendomen är sabbaten veckans sjunde dag. Den firas i hem och synagoga och börjar vid solens nedgång på fredagskvällen och slutar på lördagskvällen ”när man ser tre stjärnor på himlen.” I Bibeln förutsågs den av Gud vid skapelsen (1 Mos 2:2-3) och infördes för Israel när Lagen gavs på Sinai (2 Mos 20:8-11). (sid 53)

3.1. Sabbatens historiska ursprung (sid 53–56)
Illmans ställer frågan om det finns ett samband mellan den främreorientaliska fullmånedagen (Mesopotamien och Ugarit) och Bibelns sabbat. Illmans summering av bibelforskarnas försök att härleda sabbaten är att ”räknar med att den uppkommit som resultat av utvecklingen inom Israel… genom en sammanslagning av två ursprungliga självständiga dagar: sabbaten (urspr fullmånedag) och den var sjunde återkommande vilodagen.” Illman betonar dock ”Detta är fortfarande en hypotes.”

Till sabbatsbudet har fogats motiveringar: 1. Religiös motivering (2 Mos 20:11; jfr 1 Mos 2:2-3), 2. Social motivering (5 Mos 5:15).

3.2 Sabbatens förbjudna arbete(n) (sid 56–58)
Illmans betonar att om man vill förstå arbetsförbudet måste judarnas uppfattning om Gud, människan och arbetets roll beaktas. För att efterlikna Gud skall människan arbeta, och syftet regleringen på sjunde dagen var att göra sabbatsvilan möjlig (jfr Mark 2:27; bJoma 85b). Illman menar därför att sabbaten är mer än bara att låta bli att arbeta: ”På sabbaten upphör människan att kämpa för sitt uppehälle, arbeta för sin biologiska överlevnad. På sabbaten föregriper hon den messianska tiden och får vara enbart människa. Då skall hon vara fri från produktion och utökande av sin egendom och sitt kapital som annars lätt får en absolut makt över henne. I stället skall hon låta religiösa och moraliska värden sitta i högsätet. På detta sätt bryter hon den absoluta makt som arbetet och allt som följer därav hotar att få över henne [I.Greenberg 137-144]. För att nå fram till detta måste hon helt enkelt upphöra att arbeta.”

3.3. Sabbatskvällen i hem och synagoga (sid 58–66)
I denna del redogör Illman för hur judarna firar sabbatskväll, från förberedelsen i vardagarnas morgongudstjänst (se 2. Den dagliga morgonbönen) till bönerna efter måltiden. Illman berättar också att ”En traditionell ’programpunkt’ har varit att äkta makar skulle ha samlag på sabbatskvällen.” Illmans fortsätter: ”Kabbalisterna lärde nämligen, att på sabbatskvällen äger en helig förening rum mellan Shekhina, Guds närvaro, en kvinnlig aspekt av gudomen, och den manliga aspekten. Guds mänskliga avbilder på jorden skulle därför utföra motsvarande handlingar under sabbatsaftonen. Härtill kan man lägga andra omständigheter, som den stämning av avslappning och närhet som annars uppstår under sabbaten [I. Greenberg 173].”

3.4. Sabbatsmorgon i hem och synagoga (sid 66–78)
Illmans redogör i denna del för firandet av sabbatsmorgonen från morgongudstjänsten till havdala, den tredje föreskrivna sabbatsmåltiden. Beroende på om man är ortodox, reformärt eller konservativ jude, skiljer sig bönerna ibland från varandra, vilket speciellt gäller återinförandet av djuroffer.

Illmans slutreflexioner om sabbaten är intressanta: ”Sabbatens betydelse ligger kanske främst däri att den ger människan en möjlighet att en dag i veckan upphöra med sitt arbete och istället söka harmoni med sin närmaste omgivning, familj. Eftersom sabbatsfirandet är ett föregripande av den messianska tiden, uttrycker den också det som en jude sätter allra högst. Traditionellt har det varit guds­tjänsten, tora studiet och gemenskapen i hemmet som har stått i centrum. Även där formerna för sabbatsfirandet har ändrats, brukar man erkänna dessa värdens betydelse.”*1*

*1* Illman, 1994, 78.