Jesajabloggen

Hem » ekklesia » Den frambrytande urförsamlingen – 6

Den frambrytande urförsamlingen – 6

Auto translate

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om, Engagemang och Curriculum Vitae

Varför kallar jag min blog för Jesajabloggen? Jesaja var en betydelseful profet i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och har en hel bok uppkallad efter sig. Eftersom det jag skriver har ett visst fokus på Gamla Testamentet, men även sträcker sig in i Nya Testamentet, är Jesajabloggen ett passande samlingsnamn för mina publiceringar. Jesaja var en viktig bok för de tidiga kristna, och formade i hög grad deras förståelse av Jesus Kristus. Av GT-böckerna var det enbart Psaltaren som hade större inflytande än Jesaja. Sedan forskare jag i Jesaja, så det är ytterligare en anledning att kalla denna blog för Jesajabloggen.

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, en hel del bibelteologi, men naturligtvis också om Jesaja. Bibelarkeologi tillhör också mina intressen. Däremot lovar jag att inte skriva om mig själv.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför ämnet för denna blog.

Nyligen twittrat

Bloggarkiv

Ekklesia – demokrati i Guds församling

I Nya testamentets grundtext finns det termer som antyder hur de första kristna församlingarna fungerade och var organiserade. Det är emellertid viktigt att redan här betona att de texter som ingår i den nytestamentliga kanon inte har som sitt primära syfte att undervisa om samfunds och församlingsstrukturer. Däremot används som sagt termer som gläntar på dörren till den nytestamentliga församlingens struktur.

Jag har redan diskuterat grekiska ordet ekklesias betydelse i Nya testamentet och specifikt hur Paulus använder ordet som en beskrivning av den kristna urförsamlingen. Syftet med de inlägg som nu följer är svara på fråga om det fanns någon demokratisk ordning i Guds församling på apostlarnas tid. Det finns bibelställen som antyder ett sådant förhållande (Apg. 6:3-5; 11:22; 14:23, 27; 15:3-4; 1 Kor. 16:3; 2 Kor. 8:19; Tit. 1:5). Men var för slags demokratisk ordning handlar det då om, eftersom församlingens huvud är Kristus? Dessa inlägg vill också lägga en grund för fortsatta samtal, då tillgängliga källor inte alltid ger oss tillräckligt med information för att vi skall vara helt säkra på hur former och strukturer såg ut i den tidiga nytestamentliga församlingen.

Församlingen är enligt Paulus inte en byggnad eller plats, utan den består av människor försonade med Gud genom Jesus Kristus. Det finns en rad viktiga termer i exempelvis Paulus teologi som har som syfte att förmedla denna sanning. Ett av de viktigaste av dessa uttryck är ekklesia, som formulerar den kristna läran att församlingen är ”ett nyupprättat” församlat gudsfolk, som inte bara var en församling när de kallades till gudstjänst, utan tillhörde Gud även när de inte var fysiskt tillsammans.

Summariskt kan två viktiga slutsatser dras utifrån det profana, gammaltestamentliga och nytestamentliga bruket av termen (se tidigare inlägg här i denna serie för mer detaljer):

  1. Ekklesia beskriver en demokratisk folksamling i antika Grekland. Ekklesia hade naturligtvis inte samma betydelse i Paulus brev som på 400-talet f. Kr i demokratiska Aten eller senare i det grekisk-romerska samhället på Apostlagärningarnas tid. Termer utvecklas och får sin exakta betydelse först i det sammanhang de används i. Den kristna församlingen kan inte likställas med samma sorts demokrati som i antika Grekland av flera skäl (exempelvis vem som hade demokratiska rättigheter i samhället och Kristus förhållande till sin församling). Men termen kan stå för en demokratisk ordning mellan människor i Guds församling eftersom flera bibelställen i Nya testamentet antyder en sådan ordning.
  2. Ekklesia översätter det hebreiska ordet qahal i den grekiska översättningen Septuagintan. Både qahal och ekklesia är exempel på kollektiva termer som berättar att Israels folk primärt såg sig som en enhet och som Guds folk.[1] Gud utvalde och ingick förbund med ett folk, inte främst med individuella människor, som skulle tjäna honom och följa hans vilja. Gud ingick visserligen ett förbund med Abraham, men målet med förbundet vara att hans avkomma skulle bli ett stort folk (1 Mos. 12:1-3). I förbunden fanns det utrymme för individuella relationer med Gud, men det skymmer inte det faktum att Gud hade ett övergripande syfte med folket som ett Guds folk. Även när folket blev reducerat till en kvarleva, var denna kvarleva fortfarande Israel, ett utvalt och älskat folk.

Begreppet ekklesia var inte valt av Paulus på måfå, utan det är ett bra bibliskt ord för det första århundradets kristnas sammankomster av följande två skäl: 1) Det är ett kollektivt ord som tillämpas på den kristna församlingen, vilket innebär att ordet syftar på de troende som grupp inte på individuella personer eller ledare som en exklusiv grupp i församlingen. Allt skedde i det kollektiva vilket antyder en demokratisk ordning. Det existerade inte något ledarskap separat/utanför det kollektiva. Slutsatsen blir då att församlingen hade insyn och kunde påverka ledarskapets arbete.

2) Ekklesia används i Septuagintan för just religiösa samlingar. I Psaltaren beskrivs en tillbedjande församling som en ekklesia. En intressant utveckling av ordet sker även i Apokryferna där man, förutom att ordet används i dess sekulariserade och Gamla testamentliga betydelse, går längre och tillämpar det på människor som utgör gruppen, till och med när de inte är församlade.

Jag väljer nu att begränsa mitt resonemang till tillsättandet av ledare bland de första kristna i Nya testamentet för att nu illustrera hur den tidiga kristna ekklesian kan ha fungerat. Det kräver närmare granskande av ytterligare ett par ord i den grekiska grundtexten. Tre bibelsammanhang blir betydelsefulla här: Apg. 6:3-5; 14:23 och Tit. 1:5. Dessa texter finns ofta med i diskussionen kring tillsättandet av ledare i församlingen, dvs ekklesia.

Fortsättning följer…

[1] Guds speciella folk i Gamla testamentet identifieras med en rad kollektiva begrepp, förutom qahal (gr. ekklesia), som exempelvis det hebreiska ordet am, vilket översätts till laos i LXX. I Nya testamentet tillämpas laos oftast på det judiska folket, men i flera bibelställen refererar begreppet också till det nya förbundets folk som då inkluderar även hedningarna (Apg. 15:14; 2 Kor. 6:16; Titus 2:14; 1 Pet. 2:9-10).
(Gordon D. Fee. Gospel and Spirit: Issues in New Testament Hermeneutics (Peabody, Massachusetts: Hendrickson Publishers, 1991), 125-126.)


2 kommentarer

  1. Dag Selander skriver:

    STEFAN
    Denna intressanta serie har jag lagt in under INDEX emergent/missional
    http://missionxp.webblogg.se/1194347361_index_bloggar_om_emer.html

    Utmärkt material också för alla emergent- & missionalintresserade
    //Dag Sr

  2. Stefan Green skriver:

    Stort tack Dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: